Recension 7 – lite oväntad

Laholms tidning lördagen den 14 juni – Stellan Sturessons krönika:

Sorgesamt ”Sorgeliga saker hända, än i våra dar minsann. Sorgeligast är nog denna, om Elvira Madigan…”
Det finns nog inte någon svensk, född på 50-talet eller tidigare, som inte någon gång nynnat på melodin. Själv använde jag den rytmiska, men ack så sorgliga, visan för att vyssja dottern till sömns i slutet på 60-talet. ”Alla” såg filmen om den tragiska kärlekshistorien där Elvira och löjtnant Sparre spelades av Pia Degermark och Thommy Berggren. Det var en berättelse med ett romantiskt skimmer över sig.
Nu har, som LT berättade förra veckan, den försmådda fru Sparres dottersondotter i en bok berättat den verkliga historien om de tu. Den är betydligt schaskigare än den historia som hittills berättats. Författaren är Kathinka Lindhe, min tidigare arbetskamrat på P4 Radio Halland. Hon kan visa att Löjtnanten Sixten Sparre kunde leva ett utsvävande liv i Kristianstad, tack vare de pengar som hans hustru, Kathinkas farmors mor, bestod honom med. Men han levde trots det högt över sina tillgångar och hade skulder överallt i nejden. Cirkuslindanserskan, danskan Elvira Madigan, trodde på en framtid med den elegante löjtnanten när de rymde till Danmark. Hon hade med sig hela sitt bohag på resan. Men Sparre hade nog insett att han försatt sig i en omöjlig situation och att hans liv kommit till vägs ände. Det enda han hade med sig på resan var ett extra ombyte kläder – inget att inleda ett nytt liv med.
Kathinkas bok är, förutom att den är vacker, en fascinerande historia om den försmådda adelsfrun Luitgard ”Lycka”” Adlercreutz, löjtnanten Sparre, Kathinkas farmors far, och den tid de levde i. Inte minst är den en skildring av det patriarkat som fortfarande gjorde sig gällande också på sent 80-tal.
Mitt bästa tips: läs den! Sorgeliga saker hände – den finns på bokhandeln.

Perfekt sommarläsning.

 

IMG_2197

www.laholmstidning.se 

Nationalkänsla

Det var en fin känsla att stå i solen på Hallandsgården och sjunga ”Du gamla du fria” medan flaggorna smattrade i vinden. Särskilt efter Kajsa Baccos kultv.blogspot.se strålande tal om vad som är svenskt, vad det är vi värnar.

Det känns viktigt att använda våra nationalsymboler för att de inte ska bli högerkrafternas egen tillhörighet. De tillhör oss alla!

På Lyckas tid (1859-1912) såg flaggan för övrigt ut så här:union

Den svenska unionsflaggan. Den användes 1844-1905. Unionsmärket kallades, lustigt nog, för ”Sillsallaten”.

Jag firade nationaldag både i Halmstad och Laholm. I Ebbaredsstugan i Laholm såg jag den här:

IMG_2134Duken väckte minnen från mellanstadiet. Vi brukade sjunga den här sången – den ingick i samma repertoar som ”Elvira Madigan”, skillingtrycket. Mandom visste jag inte vad det var, men ännu konstigare var det med ”ungdomsvarm i bardalarm” (har fortfarande inte förstått vad det betyder! Bard, visst var det något med valarnas silningmekanism i munnen? Jag fattar ingenting!).

Men sjöng gjorde vi. Och visan kan jag sjunga ordagrant, fortfarande:

IMG_2138

 

Liten kär påg

Sparre 1865

Intressant att tänka sig – kanske som en parallell till vår tid när barn curlas och bäddas i bomull….

Här har vi en liten påg, äldst i syskonskaran. Första barnet, storebror till tre. Familjen har det gott ställt, mycket gott (tack vare pengar som mamma – med anor från en sidenhandlare i Lyon – fört med i boet). Han får allt vad han pekar på. Alla lyder hans minsta vink – felfostrad, kan vi säga – nu efteråt (men det är lätt att säga, efteråt!).

Så kommer ofärdsåren. 1867 betecknats av historikern Hans Villius som ”ett satans år” – missväxt och torka. Pappa, som försökte sig på lantbruk på slottet Bjärka-Säby www.bjarka-saby.se/historik.htm men inte lyckades, gick i konkurs. Sixten, som vant sig vid ett liv med guldsked i mun´, egen häst och egen ridlärare fick vänja sig vid en betydligt magrare tillvaro. Familjen flyttade till Kristianstad. Där fanns en framtid (som militär) för en ung ädling, utan pengar.

Lättare var det nog för syskonen, de var yngre och hade inte fått smak för det goda livet.

Men det hade Sixten. Tänk att denne curlade unge pojke, uppklädd för att gå till fotografen ca år 1865, skulle bli en dubbelmördare och svikare – föraktad av sin familj i flera led!

Lille stackare!