Idag, den 28 maj, klev Hedvig Jensen, alias Elvira Madigan, på tåget i Sundsvall. Året var 1889.Pengar till biljetterna hade hon fått genom att, på Sixtens inrådan (är jag säker på), gå till pantbanken med sina smycken. På kvällen denna dag, den 28 maj, sammanstrålade de i Bollnäs. Det var första gången de var på tu man hand.
Första natten tillsammans tillbringade de här, på Jernvägshotellet i Bollnäs.Det var hennes första dygn ensam, utanför cirkusvärlden. Hoppas, för Elviras skull, att det blev som hon drömt om. Resten blev det ju inte…
Här har vi kungaparet under större delen av Lyckas tid: Oscar den II (kung 1872-1907) och hans hustru Sofia av Nassau. Medaljongerna hittade jag idag på Katolska kyrkans julmarknad där jag tittade in på väg hem från träningen.
Regnet formligen vräkte ner igår, dagen då jag äntligen skulle få möta kristianstadsborna för att berätta min version om dramat från 1889. Regionmuseet är verkligen trevligt, med en fin stadsutställning. På en liten yta, som känns vindlande stor genom fiffiga speglar, smalgator och gränder, fångar man Christianstads själ.
Och minsann finns inte Sixten och Elvira med, på ett smalt hörn (det syns i mitten på bilden, som en ljuslila prick, är belysningen till texten om händelsen) i det mörka rummet:
Om det var ösregnet, dålig annonsering eller det faktum att Gustaf Hellströmsällskapet hade ett intressant föredrag just denna eftermiddag – jag vet inte, men jag hade hoppats på fler är de 30 som kom.
MEN de som kom, de var desto mer intresserade! Så kul med alla frågor. Och alla skrönor som berättades, många om vart Luitgard tagit vägen sedan, efteråt. Det är klart att kristianstadsborna funderat över detta!
Nu kunde jag dementera att hon flyttat till Karlshamn mm och istället berätta min sanna, svarta, historia om det ”vidunderlige kærlighedsdrama” och sedan köra de 14 milen hem igen, med vindrutetorkarna på högsta.
Väl hemkommen hade jag fått mail från en av åhörarna. Han tipsar om en bok som gavs ut 2013 – Kenth Olsson: 400 år i Christians stad.
Hur Lycka fick beskedet vet vi inte, men det var idag för 125 år sedan.
Jag föreställer mig att hon frös till is inombords. Så har jag själv reagerat, då livet givit mig en smocka. Meddelandet, som förmodligen kom som telegram till lägenheten på hörnet av Västra Storgatan – Ågatan i Kristianstad, var långt mer än en av livets örfilar. Det var så hemskt att det inte gick att berätta om. Inte för barnen, inte för någon.
Luitgard drog ner gardinen, dolde sig för omvärlden och stängde en dörr bakåt. Det var som att hon låste den dörren med dubbla lås. Och vad annat kunde hon göra?
Idag, den 23 juli 1889, gick första delen av följetongen i pressen. Fyns Tidende rapporterade:
Revolverdrama. Fra Ritzaus Bureau telegraferes til os: I Nørreskov paa Taasinge er fundet en Herre og en Dame, bægge dræpte ved Revolverskud. Han er i Følge Visitkortet en Løjtnant Sparre af Skaanske Dragonregimentet; hun antages være Cirkuskonstnerinde Elvira Madigan.
Nu startade de uttömmande artiklarnas rad. Dag efter dag kunde man i Danmark och Sverige läsa om alla detaljer. Nu visste alla. Och Luitgard försökte dölja. Barnen fick inget veta.
Att köpa på krita. Det förekom ända in på 1980-talet här på Mickedala i Halmstad. Den lokala matvarubutiken förde bok över familjernas matinköp och så betalades det i slutet av månaden, allt i ett. När vi flyttade hit, 1982, minns jag hur förorättad jag blev när handlaren sa att ”vi har upphört med det”. Jag tog det personligt, som om jag inte var betrodd.
Lite samma inställning var det säkert på 1800-talet. De som var betrodda fick kredit. För att bli betrodd skulle man kanske ha namn och titel, och förete vissa yttre tecken på välstånd. Titel och uniform till exempel. Och fint namn. Det var så Sixten fick sina krediter. Och det var så han samlade på sig sina många skulder.
Men hans sista skulder, de för hotellvistelsen i Svendborg. Hur stora var de egentligen? Jag kommer att tänka på det nu, när jag ser dagens datum. 18 juli.
Idag för 125 år sedan hade Sixten och Elvira avseglat/flytt – kanske med ångaren Helge, som fortfarande anlöper Troense hamn? – till ön Tåsinge.De hade bott på Hotel Svendborg sedan den 18 juni. Den 15 juli lämnade de hotellet, troligen för att ägaren begärt betalt för den upplupna räkningen.
Stämningen: de kan inte betala – de är helt utan pengar. Krediten är uppe i 288 danska kronor. Inte mycket, kan tyckas. Jag menar: vad betyder PENGAR när det handlar om den stora vidunderliga KÄRLEKEN? Men det motsvarade ändå 16 000 kronor i dagens värde.
OK – man konstatera att Sixten var en svindlare. Men hur mycket, för att skriva det på ren skånska, ”vrasade” han. Alltså: hur omåttlig var han? De bodde på Hotel Svendborg i 12 (i juni) + 15 (i juli) dagar. Dvs 27 dagar. 10 kronor och 66 öre per dag. Det betyder, i våra dagars svenska pengar, ca 646 kronor per övernattat dygn. Så här i semestertider ser var och en, att det motsvarar ett rätt så hyfsat pris per natt för B&B.
646 kr/dygn är inte någon vidlyftig summa.
Så Sixten, när jag i mina föredrag om dig och ditt liv berättar att du var en utlevande typ, så stämmer det inte helt! Du anpassade dig och skruvade ner på behoven under din korta tid tillsammans med Elvira. Men inte desto mindre: det var rent bedrägeri att bo i B&B i över en månad, utan att betala för sig! Det tycker Anders Enevig (gammal polis) och det tycker jag.
Men jag tänker också på hur det var för er, just vid den här tiden, för 125 år sedan. Hur hade ni det, du och din cirkusprinsessa? Jag tänker på pengarna som ni inte hade, maten som ni säkert fick avstå. Och dagarna som gick….
18 juli. Den 27:e skulle din tjänstledighet vara slut. Då skulle ALLT vara slut, det visste du. Nu gällde det bara att leva så många dagar som möjligt, fram till den 27:e.
Jag tror att de flesta av oss har något som vi gömmer för omvärlden. Förhållanden och erfarenheter som vi inte vill dela med någon. Därför var Sofia Helins sommarprat häromdagen så ”renande” – hon satte ord på hur det är att TIGA om det som inte får yppas. Efter att ha lyssnat på programmet igen tänker jag allra mest på Lycka.
Här på bilden är hon 38 år. Det har gått 8 år sedan chocken och sveket. Skammen bränner än:
Sofia Helin formulerade Lyckas – och så många andras – erfarenhet så här:
Nu vet jag att familjehemligheter är skadligt. Det är tystnaden som sliter hål i ens inre….. jag lärde mig leva med det, men inte med skammen. Att inte prata om det var outhärdligt och fick mig att öppna en subkultur inne i mig själv, ett eget inre rum där jag pressade in all skam, smärta, ilska och osäkerhet. Ett rum som jag inte delade med nån enda människa. Därinne var det mörkt, kallt, tyst och hårt… Lyssna på Sofia Helins tankar om familjehemligheter: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/397017?programid=2071
Lycka stängde dörren bakåt, som att slå igen den tunga dörren till ett bankvalv. Hur var det för hennes barn, har jag ofta undrat. Sofia Helin berättar så här:
”det var igen som tvingade oss att vara tysta, det föll sig bara naturligt”
Att låtsas som ingenting. Om min farmor, som växte upp i denna tystnad, berättas att hon var levnadsglad och skrattlysten. Hon festade sig till döds en valborgskväll, då hon var för lätt klädd och ådrog sig lunginflammation. Använde hon skrattet för att dölja, för sig själv, omgivningen och för SINA barn?
Hennes bror blev också en glad gamäng. Tre äktenskap hann han med och liksom sin far lämnade han det militära för konsten. Och han lämnade Sverige.
… den 18 juni 1889 tog löjtnanten Sixten Sparre och lindansösen Elvira Madigan in här, på Hotel Svendborg, i ”to værelser”. Om det var två enkelrum vet vi inte – det kan det väl inte ha varit? Troligare då en svit om två rum, Sixten ville ju ha det lite galant.
Här en bild (från den 13 december 2005 då jag besökte Taasinge museumslaug) – hotellet ser, nästan, likadant ut idag som på Sixtens tid:
Susar hem igen genom Sverige, efter att ha varit på 1-årsuppvaktning i Bagarmossen idag. Den här gången reser jag med dubbeldäckartåg i ösregn. Utanför fönstret dyker ställen upp som jag aldrig sett: Bålsta, Enköping, Västerås, Köping. Kööööping – som konstruktören ropade med det nya ö-ljudet som numera är svenskans. Nästan som a.
Himla tur att biljetten gällde ett tåg som går norr om Mälaren – på den vanliga sträckan är det ”nedrivna ledningar”, inställda tåg och stora förseningar. Börjar bli välbekant. Själv har jag trixat och fixat för att kunna ta mig vidare från Göteborg till Halmstad i kväll.
Men nu först: ett antal timmar mot Göteborg med utsikt från andra våningen. Och med reselektyren: Hemmets Journals midsommarnummer:
Men kallhamrad skurk? Känns inte som mitt språk.
OK, en skurk var du ju, Sixten. Tänk så sorgligt egentligen, att bli betraktad så av sina efterkommande! Kallhamrad? Ja, det är man väl om man inte alls tänker på vad ens handlingar får för konsekvenser för andras liv.
Jag tänker på min lilla 1-åring idag. Om hon någon gång framemot 2040-talet får barn – vad ska de barnen tänka om mig, gammelfarmor? Kommer de över huvudtaget att veta att jag fanns en gång?
Nu baktalar jag för tredje gången i pressen Sixten – eller säger som det var:
Spännande. Utanför vardagen. Upphetsande. Men självklart inte utan funderingar på dem därhemma. Så var det för Sixten, det är jag säker på. Och så skildras det av den norska författaren Trude Marstein – SÅ läsvärd. Jag har aldrig stött på en text av hennes kaliber tidigare.
Hon skildrar två dygn, där den ena kontrahenten är otrogen, den andra känner det på sig. Han som oroas tänker: jag vill vara tillsammans med henne när ”hon slutar få mens och får vallningar, när hon får grått hår, hängbröst. När Matilde (det gemensamma barnet) får barn, kommer och hälsar på med barnbarn… när hon förlorar sina föräldrar. Då vill jag finnas där för henne.”
Marstein pekar på något viktigt: hur en banal otrohetsafffär får följder långt, långt fram i tiden. Hur sorgligt det är att inte ha barnbarn tillsammans, utan var för sig.
Sixen och Lycka fick inte ens ha sina barn tillsammans. Barnen blev Lyckas – Sixten bara försvann. Det fick efterdyningar långt långt fram i tiden….
Trude Marstein visar i sin bok ”Ingenting att ångra” också hur sjaskigt det blir efterhand – det som först var rafflande, spännande, upphetsande. Det blir så unket, så banalt och så skitigt efter ett tag. Jag kan tänka mig att det var likadant på hotellrummet i Svendborg, och senare i Troense, 1889.
Nu ger jag mig i kast med nästa bok av Trude Marstein – mästaren på att skildra otrohetsaffärer. ”Hem till mig” – om en notoriskt otrogen man. Välbekant figur för många kvinnor – eller hur? Visst har vi mött honom förr? Här kommer han igen:
Pengar till biljetterna hade hon fått genom att, på Sixtens inrådan (är jag säker på), gå till pantbanken med sina smycken. På kvällen denna dag, den 28 maj, sammanstrålade de i Bollnäs. Det var första gången de var på tu man hand.
Det var hennes första dygn ensam, utanför cirkusvärlden. Hoppas, för Elviras skull, att det blev som hon drömt om. Resten blev det ju inte…
