Ännu en recension – och ännu en som stör sig på formen, den att jag låter Lycka ”tänka”. Alltså att jag gör en kombination av skön- och facklitteratur. Fy – så får man inte göra!
Nu är det en ung bibliotekariekollega som skriver. Det är ju fantastiskt med dessa bokbloggar – å vad boken behöver dem! Det är toppen – tänk om de hade funnits på min tid (1970- och 1980-talen)! Att min bok omnämns på dessa bloggar gör mig glad. Men vi har lite olika syn, bokbloggaren/bibliotekarien Eli och jag:
Nu börjar boken leva sitt eget liv. Det kommer brev från alla möjliga håll, från gamla och nya bekanta:
På 14-dagarshyllan på mitt bibliotek fanns förra veckan en vacker bok, av en författare vars namn jag kände igen.
Den ÄR så bra! Att jag helt enkelt var tvungen att skriva till dig, skriver en gammal bekant som flyttat från stan och som jag inte sett på år och dag. Säde, som hon heter, har skapat en FB-grupp som heter ”vi som skrev med stålpenna” och hon berättar att : Jag skrev nyss en snutt om din bok och det dröjde inte många minuter innan några hade tryckt på gilla-knappen.
Oj, är det så det går till på FB? Jag är ju inte med där. Men kul att tänka sig att Lycka är med. Undrar vad hon skulle tänkt om det?
Ammi i Varberg skriver: Tack för din underbart fina bok! Mamma sträckläste den på två dagar och nu står Eva, min syster och jag på tur.
Och Peter, som jag ska framträda tillsammans med på bokmässan, hejar på med: Vilket gensvar du får – boken sätter igång reaktioner hos många på ett sätt som måste glädja dig. Bloggen ger också inspel till vårt samtal. Vilka godisbitar tog slut snabbast? De röda eller svarta?
Laholms tidning lördagen den 14 juni – Stellan Sturessons krönika:
Sorgesamt ”Sorgeliga saker hända, än i våra dar minsann. Sorgeligast är nog denna, om Elvira Madigan…”
Det finns nog inte någon svensk, född på 50-talet eller tidigare, som inte någon gång nynnat på melodin. Själv använde jag den rytmiska, men ack så sorgliga, visan för att vyssja dottern till sömns i slutet på 60-talet. ”Alla” såg filmen om den tragiska kärlekshistorien där Elvira och löjtnant Sparre spelades av Pia Degermark och Thommy Berggren. Det var en berättelse med ett romantiskt skimmer över sig.
Nu har, som LT berättade förra veckan, den försmådda fru Sparres dottersondotter i en bok berättat den verkliga historien om de tu. Den är betydligt schaskigare än den historia som hittills berättats. Författaren är Kathinka Lindhe, min tidigare arbetskamrat på P4 Radio Halland. Hon kan visa att Löjtnanten Sixten Sparre kunde leva ett utsvävande liv i Kristianstad, tack vare de pengar som hans hustru, Kathinkas farmors mor, bestod honom med. Men han levde trots det högt över sina tillgångar och hade skulder överallt i nejden. Cirkuslindanserskan, danskan Elvira Madigan, trodde på en framtid med den elegante löjtnanten när de rymde till Danmark. Hon hade med sig hela sitt bohag på resan. Men Sparre hade nog insett att han försatt sig i en omöjlig situation och att hans liv kommit till vägs ände. Det enda han hade med sig på resan var ett extra ombyte kläder – inget att inleda ett nytt liv med.
Kathinkas bok är, förutom att den är vacker, en fascinerande historia om den försmådda adelsfrun Luitgard ”Lycka”” Adlercreutz, löjtnanten Sparre, Kathinkas farmors far, och den tid de levde i. Inte minst är den en skildring av det patriarkat som fortfarande gjorde sig gällande också på sent 80-tal.
Mitt bästa tips: läs den! Sorgeliga saker hände – den finns på bokhandeln.
Då och då genom åren har vi träffats, Helén Andersson och jag. Det har handlat om radiointervjuer om hennes liv med kycklingrestaurangen och med singelträffarna och om allt annat hon sysslat med. Men mest har vi pratat om livet. Det bara blir så. Vi har mycket att prata om och många liknande upplevelser.
Idag sågs vi igen, hemma hos Helén i Gårdkrik. Den här gången hade vi ännu en gemensam upplevelse: båda satte vi oss ner förra sommaren för att skriva på vår första bok. Helén skrev på altanen, jag i växthuset. Båda har vi nyligen presenterat våra respektive böcker och båda ska vi signera på bokhandeln i Laholm i sommar, i samband med torsdagskvällarnas evenemang:
När vi pratat gemensamma erfarenheter och bytt böcker plockade jag fram radiomikrofonen. Det blev ett samtal om … gissa vad? Livet! Helén har många kloka tankar och de kan avlyssnas på måndag 16 juni 11.03-12.00 i programmet Carlsson & Co i P4 Halland: sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=2163
Nu har jag postat böcker till Österlens museum. Lena Alebo, chef där, svarade så trevligt när jag undrade:
Det är klart att Luitgard hör hemma här. Och det gör hon ju, hon och syskonen var födda och uppvuxna i Rörums församling, där också föräldrarna och systern ligger begravda.
Att Lycka senare fick flytta iväg från Kristianstad, där hon bodde som gift, ja – det var ju inte hennes fel. Hon ”flyttar” i alla fall hem igen, för nu finns hon i såväl Regionmuseet Kristianstads museishop som Österlens museums.
”Den kommer att gå som smör i solsken” tror de! Precis så trodde jag att intresset skulle vara ifrån Kristianstadsbladet www.kristianstadsbladet.se/kultur/, men där verkade man inte tycka att boken var värd uppmärksamhet. Desto roligare då att Luitgard nu får komma tillbaka hem till Kristianstad genom museets shop – visserligen i bokform, bara, men vad kan man begära. Det var ju ändå 125 år sedan …..
”Det var ett ovanligt dystert och häpnadsväckande dödsbud … i det telegrafen meddelade, att löjtnanten vid skånska dragonregementet Bengt Edvard Sixten Sparre i Taasinge skog å Fyen burit hand på sitt eget lif, sedan han först med en revolverkula sändt sin älskarinna, cirkuskonstnärinnan, den 20-åriga Elvira Madigan, in i evigheten.”
Nyaste Kristianstadsbladet 27 juli 1889
Men varför i hela friden sände Sixten både sig själv och älskarinnan in i evigheten? Vi har svårt att förstå 1880-talets mjältsjuka, den sk spleen. I den här boken, skriven med en underbar humor, tar Dorte Sondrup Andersen avstamp i skotten på Tåsinge för att beskriva det sena 1800-talets syn på kärleken.
Och om tidens dödslängtan skriver hon (klunketid = tiden 1880-1900, tiden med tjocka tofsar och mörka tjocka sammetstyger på möblerna, antimakasser och palmer – det var Lyckas tid):
Døden for egen hånd var ikke nogen ualmindelig foreteelse i klunketiden. Adskillige af åndslivets velbegavede og efter deres offentlige fremtræden at dømme ressourcestærke personer døde for egen hånd. Den ene af brødrene Brandes, Ernst, der var redaktør for Børstidende, tog cyankalium, den svenske forfatter Victoria Benedictsson, der havde indlogeret sig på et københavnsk hotel for at lave research om moderne parforhold, skar halsen over med en barberkniv, og Ingeborg Stuckenbergskød sig efter at være udvandret til New Zealand.
