Idag är en god dag. Först på morgonen Ulla-Britts glada mejl, sedan på förmiddagen dessa rader från en annan läsare:

Några tankar om din bok ”Sorgeliga saker hände…”

Hej Kathinka!

Nu har jag läst boken och jag är djupt imponerad över ditt arbete.

Den är så välskriven. Språket flyter. Du/ni har lagt den tid som många inte tar sig på att korrekturläsa tills man nästan mår illa när man ska ge sig på sitt manus på nytt och på nytt för att hitta fel. Man tappar räkningen till slut. Det finns nästan inte ett stav/slarvfel i den.

Vi hade en snickare hemma, han hade ett citat som jag tror är bra att översätta på det mesta man gör, inte bara snickeriarbete. Det syns aldrig hur lång tid det tagit att göra en sak, men det syns alltid om det tagit för kort tid. 

Det syns inte hur lång tid det tagit att göra din bok, den bara utandas att den har fått ta sin tid att färdigställa. Den är både väl genomarbetad och genomtänkt. Man anar ett gediget researcharbete. Den är som jag ser det ett helt unikt historiskt dokument. 

Layouten är så skickligt gjord att man bara bugar och tar av sig hatten, bläddrar igenom den gång på gång och bara njuter.  Hälsa Mr Gustavsson det.

Jag kan inte påminna mig att jag läst en så tilltalande historisk biografi någonsin. Det är väl avvägt vad som är med och inte med i fråga om bild och gammalt textmaterial. 

Förutom att det är en väldigt intressant släkthistoria så är den mycket allmänbildande på
ett både enkelt och pedagogiskt vis. Man får veta vad som hände både i världen och i Sverige under den aktuella tiden.

Och vilket genidrag att du låter oss se allt med Lyckas ögon med hennes tankar om livet i dagboksform.  Vilket märkligt levnadsöde att bli kallad Lycka och så blir ens liv så fyllt av smärta, sorg och svek.  Anar att varje gång hon tänkte på sitt förnamn efter det som hände sommaren 1889 var det med ett stort O före. Nästan som ett hån att behöva presentera sig: – Mitt namn är Lycka Sparre… Inte konstigt att hon drog sig undan från de sociala sammanhangen.

Märkligt att historien romantiserats så av vad det verkar nästan alla som tidigare gett sig i kast med materialet. En tanke som slår mig är, hur har dessa, var och en, som skrivit om Sixten Sparre och Elvira haft det med troheten inom sina egna relationer… när alla undantagslöst glorifierar och glamouriserar relationen så.

Ingen har tydligen bevärdigat sig att med ett pennstreck beröra sveket mot hustrun, barnen…
Så bra att det lyfts fram genom din bok.
Sveket mot den unga naiva älskarinnan, kanske någon har tagit upp. Hon som förmodligen trodde hon skulle få ett nytt liv som fru Sparre.  Hon mördas brutalt, ett effektivt sätt av älskaren att sätta stopp för att hon skulle kunna bli någon annans kvinna i framtiden.

Stackars Lycka, först traumat med makens död och som om inte det vore nog,  chocken över ekonomin. Det är inte alla som har en far som kan reda upp ett sådant konkursbo. 

Trots allt detta dör hon tydligen som en förmögen kvinna. Det säger något om faderns resurser.  Men vad hjälpte det henne. Gjorde det henne lycklig.

Märkligt, tack vare att hon tillhörde den samhällsklass hon gjorde behövde hon aldrig göra ett om man får säga så, vettigt handtag för brödfödan under hela livet, förutom att passa barnen, resten hade hon tjänstefolk till. 

Sophie är ju också en fascinerande kvinna. Vilken kärlek och omtanke om allt och alla och till saken hör ju att det var ju inte hennes biologiska barn. Och så stå ut med det lomhörda gobbaskrället som nästan alltid var rasande. Men en skattkista var han ju helt klart och då får man ibland stå ut med mycket. 

Jag utgår från att du kommer att hålla många kurser framöver om hur man skriver sin egen släkthistoria. Vilket lyft det hade varit för den litteraturen om du gett dig i kast med det och tipsat dem alla om Mr G avseende layouten.

Lycka till med skrivandet framöver!

Jag hoppas att din bok kommer att prisas både på höjden och tvären för det är den helt klart värd!

Bodil Andertun