Sagomuseet i Ljungby är en oas i berättarbygden Småland. En spännande miljö, formgiven av konstnären Kjell Sundberg kjellsundberg.com/index.html – han som för övrigt också gestaltat Elviras lyskraft på linan hos Cirkus Madigan:
Lägg märke till Luitgard, flankerad av barnen Eric och Märta, nere i högra hörnet.
Jag står för ett av vårens program på Sagomuseet: sagobygden.se/aktuellt-for-medlemmar/medlemstraffar-och-program
Att hon orkade, stackars Laura Madigan! Först Elviras försvinnande, och sedan hennes död. Bara det skulle ju kunnat fälla mamma Laura. Men livet gick vidare och 1891 fick hon en dotter – som dog innan hon ens fyllt ett år. Och så, 1897 i Gävle, brann maken, John Madigan, inne.
Laura fortsatte att turnéra med cirkusen. Här en annons från Östersund år 1900:
En enastående bedrift, tänker jag, att orka! Jag som annars mest har funderat över hur det kändes att vara Sixtens mamma, Adèle. Lauras liv var nog ännu mera kantat av sorg och svårigheter.
Hon levde sina sista år i Limhamn och dog där 1918. 40 år senare flyttade jag till Limhamn – allt går i cirklar….
Till det nyutkomna numret av ”Hallandsfarares information”, Hallands Släktforskarförenings medlemsblad nr 107 mars 2015, har jag skrivit en artikel om mitt släktforskande som ledde fram till boken om Lyckas öde. Den finns på sidan 14-15. Men redan på sidan 13 kan man läsa Lars Larssons artikel som berättar om hur min bok inspirerade honom att gå vidare till Klas Grönqvists bok (adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065), vilken i sin tur inspirerade honom att studera Cirkus Madigans turnéstopp i Halmstad. Det Lars Larsson berättar gör att jag när jag cyklar till den plats som jag oftast besöker (näst efter mitt hem) här i Halmstad – ACTIC i gamla Simhallen, granne med Ridhusgatan – tänker på Elvira. Det betyder åtminstone 4-5 gånger i veckan.
Allt hänger ihop och livet går i cirklar….
För större bild, klicka på artikeln.
År 1889 skakades invånarna i den lilla regementsstaden Kristianstad av flera förskräckliga händelser. På vintern hade man ju läst i tidningarna om Mayerlingdramat – om kronprins Rudolf i Österrike som skjutit sig och sin älskarinna. Ur led var tiden! Men det var ju samtidigt en romantisk historia. Och så utspelade den sig så långt bort.
I slutet av mars nåddes man av nyheten om vad som hänt ute i Yngsjö. En man hade dödat sin hustru. Medhjälpare var mannens mor, Anna Månsdotter. Och, tisslades det, mor och son hade stått i ett otillbörligt förhållande till varandra. Svartsjuka och kärlek var bakgrunden till de gruvliga händelserna.
Anna Månsdotter avrättades året därpå, på samma plats som Glimmingemördaren bara tre år tidigare mist livet. Det skedde, med massor av kristianstadsbor som åskådare, på Länsfängelsets gård.
Sonen i Yngsjö återvände till bygden efter avtjänat fängelsestraff. Jag har alltid undrat över sonen – hur tänkte han?
Caroline Eriksson skildrar i romanen ”Djävulen hjälpte mig” på ett alldeles fantastiskt sätt Per Nilssons psyke. Och inte bara hans, utan också Anna Månsdotters och den stackars Hannas, hustrun.
Boken är inte bara psykologiskt trovärdig. Den är skriven på ett språk som känns 1889, med ingående kunskaper om livet i bondesamhället. Lärorikt med många intressanta detaljer om den tidens föreställningsvärld. Och med en dov obehagskänsla.
Sakta men säkert skruvas Hannas tillvaro åt ….
Läs om en av våra mest intressanta författare just nu: forum.se/forfattare/e/caroline-eriksson/ Deckarförfattare har vi gott om i Sverige, men Caroline överträffar dem alla. Ännu ett lästips är hennes senaste bok, ”Inga gudar jämte mig”, om silbodalsmorden.
Det var inte nog med hemska händelser det året, 1889. I juni fylldes tidningsspalterna med spekulationer om vilken adelsman och militär det var som hade rymt tillsammans med konstberiderskan från Cirkus Madigan. Och i juli stod det i klartext: Sixten Sparre. En av stadens officerare! Mord för kärleks skull – igen!
Som barn älskade jag cirkus. På 60-talet hängde jag runt tältet på Stadionområdet i Malmö, när cirkusen kom till stan på våren. Det var en fläkt av världen utanför – dofter, främmande språk och människor som var annorlunda än vi. Kanske kunde man få klappa djuren?
Dock gick vi aldrig på cirkus, vi i vår familj. Det hade nog inte med minnet av Elvira Madigan att göra. Snarare var det en ekonomisk fråga.
Som vuxen och förälder har jag inte försummat många tillfällen att gå på cirkus. När man sitter under tältduken är det som om tiden stått stilla – cirkus är alltid cirkus. Visserligen utan vilda djur nuförtiden, men med mycket skickligare artister.
Och atmosfären! Mycket är som det alltid har varit. Till och med formuleringar på affischer ser jag, när jag jämför Cirkus Madigan annons från 1888 och den nutida Cirkus Madigans affisch från 2010-talet. Kom, kom! Tältet bliver väl uppvärmt!
Visst får man andnöd i hemmets trygga vrå på 1880 och 90-talet? Jag förstår Ellen Key och Karin Larsson – deras pläderande för det ljusa hemmet.
Mellandagarna i hemmet på V Storgatan-Ågatan i Kristianstad, särskilt året 1887, måste ha känts kvävda. Sixen, som just läst recensionerna (nedgörande) av sin diktsamling, Lycka som försökte göra vad hon kunde för att få en god stämning, barnen, som förmodligen inte fick breda ut sig så som mina barnbarn gör härhemma idag. Puh! Kvävt var ordet.
Och om några dagar – då, år 1888 – skulle cirkusen komma till stan. Och Sixten göra sig parat för tjänstgöring som recensent …
Ibland kan jobbet bli en ventil. Vilket det blev för Sixten, 8 januari 1888.
Klas Grönqvist, författare till boken ”Elvira Madigan : en droppe föll” adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065, sände det här programbladet. Det flyttar oss tillbaka till Tivoli & Vauxhall i Köpenhamn, en augustidag och kväll 1886:
Vårt lyckade program med skillingtryck, Inka Perssons och mitt, på Bollaltebygget har fått efterklang. Nu planerar vi att göra en variant på Kulturnatten i Laholm, i bokhandeln, den 27 sept. Och så ännu en variant på Föreningen Nordens arrangemang ”Kura skymning”, biblioteket i Laholm den 10 nov. Kul – det är så roligt att jobba ihop med Inka, hennes cittra och Inkas sånghäften (som hon utformar som gamla skillingtryck).
Överhuvudtaget har den här boken givit mig så många annorlunda och roliga kontakter. I morron, till exempel, ska jag åka till Pantomimeteatret i Tivoli i Köpenhamn för att träffa min nye kompis Per Lundsgaard, viceballetmester vid den traditionsrika teatern från 1844. www.tivoli.dk/da/haven/spillesteder/pantomimeteatret/
Per, som jag träffade i Svendborg hemma hos Marianne Kjær
, journalist på FAA, ”min oldemor” och regisssör.
Per, som spelade Sixtens son Erik i den stora teateruppsättningen ”Elvira Madigan” på 1980-talet,
långt innan jag börjat intressera mig för Sixten och Luitgard.
Nu ska vi ses i morron, precis som vi bestämde. Det gläder mig verkligen – hur ofta säger man inte: vi ses! Men så kommer annat emellan. Eller: man prioriterar annat – det är väl så det är.
En annan rolig sak med boken är alla mail som kommer från för mig helt okända människor. Tack alla!
Och så var det ju det där med skillingtrycken. Inka och jag har filat lite på dem. Och självklart vill vi ha med också det danska ”skillingstrycket”, det som skrevs precis samtidigt som J Saxon Lindström gav ut sitt, en vecka efter händelsen 1889.
I Danmark hette sången ”Det var på Tåsinge skönne egne” och författare var Julius Strandberg. Melodin? Ja, det är den för oss välbekanta ”I Apladalen, i Värnamo”. Så nu är det bara för dig, kära läsare, att sjunga (precis som besökarna i bokhandeln på kulturnatten i Laholm och Kura skymning på biblioteket i Laholm ska göra). Översättningen är väl sådär, det är jag som gjort den:
Det var på Tåsinge Skønne egne af Julius Strandberg 1889
Det var på Tåsinges ängar gröna
de tvenne älskande funnos döda
En svensk dragonofficer så skön
och en beriderska, ledd i lönn.
Det gick ej alls att de fick varann.
Hon var ju fri, men det var ej han.
I Sverige bodde hans hustru kär,
de stod dock inte varandra när.
De levde inte i fröjd och gamman
och lyckan hade de ej tillsamman.
Hans namn var Sparre och han drog hän
med Madigan som sin hjärtevän.
Till Danmark förde dem deras väga´
men inga pengar hade de att äga.
Till sist de olyckan bara såg
då ville bägge i döden gå.
Vad har de tänkt och vad har de grubblat
när de på olyckan så har snubblat?
Man fann dem först då allt var förbi
då man i skogen såg deras lik.
Där låg de stilla tätt vid varandra
från livet samman de ville vandra.
Hon knäppte händerna i sin död.
Man vet ej vem av de två som sköt.
Men ni som hjärtanas längtan känna
beklaga honom, beklaga henne!
I själens djup kan man inte se.
Blott Gud bestämmer vad som ska ske.
Imorron bitti tar jag Öresundståget söderut (skönt att strejken är över!). Mot Fyn, för träff med min vän Hanne Jensen på museet i Svendborg och med nyvunna vännen Marianne Kjær som 1982 spelade rollen som Luitgard i det stora teater- och museumsprojektet ”Elvira” i Svendborg. Den som ändå kunnat vara med (men på den tiden hade jag ännu inte ägnat Lycka en tanke). Intressant är hur ambitiöst man försökte efterlikna verkligheten. Titta bara på Marianne, i rollen som Lycka, tillsammans med sin make Sixten:
Och jämför med verklighetens Lycka, när hon ”moderniserat sig”, coifferad i ny frisyr ca 1886:
Här är hela ensemblen från 1982 års uppsättning av ”Elvira” – Marianne i rött i mitten:
