Samma år, med anknytning till samma stad (Kristianstad) och med samma otroligt sorgliga öde. Två unga kvinnor, båda födda 1867, dödas brutalt 1889, i relationer som de inte hade kunnat tro annat än gott om. De blev lika gamla, Hanna nätt och jämt 22, Hedvig knappt 22.
sv.wikipedia.org/wiki/Yngsjömordet
om Hanna Johansdotter
sv.wikipedia.org/wiki/Elvira_Madigan
om Hedvig Jensen, med artistnamnet Elvira Madigan
1880-tal. Bankkamrer Claes Bergmans, och hans fru Frederiques, hem i Örebro. 
Här växte Hjalmar Bergman (född 1883) och hans två systrar upp. Precis samma typ av hem som Sixten och Luitgard skapade i Kristianstad åt sig och sina barn, födda 1881 och 1882.
Det ”moderna” sättet att möblera, med möbler som står fritt i rummet – inte längs väggarna, som förr i tiden. Tunga möbler, tunga draperier, tjocka mattor. Mörka färger, antimakasser och palmer på piedestaler. Gardiner, draperier, tofsar och fransar.
Det var kul att besöka Hjalmar Bergmans Wadköping idag, på väg till Ludvika och Dan Andersson. Hjalmar Bergman som vi umgåtts en hel del med i Halmstad genom uppsättningarna av sommarteater på slottet. ”Markurells i Wadköping” och ”Swedenhielms”.
I romanen ”Snörmakare Lekholm får en idé” (Gustaf Hellström 1927) försörjer snörmakaren sin familj genom beställningar på snörmakerier, tofsar och fransar. Högreståndshemmen vid 1800-talets slut var dekorerade med bollfransar, möblerna hade tofsar och likkistorna var prydda med fransdekorationer. Och så var det officersrockarna. I en stad som Kristianstad saknades inte uppdrag för en snörmakare.
Min farmors far, Sixten Sparre, fotograferad 1887 – samma år som hans diktsamling kom ut. Man kan säga att han är på topp, officer som han blivit. Yrkets status understryks av uniformsrocken – bigeschen.
Så här beskrivs plagget i Svensk Uppslagsbok, andra upplagan 1947:
Idag en dag i Sixtens och Lyckas stad, Kristianstad, med föredrag för ”Ambrosiussällskapet” på restaurang Yllan (den gamla yllefabriken på Söder).
Här ovan (40-talshuset med de gröna balkongerna till höger) ser vi hörnet av V Storgatan och Ågatan. Där låg huset som Sixten och Lycka bodde i. Huset där de hade en åttarumsvåning – den som Sixten försummade att betala hyran för, i ett och ett halvt år.
Samma kvarter för övrigt där Bunny Ragnerstams läsvärda romaner från Kristianstad (Innan dagen gryr, Uppbrottets timme, Vredens dag, Skall jorden bliva vår) utspelar sig. Medan Ragnerstams personer bor på trånga innergården, med råttor och utedass, levde Sixten och Lycka på andra våningen, med fönsterna mot gatan.
Man kan tycka att de bodde långt från centrum, som utgörs av stadens två torg.
Men just vid denna tid, 1880-talet, var det finast att bo här nere vid kanalen. I huset mitt emot, det som fortfarande är intakt från sin tid, bodde fabrikören C F Ljunggren – han som ärvt järnverkstäderna på Söder efter sin far. Detta var den mest statusfyllda delen av staden vid Sixtens och Lyckas tid.
De hade alltså allt man kunde önska sig – ändå gick det som det gick!
Lite längre upp, på samma sida gatan (höger) ser vi en gul lång byggnad. Nu kontor, då stall för bl a Sixtens två hästar.
Och lite längre upp på gatan ser vi idag denna staty som minner om stadens militära historia. Det kunde nästan varit Sixten som stod modell!
Bilden ovan, Malena Olssons målning av Elvira Madigan på Hammarshus i Kristianstad, togs i höstas då Malenas fris invigdes.
Bilden är kul – det är som att jag håller Elvira på mitt finger. I själva verket är det ju tvärtom – Elviras inträde i min familjs liv kom att prägla familjen för generationer framåt, och därigenom var det HON som pekade ut riktningen.
Och ändå inte, hon var ett offer för en superegoist, en som bara såg sin egen njutning och sitt eget bästa. Så slutade denna lovande cirkuskonstnär sitt liv vid 21 års ålder, bara för att hon låtit sig luras av en man som försåg sig med det han ville ha.
Banalt? Ja, det är samma historia som Lena Andersson – hyllad författare – beskrivit två gånger. När hon berättar bugar sig alla – åååh, Lena Andersson! Men det är ju lika banalt. Vad är det som får kvinnor att skrapa med foten för att få kärlek?
Imorron åker jag till Kristianstad igen, för att berätta den sorgeliga historien om händelserna år 1889. Den här gången är det rätt speciellt: berättandet sker på Restaurang Yllan som ligger snett emot där Sixten och Lycka bodde i Kristianstad, bara på andra sidan kanalen. Undrar vad Sixten skulle tyckt om det?
Och Lycka, vad skulle du ha tyckt? Du som teg resten av ditt liv? Men du får upprättelse nu – av din dottersondotter.
År 1889 skakades invånarna i den lilla regementsstaden Kristianstad av flera förskräckliga händelser. På vintern hade man ju läst i tidningarna om Mayerlingdramat – om kronprins Rudolf i Österrike som skjutit sig och sin älskarinna. Ur led var tiden! Men det var ju samtidigt en romantisk historia. Och så utspelade den sig så långt bort.
I slutet av mars nåddes man av nyheten om vad som hänt ute i Yngsjö. En man hade dödat sin hustru. Medhjälpare var mannens mor, Anna Månsdotter. Och, tisslades det, mor och son hade stått i ett otillbörligt förhållande till varandra. Svartsjuka och kärlek var bakgrunden till de gruvliga händelserna.
Anna Månsdotter avrättades året därpå, på samma plats som Glimmingemördaren bara tre år tidigare mist livet. Det skedde, med massor av kristianstadsbor som åskådare, på Länsfängelsets gård.
Sonen i Yngsjö återvände till bygden efter avtjänat fängelsestraff. Jag har alltid undrat över sonen – hur tänkte han?
Caroline Eriksson skildrar i romanen ”Djävulen hjälpte mig” på ett alldeles fantastiskt sätt Per Nilssons psyke. Och inte bara hans, utan också Anna Månsdotters och den stackars Hannas, hustrun.
Boken är inte bara psykologiskt trovärdig. Den är skriven på ett språk som känns 1889, med ingående kunskaper om livet i bondesamhället. Lärorikt med många intressanta detaljer om den tidens föreställningsvärld. Och med en dov obehagskänsla.
Sakta men säkert skruvas Hannas tillvaro åt ….
Läs om en av våra mest intressanta författare just nu: forum.se/forfattare/e/caroline-eriksson/ Deckarförfattare har vi gott om i Sverige, men Caroline överträffar dem alla. Ännu ett lästips är hennes senaste bok, ”Inga gudar jämte mig”, om silbodalsmorden.
Det var inte nog med hemska händelser det året, 1889. I juni fylldes tidningsspalterna med spekulationer om vilken adelsman och militär det var som hade rymt tillsammans med konstberiderskan från Cirkus Madigan. Och i juli stod det i klartext: Sixten Sparre. En av stadens officerare! Mord för kärleks skull – igen!
Nästan bortglömt idag, med alla selfies och alla kameror i telefonen. Att gå till fotografens ateljé. Den här typen av annonser ser vi inte längre (Kristianstadsbladet mitten av 1880-talet):
Det gick bra för Carl Krook från Kristianstad. Han öppnade tydligen ateljé även i Falun, ser man på baksidorna här: samlarkameror.com/bildbaksida.htm.
De var nog ett modernt par, Olga och Carl. Olga Krook drev Kristianstads första frisérsalong, Carl var tidig med att fotografera. Hans ateljé låg på en liten bakgård i Kristianstad. Herren som just kommer ut är säkert nöjd – han har blivit avkonterfejad:
Här har Carl Krook tagit ett porträtt på den nyförlovade Luitgard Adlercreutz 1879:
Konstig dräkt, ja. Men man klädde ut sig på den tiden, när man skulle bli av porträtterad. Det var som en pjäs, man spelade en roll. Det kunde vara rollen av samekvinna, zigenare, fiskare. Eller som här, någon sorts fornnordisk skönhet. Kläderna tillhandahölls av fotografen, liksom olika fonder som skulle ge liv åt bilden.
Titta här. Luitgard Sparre, 1887. Nu är hon gift fru sedan sju år (och ser inte särskilt glad ut!). Nationalromantiken florerade och Lycka har lånat en Rättviksdräkt:
På tal om foton: den som vill se en inte så vanlig bild på Elvira Madigan går hit: historiskbildbyra.imagedesk.se/viewpic.htm?ID=1838103
Helgen går i musikens tecken – musik som på Lyckas tid. Brassband, alltså ett band med enbart mässingsinstrument, kommer ursprungligen från England. Gruvarbetarna spelade tillsammans på fritiden. Brassband förknippas ju också med Frälsningsarmén och även arbetarrörelsen. Och naturligtvis militärmusik – alltså musik som säkert hördes i regementsstaden Kristianstad på 1880-talet under folkrörelsernas framväxt. Musik man blir glad av – hoppas Lycka blev det också!
Det tog tre kvarts år – men till sist presenteras boken om Sixten och Lycka idag i Sixtens egen tidning (Nyaste) Kristianstadsbladet.
Kathinka Lindhe, släkting till Sixten Sparre och Luitgard, den hustru som lämnades ensam med barnen, har närmat sig det välkända och romantiskt mytomspunna morddramat från 1800-talet med nya ögon. En välskriven och fascinerande bok, anser kulturskribenten Anders Bojs.
kristianstadsbladet.se/kultur-noje/kathinka-lindhe-sorgeliga-saker-handa/
Då som nu – lockpriser och rea. I helgen åker jag till Kristianstad på besök – skippar realisationerna till förmån för umgänge.
