Tystnad. Det enda som hörs är en och annan fluga, knattret från datorns tangenter och hur morgonens regn droppar från träden runtom. Solen bryter igenom och jag försöker gjuta liv i min anmoder Kristina, generationskamrat med Lycka. Allt i deras liv skilde sig åt. Ekonomiska förutsättningar, socialt sammanhang och vardag. Medan Lycka var änka hade Kristina två oäkta barn med olika fäder.
Ändå finns mycket som förenar de båda ensamstående tvåbarnsmammorna. En sorg och en längtan kom att dominera bådas liv. Här, hos Veronica Grönte på www.forfattarskola.se, på gränsen mellan Småland/Skåne/Blekinge, försöker jag få Kristina att framträda ur historiens dimmor. Bilden med Kristina och hennes barn är tagen ca 1900.
Res dig upp, Kristina, från fotografens stol!
Följ med mig en stund så att jag får lära känna dig!
23 september 1889. Lycka infinner sig hos – ja, vem? Någonstans i hemstaden, hos banken eller på ett advokatkontor, sätts hon framför den bouppteckning som upprättats efter hennes döde make, Sixten Sparre. Hon tar av sig hatten, lägger den och handskarna på bordet vid sidan om sig. Och så börjar hon att läsa, från början till slutet.
Alla tillhörigheter. Möbler, husgeråd – allt känner hon igen. Det är ju deras hem som är förtecknat. Varje sak finns med, som brukligt är.
Sedan kommer hon till nästa avdelning:
Sida upp och sida ner. Sixten är skyldig pengar överallt. Hos arbetskamrater, släktingar och grannar. Hyran är inte betald på över ett år, hos specerihandlaren står familjen i skuld sedan månader. Och så vidare och så vidare.
Lyckas blick vandrar neråt i dokumentet. Inte en min rör hon – hon har ju övat i några månader, redan, på att inte visa några känslor. Totalt stilla registrerar hon nästa post: barnens banktillgågnar. Böckerna är tömda – ett sparkapital som motsvarar 175 000 kronor i dagens penningvärde. Lycka rör inte en min. Men i hennes inre rasar det. Familjelivet har kraschat, ja. Nu är det också krackelerat – allt de som de hade gemensamt (trodde hon) var inget värt. Hon känner sig helt tom. Värdelös.
Grundlurad och i en helt annan ekonomisk situation än hon trodde undertecknar hon med sitt namn.
Så funderade jag inför bouppteckningen, när jag fick fram den på Arkiv Syd förra hösten. Idag är det 125 år sedan Lycka fick veta sanningen. riksarkivet.se/default.aspx?id=101713
1889, samma år som Sixten stack med Elvira, startades Bergdala glasbruk. Där, och på alla de andra glasbruken i östra Småland, har en stolt tradition av svenskt hantverk framställts i över hundra år. Nu är det slut på de flesta bruken (vilket gestaltas på ett enastående sätt i föreställningen ”Glasjesus” byteatern.se/forestallningar/sommar-2014/sommarteater som jag såg igår. Gertrud Larsson – tänk om man kunde skriva manus som hon! Komik och tragik på samma gång, genialiskt!).
Men på Bergdala och Skruv och något bruk till kämpar man vidare.
Bergdala, som drivs av en kines (så märkligt kan historien utveckla sig), tillverkade i morse glaset till den snygga utomhuslampan http://webshop.gysinge.nu/products.php?product=Funkis%2C-utomhuslampa som man tycker är så dyr. När man ser hur den tillverkas förstår man faktiskt. Hantverk blir vackert. Men det tar tid.
Bergdala bed & breakfast rekommenderas! Det var trevligt att bo i glasmästarbostaden, vakna på natten och se fabriksskorstenen stå mörk i fullmånens sken, för att sedan äta en god frukost efter att ha snackat med dem som arbetar i hyttan.
Vilken fin devis: ”Begrunda och respektera våra fäders gärningar”. Fast… det förstås…. jag vet inte riktigt om just jag kan begrunda och respektera min anfaders gärningar. Inte om det är Sixten jag tänker på….
Men jag begrundar och respekterar min anmoder Lyckas gärningar – det gör jag!
Tänk att sätta in en dödsannons, en alldeles vanlig. Som om allt var alldeles vanligt. Och det efter den följetong av artiklar som stått, dag efter dag, i slutet av juli.
Annonsen från Hvetlanda tidning 5 augusti var okänd i min familj. Jag fick se den som ett urklipp i Vetlandas stadsarkiv. Tanken fanns inte, att leta i Hvetlanda Tidning efter en dödsannons för Sixten.
Idén att annonsera måste ha varit Sophies, Lyckas styvmamma. Sophie – stöttepelaren – tänkte klokt när det stormade i familjen Adlercreutz. Så idag för 125 år sedan fick vetlandaborna veta att Sixten Sparre dött. Inget mer prat om det, för snart kommer hans änka att flytta hit. Hem till mor och far, utblottad och med de två barnen, 7 och 8 år.
Nej, nån tröst fanns inte att få för Luitgard, 30 år och nu änka. Men den som gör sig stark för att inte visa utåt, den klarar sig också igenom. Hur hon sedan blev inombords, det är en annan sak. Känslomässigt urgröpt – självklart! Lycka bestämde sig: inte visa något för barnen. Allt ska vara som vanligt. Så kanske satt hon denna kväll, när hon hade nåtts av budet från Tåsinge, och läste sagor för de båda barnen – Erik 8 och Märta 7?
Inte skulle det vara till tröst för henne då, att få veta att den sanna historien skulle berättas 125 år senare. Som här t ex, i nättidningen Rötter:
Bilden ovan skulle kunna föreställa Luitgard när hon läser godnattsaga. Men den är ett utsnitt av en bildfris på Nislevgaard Mødre- og Spædbørnehjem, målad av Georg Andersen.
Hur Lycka fick beskedet vet vi inte, men det var idag för 125 år sedan.
Jag föreställer mig att hon frös till is inombords. Så har jag själv reagerat, då livet givit mig en smocka. Meddelandet, som förmodligen kom som telegram till lägenheten på hörnet av Västra Storgatan – Ågatan i Kristianstad, var långt mer än en av livets örfilar. Det var så hemskt att det inte gick att berätta om. Inte för barnen, inte för någon.
Luitgard drog ner gardinen, dolde sig för omvärlden och stängde en dörr bakåt. Det var som att hon låste den dörren med dubbla lås. Och vad annat kunde hon göra?
Idag, den 23 juli 1889, gick första delen av följetongen i pressen. Fyns Tidende rapporterade:
Revolverdrama. Fra Ritzaus Bureau telegraferes til os: I Nørreskov paa Taasinge er fundet en Herre og en Dame, bægge dræpte ved Revolverskud. Han er i Følge Visitkortet en Løjtnant Sparre af Skaanske Dragonregimentet; hun antages være Cirkuskonstnerinde Elvira Madigan.
Nu startade de uttömmande artiklarnas rad. Dag efter dag kunde man i Danmark och Sverige läsa om alla detaljer. Nu visste alla. Och Luitgard försökte dölja. Barnen fick inget veta.
Jag tror att de flesta av oss har något som vi gömmer för omvärlden. Förhållanden och erfarenheter som vi inte vill dela med någon. Därför var Sofia Helins sommarprat häromdagen så ”renande” – hon satte ord på hur det är att TIGA om det som inte får yppas. Efter att ha lyssnat på programmet igen tänker jag allra mest på Lycka.
Här på bilden är hon 38 år. Det har gått 8 år sedan chocken och sveket. Skammen bränner än:
Sofia Helin formulerade Lyckas – och så många andras – erfarenhet så här:
Nu vet jag att familjehemligheter är skadligt. Det är tystnaden som sliter hål i ens inre….. jag lärde mig leva med det, men inte med skammen. Att inte prata om det var outhärdligt och fick mig att öppna en subkultur inne i mig själv, ett eget inre rum där jag pressade in all skam, smärta, ilska och osäkerhet. Ett rum som jag inte delade med nån enda människa. Därinne var det mörkt, kallt, tyst och hårt… Lyssna på Sofia Helins tankar om familjehemligheter: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/397017?programid=2071
Lycka stängde dörren bakåt, som att slå igen den tunga dörren till ett bankvalv. Hur var det för hennes barn, har jag ofta undrat. Sofia Helin berättar så här:
”det var igen som tvingade oss att vara tysta, det föll sig bara naturligt”
Att låtsas som ingenting. Om min farmor, som växte upp i denna tystnad, berättas att hon var levnadsglad och skrattlysten. Hon festade sig till döds en valborgskväll, då hon var för lätt klädd och ådrog sig lunginflammation. Använde hon skrattet för att dölja, för sig själv, omgivningen och för SINA barn?
Hennes bror blev också en glad gamäng. Tre äktenskap hann han med och liksom sin far lämnade han det militära för konsten. Och han lämnade Sverige.
Året är 1875 – om fem år är hon gift fru. Om fjorton år är hon nyss fyllda 30 – änka och bedragen i grunden. 125 år senare får hon sin historia beskriven i ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig”.
Kul! Och ja, jag skulle också velat veta mer om Lyckas och barnens liv. Inga spår! Så effektiv var Lyckas tystnad. Att mentalt stänga en dörr om något traumatiskt – det får till följd att dörren stängs om allt. Lyckas tystnad togs över av dottern Märta. Inte ett ord yppades. Och inga minnen överantvardades till kommande generationer.
Hej Luitgard! Så olika våra liv är! Medan du gick snärjd i samhällets konventioner och snörd i din korsett, går jag i linne, shorts och sandaler, som 64 åring (du blev ju inte ens 64!), på en dansk folkhögskola tillsammans med andra glada, mogna människor och lär mig nya saker. Idag har min kurskompis och jag färdigställt ett bildspel om ”Gud og djævelen” till exempel.
Det ska visas om en stund, för alla kursisterna.
Det skiljer inte ens hundra år på våra liv. Och bara två länkar, i kedjan av generationer! Jag brukar tänka på oss två när jag stiger av tåget i Båstad. Där finns ett staket som består av en tjock kätting. Då ser jag framför mig: Luitgard, Märta, Casimir, Kathinka…
Och så mina barn och barnbarn. I en lång ”rekke” (for at snakke dansk) – en rekke som hør sammen.
På tal om Båstad: i nyaste Magasin Båstad, sidorna 28-30, kan man läsa om dig, Lycka. Och om mig. Den som inte har tillgång till Magasinet i tryckt form kan hitta det här: www.magasinbastad.se
Laholms tidning idag. Här har vi kvinnan som beskrevs som ”ikke smuk” av Poul Erik Møller Pedersen. Lilla söta Lycka, tänk om du kunnat se den här tidningen, då – för 125 år sedan:
Tystnad. Det enda som hörs är en och annan fluga, knattret från datorns tangenter och hur morgonens regn droppar från träden runtom. Solen bryter igenom och jag försöker gjuta liv i min anmoder Kristina, generationskamrat med Lycka. Allt i deras liv skilde sig åt. Ekonomiska förutsättningar, socialt sammanhang och vardag. Medan Lycka var änka hade Kristina två oäkta barn med olika fäder.
