Släktforskardagarna i Nyköping, där jag medverkar 30 augusti, får bli avslutningen av sommaren. Sedan kommer september med hösten och med Vuxenskolans satsning på inspirationsföreläsnignar om släktforskning. De halländska släktforskarnas tidning påminner i senaste numret:Men innan dess ska det väl bli sommar? Även om det inte känns (13 grader, grått och blåst), så är vi redan inne på dag två av de hundra sommardagarna som Cayenne (Caj Lundgren) diktar om:
Hundra sommardagar
Var glad min själ åt vad du har
nu har du hundra sommardar
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar
då har du nittionio kvar
och någon blir den största.
Giv noga akt på var du står
i morgon blir med ens i går
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får
är hundra sommardar per år
i morgon är den andra.
Vårt lyckade program med skillingtryck, Inka Perssons och mitt, på Bollaltebygget har fått efterklang. Nu planerar vi att göra en variant på Kulturnatten i Laholm, i bokhandeln, den 27 sept. Och så ännu en variant på Föreningen Nordens arrangemang ”Kura skymning”, biblioteket i Laholm den 10 nov. Kul – det är så roligt att jobba ihop med Inka, hennes cittra och Inkas sånghäften (som hon utformar som gamla skillingtryck).
Överhuvudtaget har den här boken givit mig så många annorlunda och roliga kontakter. I morron, till exempel, ska jag åka till Pantomimeteatret i Tivoli i Köpenhamn för att träffa min nye kompis Per Lundsgaard, viceballetmester vid den traditionsrika teatern från 1844. www.tivoli.dk/da/haven/spillesteder/pantomimeteatret/
Per, som jag träffade i Svendborg hemma hos Marianne Kjær, journalist på FAA, ”min oldemor” och regisssör.
Per, som spelade Sixtens son Erik i den stora teateruppsättningen ”Elvira Madigan” på 1980-talet, långt innan jag börjat intressera mig för Sixten och Luitgard.
Nu ska vi ses i morron, precis som vi bestämde. Det gläder mig verkligen – hur ofta säger man inte: vi ses! Men så kommer annat emellan. Eller: man prioriterar annat – det är väl så det är.
En annan rolig sak med boken är alla mail som kommer från för mig helt okända människor. Tack alla!
Och så var det ju det där med skillingtrycken. Inka och jag har filat lite på dem. Och självklart vill vi ha med också det danska ”skillingstrycket”, det som skrevs precis samtidigt som J Saxon Lindström gav ut sitt, en vecka efter händelsen 1889.
I Danmark hette sången ”Det var på Tåsinge skönne egne” och författare var Julius Strandberg. Melodin? Ja, det är den för oss välbekanta ”I Apladalen, i Värnamo”. Så nu är det bara för dig, kära läsare, att sjunga (precis som besökarna i bokhandeln på kulturnatten i Laholm och Kura skymning på biblioteket i Laholm ska göra). Översättningen är väl sådär, det är jag som gjort den:
Det var på Tåsinge Skønne egne af Julius Strandberg 1889
Nej, nån tröst fanns inte att få för Luitgard, 30 år och nu änka. Men den som gör sig stark för att inte visa utåt, den klarar sig också igenom. Hur hon sedan blev inombords, det är en annan sak. Känslomässigt urgröpt – självklart! Lycka bestämde sig: inte visa något för barnen. Allt ska vara som vanligt. Så kanske satt hon denna kväll, när hon hade nåtts av budet från Tåsinge, och läste sagor för de båda barnen – Erik 8 och Märta 7?
Inte skulle det vara till tröst för henne då, att få veta att den sanna historien skulle berättas 125 år senare. Som här t ex, i nättidningen Rötter:
Bilden ovan skulle kunna föreställa Luitgard när hon läser godnattsaga. Men den är ett utsnitt av en bildfris på Nislevgaard Mødre- og Spædbørnehjem, målad av Georg Andersen.
Först skriver man boken. Sedan ser man till att det skrivs om den – hur ska den annars nå sina läsare? Man får ligga i, skicka ut recensionsex hit och dit och hoppas på napp.
Jag ville så gärna få ett omdöme av en ung bokläsare, så jag vände mig till Anna Lagerqvist som driver bokbloggen saganomsagorna.se. Här är hennes omdöme:
Berättelsen om Elvira Madigan är inget jag varit så insatt i tidigare. Dock är det en berättelse som alltid har fascinerat mig. När jag så fick ett mejl från Kathinka Lindhe där hon skrev att hon skrivit en bok om Sixten Sparres övergivna fru tackade jag genast ja till ett recex – trots att jag sällan tackar ja till liknande förfrågningar.
Sorgeliga saker hände: Elvira Madigan, Sixten och mig handlar alltså om den sorgliga berättelsen om Elvira Madigan och Sixten Sparre, dock ur en annan synvinkel än den som tidigare berättats. För er som inte känner till berättelsen kommer här en snabbgenomgång: 1889 rymde löjtnanten Sixten Sparre och cirkusprinsessan Elvira Madigan tillsammans för att ”starta ett nytt liv” (dock visar den här boken att Sixten Sparre förmodligen aldrig hade några sådana intentioner). Det hela slutar istället med att Sixten Sparre tar livet av de båda två. Dock berättas det sällan om att Sparre även hade en fru och två barn, som han alltså övergav och lämnade utblottade kvar i Kristianstad. Det är alltså om frun – författarens fars mormor – boken handlar om.
Berättelsen om Luitgard Sparre berättas samtidigt som Lindhe gör nedslag i till exempel hur tidens kvinnomode såg ut och hur bjudningar och giftermålsarrangemang fungerade. Istället för att enbart berätta Lutigards – eller Lycka som hon också kallades – berättelse ger det även en helhetsbild av hur det var att vara kvinna under slutet av 1800-talet.
Jag tycker att alla som någon gång sökt sig till berättelsen om Elvira Madigan och Sixten Sparre ska läsa den här boken. Den är intressant och känns väldigt påkostad. Dessutom kan jag inte låta bli att tänka att Lycka skulle kunna vara vilken 1800-talskvinna som helst. Att hon var gift med just Sixten Sparre som rymde tillsammans med Elvira Madigan var väldigt olyckligt, men den här boken innehåller också en bit kvinnohistoria.
Det enda som jag inte riktigt gillar med den här boken är avsnitten där Lyckas ”egna tankar”. Eftersom det inte finns något dagbok bevarad som tillhörde Lycka känns det lite olustigt att tillskriva henne tankar och åsikter. Vi kan helt enkelt inte veta vad Lycka tänkte. Samtidigt blir det ändå ett intressant perspektiv, så ja, jag kanske är mer kluven till dessa avsnitt.
Så händer det också att man får publicitet utan att ha lagt två strån i kors! Roligt – boken börjar leva sitt eget liv! Det var Veronica, norrglimtar.blogspot.se, som med sin kommentar häromdagen uppmärksammade mig på den här tidningen:
Den första artikeln som gjordes om min bok, det var Stefan Lundbergs till Hemmets Journal. När Stefan var hemma hos mig hade boken inte kommit ut ännu. Han hade läst den från USB-minne.
http://t.sr.se/1lcqohe Vilket fint sommarprogram med skådespelaren Sofia Helin idag. Så starkt och modigt av henne att prata om det som i alla år tillhört ”det tysta” i hennes familj.
När Sofia beskrev det tysta rummet inom henne, dit allt som man inte får prata om hänvisades, var det som om hon formulerade Lyckas inre tankar. Enastående väl berättat – just att sätta ord på det som inte fick formuleras! Så lyssningsvärt – tur att man kan höra igen. Och tack och lov utan den anskrämliga musiken.
Stunden vid radion i eftermiddags var en högtidsstund. Och med posten kom Fyns Amts Avis, som riktig papperstidning. Dvs mycket lättare att läsa. Så här glad blev jag när jag läste Bjarne Gregersens recension
Vinn boken om Elvira Madigan! uppmanar tidningen Hemmets Journal på sin tävlingssida på nätet. Den som svarar rätt på frågan om vilken skådespelerska (tre alternativ finns) som spelade rollen som Elvira Madigan i Bo Widerbergs film har chansen att vinna boken om Lycka. För det är ju henne den handlar om.
Det är tredje gången nu, som boken presenteras som om Elvira är huvudpersonen. Sist var i ICA-kuriren – där presenterades boken som ”din guide till Elvira Madigan”.
Låt gå för både HJ och ICA – all reklam är ju bra reklam sägs det. Men när dessförinnan Bibliotekstjänst klassificerade boken om Luitgard Sparres liv som Ikz Madigan, dvs en biografi om Elvira Madigan, då fick de med en argsint författare att göra! Hon som annars är så mesigt snäll!
Vill du vinna boken – gå in på HJ och skicka in svaret på frågan före den 15 juli! Lycka (!) till!
Först gnetar man på med skrivandet, korrekturläsningen och väntan…. Så kommer boken. Och nu börjar jobbet att få den att möta sina läsare. Vad gjorde jag utan min supporters: museifolket i Svendborg och bokhandlarna i Laholm? Häromdagen var jag hos Stefan och Diana för att signera lite, och blev så glad av denna nymodighet:
Men innan dess ska det väl bli sommar? Även om det inte känns (13 grader, grått och blåst), så är vi redan inne på dag två av de hundra sommardagarna som Cayenne (Caj Lundgren) diktar om:
