Under en (som det känns nu) kort period av mitt liv – ca 1978-1998, ok 20 år, men det är länge sedan – hade jag dubbelnamn. Det var under de åren då jag, likt Lycka, trodde att livet skulle bli så som det var ämnat att vara.

En familj, en framtid.

Så blev det inte, och när allt var i grus plockade jag bort mannens namn. Jag minns när jag deklarerade i radio (mitt jobb var programledarens, i Radio Halland) att jag nu hette Kathinka Lindhe (mitt flicknamn) och inte Fleischer – hur lyssnarna faxade (man gjorde det på den tiden) in lyckönskningar till bröllopet.

Men det var en skilsmässa, med allt vad det för med sig av tomhet, känsla av misslyckande och också sorg.

Fast det blev liksom komiskt, med lyckönskningarna. Hur som helst, jag kunde ju inte gå omkring med hans namn längre!

Tänk om möjligheten hade funnits för Lycka, på sin tid. Om hon hade kunnat ”klä av sig” Sparre-identiteten och återgå till sitt flicknamn: Adlercreutz. Kanske hade det varit lättare för henne att skapa sig ett nytt liv?

Våra liv har många likheter, Lyckas och mitt, men jag har så många fler möjligheter!

Jag vet inte. Men vad jag vet är att det känns MYCKET konstigt, att i den nationella biblioteksdatabasen finna min bok utgiven mer än 16 år efter det att jag återgått till min egen identitet, katalogiserad som ”Fleischer Lindhe, Kathinka”.

Vem är hon? Hur har hon kunnat skriva en bok? Hon finns ju inte.

Fixa det, Kungliga biblioteket! libris.kb.se/bib/16412835

Mitt namn är Kathinka Lindhe – inget annat!