är att, enligt Gustaf Hellström sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Hellström i ”Snörmakare Lekholm får en idé” (1927) – han skildrar livet bland officerarna i Kristianstad på 1880-talet:
… komma hem på stövlarna från varenda sexa. Om de bara haft en aning om hur många tårar hon fällt och hur många lidanden hon utstått, därför att hon visste, till vilket åtlöje han gjorde sig inför Gud och människor. Och ju mera pirum han blev, desto löjligare gjorde han sig …
… Varje morgon klockan sju satt han i sadeln och red en timme. Han sågs vara en hård ryttare, och helst red han en remonter som det av en eller annan anledning var svårt att få bukt med …
… i fält. En lägerplats. Ljungbyhed eller vad fan som helst. Rader utav tält, en sommarkväll. Solen går just ner, gul som en hårdkokt äggula bakom den svarta granskogen. Officerarna sitter och dricker punsch på verandan till mässen. Fladdermössen börjar fladdra omkring, Den första stjärnan tänds. Och så är det arméns tapto …
Sixten blev underlöjtnant 1876. 1887 blev han andre löjtnant. Nu började det går bra för den unge Sparre. Han hade dessutom, visserligen anonymt, men ändå – gott för självkänslan – givit ut sin diktsamling ”I bunden form” samma år.
Löjtnantshjärtana ovan är målade av Sixtens barnbarns barnbarn Gisela, hämtade från 365masquerades.com.
Löjtnantshjärtana nedan fick jag som gåva i maj förra året, då boken om Lycka presenterades på Bokhandeln i Laholm.
