Just hemkommen från Svendborg, med flera ovanliga upplevelser för en svensk i bagaget. Diamantbröllop – alltså firande av en 60-års bröllopsdag. Och vilket firande! Det var en fantastisk dag, att få vara med och sjunga på morgonen vid äresporten för Louise och Johannes – dessa kära och goda vänner. Vänner som jag fått tack vare Sixten. För att inte tala om själva festen som varade hela dagen: god mat, härliga människor och fin musik, allt till brudparets ära. Av alla timmars arbete med att söka spåren efter Sixten, Elvira och Luitgard så är detta det mest fantastiska: att jag nu har många vänner i Svendborg, en del så nära att de bjuder in till diamantbröllop! Tack Johannes och Louise, Hanne och Gunnar, Jytte och Per! Och tack till er på museet – det känns som att komma hem när jag kommer till Svendborg, tack vare er!
Turistsäsongen 2016 närmar sig, och nu finns turistkartan över Tåsinge att hämta bl a på biblioteket i Svendborg:
Tre av 24 sevärdheter är relaterade till Sixten och Elvira. Deras historia är alltså än mer intressant idag, än då jag första gången besökte ön, för ca tio år sedan. Då fick man leta sig fram till mordplatsen. Nu är det bara att följa kartan:
Idag är det 126 år sedan du hittades död på Tåsinge. Jag har mest tänkt på dina barn och din fru. Hur kändes det för dem? En dag som denna kan jag ändå inte låta bli att fundera över hur det var för dig.
Jo, jag ska erkänna – lite äckligt har jag tyckt att det varit att läsa om era kroppar som var ”stadda i stark förruttnelse” när de hittades. Men de tankarna har jag snabbt suddat ut. Det är en sorglig historia, den om dig och ditt livs slut, och det sista året har jag berättat den många gånger.
Nu känns det som att jag snart är färdig med den – det blev som det blev. Som med så många människoöden slutade det inte lyckligt.
Vad som fascinerar mig är, att ett beslut som fattas av en person får efterverkningar i så långa tider. Du var född 1854, jag 1950. Det skilde alltså 96 år, vi hade knappast kunnat träffas.
Ändå präglade ditt beslut år 1889 fortfarande mitt liv. Hemlighetsmakeriet, skriverierna och snacket drabbade naturligtvis Lycka i första hand.
Men också Eric och Märta, dina barn. Och deras barn. Därefter släktled efter släktled. Det kanske är så med alla mänskliga trauman, att vi bär tidigare generationer inom oss?
Vad har hela historien inneburit för mig – nu efter bokutgivning och föredrag – undrar du kanske? Massor av glädje! Alla möten med människor, alla spännande samtal, alla nyfunna släktingar på långt håll och, inte minst: jag har fått en sorts anknytning till Svendborg – din och Elviras stad sommaren 1889.
Där har jag fått riktiga vänner, där har jag fördjupat min förtjusning i Danmark och i det danska språket och dit har jag åkt gång på gång, just med anledning av ditt beslut för 126 år sedan.
Där borrade jag ner mig i H C Andersens liv, och igår – precis i anslutning till årsdagen av ditt beslut – hade Roland och jag premiär på vårt program om H C:
Det kom långt över 100 personer, trots regnet. En liten kort sekund tänkte jag på dig – att just vid denna dag (eller om det var dagen före, ingen vet) fattade du ditt beslut och greppade revolvern. Sedan lämnade jag tanken på dig och återvände till nutid.
Så många intresserade människor som ville höra berättelsen om den fule ankungen som blev en svan! H C Andersen hade stora svårigheter i sitt liv. Hans barndom var raka motsatsen till din. Där finns egentligen inga likheter alls, inte mer än att ni båda var 1800-talsmänniskor och att ni på olika sätt hade anknytning till Fyn. Men utan ditt beslut hade jag inte kommit i kontakt med H C.
Nu satsar jag på honom istället, i mina föredrag. Snart ska du få vila i frid (jag har bara några framträdanden kvar med de sorgeliga sakerna som hände 1889) där under eken på Landet kirkegård. Jag lovar! Och du – även om jag aldrig kan förlåta dig det du gjorde, så gillar jag dig ändå, på något sätt. Eller rättare: jag är säker på att vi kunde haft kul ihop!
Med hälsningar till dig, därborta på Tåsinge!
ditt barnbarnsbarn Kathinka
Det är mitt i sommaren. Men igår kväll fick jag den första aningen om att vi går mot höst: en stjärnhimmel så klar var det längesedan man skådade. I huvudet hörde jag Evert Taubes strof ”träden skifta ren i rött och gull” och den där vemodiga känslan – snart är det höst! – infann sig.
Nu är det en ny dag. Trädgården bjuder på färska blommor efterhand, gräsmattan har aldrig varit så grön som i år.
Men det är kallt. Som sommaren 1889. 15-17 grader var vad termometern visade när Elvira och Sixten spatserade omkring på Tåsinge.
Att ett 126 år gammalt mord ännu förmår att fängsla! Häromdagen, när jag var hos SPF Söndrumsvännerna och berättade, blev de så entusiasmerade att de ville ordna en bussresa ner till Svendborg och Tåsinge! Och visst finns där saker att se, för den som intresserar sig för ”den vidunderliga kærlighedshistorie”.
Mordplatsen, den ständigt blomstersmyckadeGraven, den omgestaltade Det lilla fina museet i Bregninge
Men ännu intressantare är själva Svendborg med sitt ”forsorgsmuseum”, en autentisk fattiggård där man känner in på bara kroppen hur det var att leva där. Men då har vi ju lämnat ”kærlighedshistorien” – och det är nog lika bra det. Nej, inga bussresor – Tåsinge ligger där det ligger, för den som vill dit.
Kom på mig själv med att längta till Svendborg. Varje gång jag håller föredrag frågar jag om någon varit där – ganska ofta har någon varit på museet på Tåsinge. Men Svendborg! Åk dit, det är ju en pärla. Lige ved det sydfynske øhav – ja, det er dejligt! Jag saknar att inte ha någon resa planerad dit.
Längst ner på gatan ovan: Svendborg hotel och det beryktade tornværelset. Alltså hotellet där Sixten lämnade en nota på 288 kr – ett ”forhold som i vor tid ville blive betegnet som bedrageri” som poliskommisarien Anders Enevig säger. Han berättar också att Elvira i Sundsvall, före flykten, hade ”pantsat en del Guld-Gestane for et beløb af 348 kr”. Dessa Elviras pengar fick bekosta resan, som enligt Enevigs beräkning gick på ca 200 kr.
150 kr var vad de sedan hade att leva på – Sixten hade inga pengar. Precis som man sjunger i skillingtrycket…. ”men se slut var deras pengar, ingenting att leva av”.
Sofie – hon som scannade många, många bilder från min bok och lade ut dem på nätet som sina – gör en pudel och tar bort hela albumet från Google plus. Angående min bok ”Sorgeliga saker” skriver hon:
Jag var besviken på din bok och det var därför jag inte hänvisade till den, delvis därför att jag inte så öppet ville peka ut den. Jag skulle önskat att den vore betydligt mera opartisk. Sanningen är ju oftast olika nyanser av grått och inte totalt vitt eller svart.
Det kan ju också vara missledande att skriva i första person i dagboksform som påhittad prosa utan att först tydligt ange att det inte är riktiga dagboksanteckningar, vilket lätt kan antas då det är en släkting som skriver boken. En del läser kanske inte slutet på boken och är inte så kunniga i ämnet.
Detta är ju hennes egen åsikt – helt OK att lägga ut. (Men tankar ….. inte finns de bevarade. Rubriken ”Lycka tänker” är väl tydlig nog? Eller?). Om böcker kan vi tycka mycket, och dessutom mycket olika. Många har ju tyckt precis tvärtemot Sofie om min bok, vilket ju visar att den är intressant. Karin i Kalmar tyckte så här härförleden:
Nu har jag läst din bok och är helt imponerad av den: innehåll, bilder, layout, ja hela boken var en njutning, som jag sträckläste en natt, när jag inte kunde sova.
Och ännu en kommentar som visar hur olika vi tycker:
Jag tycker att delen med den fiktiva bloggen gör att du lyfter bokens kvalité ytterligare. En mycket bra bok som tvingar läsaren att själv tänka och inte få allt serverat i knät. En aktiv läsare är en bättre läsare. Så varför ska du delge allt? Det är ju ingen forskningsartikel? Tack Kathinka för en mycket fin och intressant bok.
I mejlboxen idag kom respons från Danmark. Å så kul! Föredragen var ju verkligen svensk-danska, både till innehåll och framförande (på min hjemmelavede dansk).
Svenska Eva i Rudkøbing skriver: 1000 tack för et fantastiskt bra föredrag! Mina kolleger blev helt berusade, och är det fortfarande, av din energi och männsklighet!
Och Birgitte skriver och ger samtidigt en länk (den var något för Sofie!!!!):
https://www.youtube.com/watch?v=B30wl0u7HPQ Kære Kathinka! Tusind tak for en hyggelig aften på Landet bibliotek! Jeg glæder mig til at læse din bog om Elvira og Sixten! Jeg kom til at tænke på Dræsinebanden og deres sang, den er også rigtig smuk. Jeg vil snarest tage en tur på museet og se deres udstilling, for det er jo en sag der til alle tider har været kendt af mennesker på Sydfyn. Håber ikke, at det er sidste gang, at du har holdt et foredrag på disse kanter. Kunne ønske at min familie også fik denne dejlig oplevelse, at høre dig fortælle med et arrangement og humor, der bare var helt fantastisk. Sender dig de bedste tanker! Mange hilsner Birgitte Kramme
Och jag blir så glad! Vilka härliga människor jag mötte i det sydfynske!!!! Tak alle!
I vårmånaden mars är det många födelsedagar som firas. Här har det varit tårta och firande i ett, med början i Laholm i går facebook.com/laholmsbibliotek?fref=nf och nytt födelsedagsfirande härhemma idag.
Nu packar jag roll-uppen och bildspelet och ger mig av till fina Svendborg. Föreläsningar om Sixten ”in situ”: Kirkeby, Landet och Langeland. Yes! Det blir spænnende!
Lyckas gravsten på Vetlanda kyrkogård, fotograferad den 16 mars 2013. Bilden brukar vara den sista i mitt bildspel vid föredragen, och nästan varje gång är det någon som reagerar starkt över att hon, den svikna, ligger under en sprucken stenplatta med nästan oläslig text. Han, svikaren, har fått ”ett monument” rest över sig därnere på Tåsinge.
Om alla turerna kring graven på Landet kirkegaard skriver Dines Bogø initierat här (synd bara att bilderna är lite förvrängda) denkorteavis.dk/2013/72720/
Jo, apropos mordplatsen. Den är väl utmärkt nuförtiden.
Platsen som förut bara hade beskrivningen ”vid de tre tujatræer” är nu enkel att finna. Skogen är röjd och stenar med pilar markerar vägen. Allt för att turisterna ska kunna fylla sin semester med upplevelsen av den ”vidunderlige kærlighedshistorie”.
Och så själva mordplatsen. Då, 1889, var den bland nässlor och ogräs. Fortfarande 2005, när jag var där första gången, fick man slå sig fram. Mörkt och oländigt var det. Nu ser det ut så här, sommartid. Snart ska jag kolla hur det ser ut på vintern. Är platsen lika magisk då?
Håller så smått på och plockar lite med vad som ska tas med till Danmark på den lilla föreläsningsturnén. Och tankarna vandrar till Tåsinge. Varje gång jag har varit vid ”mindestenen” – den speciella naturstenen som markerar platsen för dubbelmorden 1889 – har där legat en bukett färska blommor.
Undrar om det bara är sommartid, ett turistfenomen? Vi får se – kanske blir det tid att kolla den här gången också:
