Att hon orkade, stackars Laura Madigan! Först Elviras försvinnande, och sedan hennes död. Bara det skulle ju kunnat fälla mamma Laura. Men livet gick vidare och 1891 fick hon en dotter – som dog innan hon ens fyllt ett år. Och så, 1897 i Gävle, brann maken, John Madigan, inne.
Laura fortsatte att turnéra med cirkusen. Här en annons från Östersund år 1900:
En enastående bedrift, tänker jag, att orka! Jag som annars mest har funderat över hur det kändes att vara Sixtens mamma, Adèle. Lauras liv var nog ännu mera kantat av sorg och svårigheter.
Hon levde sina sista år i Limhamn och dog där 1918. 40 år senare flyttade jag till Limhamn – allt går i cirklar….
”Denna dagen, ett liv” lär det stå i hallen till Ellen Keys Strand. Det är ju också titeln på den nyutkomna biografin om Astrid Lindgren. Kanske var det därför citatet dök upp i mitt huvud på Krösatåget på väg hem från Jönköping i veckan som gick?
Hur som helst – dagen i Jönköping hos min nyfunne fyrmänning blev oförglömlig. Förutom trevligt umgänge ägnade vi oss åt att sjunka tillbaka till 1800-talet i den stora brevsamling från släkten Sparre som han har. Vår gemensamme anfader är Fredrik Sigge Sparre (1778-1827), farfar till Sixten.
Jag som undrat så över Sixtens mamma Adéle. Vad tänkte hon om sin äldste son? Här kunde jag läsa hennes brev till svägerskan Maria.
I januari 1878 – två år innan Sixten gifte sig med Lycka, tio år innan Sixten såg Elvira första gången – skriver hon och är bekymrad. Det är uppenbart att det är Sixten hon syftar på. Något har hänt. ”Huru smärtsamt och sorgligt det är då barn icke skänker sina föräldrar annat än sorg och bekymmer!”
Man höll kontakten brevledes förr. Avstånden var långa, och breven mellan svägerskorna är många. Två år senare, 14 dagar efter bröllopet i Heliga Trefaldighetskyrkan 29 september 1880, skriver Adèle till sin svägerska igen:
Nu pustar mamma Adèle ut, Sixten är i hamn:
Dagen i Jönköping med min nyfunne frände – den var en djupdykning i seklerna. Vi gläntade på dörren till våra anfäders liv och det var en ny värld som öppnade sig.
Håller du på med någon mer släktforskning, frågar folk. Njaä, jag har inte riktigt kommit igång. Den person som jag funderar mycket på är Sixtens mamma, Adèle Sparre. Hur kändes det för henne att bli mamma till en mördare som alla pratade om?
Adèle levde till 1909. I tjugo år bar hon skammen.
Det har glatt mig att min bok ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig” har blivit så väl mottagen. Nu senast (det var på tiden, Kristianstadsbladet!) i måndags: Men det allra roligaste, och det som jag inte hade väntat, är alla kontakter som jag fått. Via Klas Grönqvist, författare till boken ”Elvira Madigan : en droppe föll” adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065 har jag nu fått hittat en avlägsen släkting. Vi har båda anknytning till Sixten Sparres pappa Sigge Sparre:
Och döm om min förvåning – hos denne släkting finns brev från mamma Adèle, där hon oroar sig för det ena av sina fyra barn – nämligen Sixten! I nästa vecka är det jag som åker till Jönköping för att läsa gamla brev!
Får jag presentera: fru Adèle Sparre, född 1931 som Adelaide Peyron. Mor till fyra barn, två pojkar och två flickor. Sixten, Edvard, Sigrid och Bibi.
Det är klart att hon älskar sina barn! Här har vi äldste sonen, Sixten, född 1854. Det är lite svårt att gå till fotografen, man måste sitta så stilla. Så länge. Och man måste ha en allvarlig uppsyn – det var så det var. Nåväl, kortet tas:
Men – så kan han inte hålla sig – en spjuveraktig min sprider sig över ansiktet och fotografen knäpper av:
Självklart älskade Adèle sin lille store påg. Och självklart var han älskad av sina småsyskon. Hur det känns att sedan bli sviken och lämnad – det är det många som fått uppleva genom historien. Inte bara Sixten var en mördare, bedragare och svikare. Kvar fanns familjen, som skulle leva vidare med skammen och minnet.
Här har vi Adèle 1908, året innan hon dog. Jag tycker att man kan se att hon bär på en besvikelse och sorg:
Underbara dagar vi har just nu! Jag var i Båstad igår – promenerade bland de gamla pensionaten från förra sekelskiftet, stora hus som nu är villor. I ett av dem, hos familjen Nilsson att döma av postkortet stämplat i Vetlanda 1903, levde Adèle Sparre pensionatsliv den sommaren1903 – det hade gått 14 år sedan dramat på Tåsinge. Vid namnet Sparre häftade något som säkert fick de andra pensionatsgästerna att haja till. ”Sparre? Inte kan hon väl vara…”. ”Jo, visst är det hemskt! Det var hennes son som…! Tänk, att vara mamma till en sån!”
Klart att Adèle kände blickarna. De måste ha bränt resten av hennes liv. Adelaide Peyron som hon hette som ung var född 1831. 23 år när hon fick sin förstfödde: Sixten. 58 när han dog. I 20 år, tills hon till hon själv dog 1909, fick hon leva med skammen.
Kortets framsida kommer här: svärdottern Lycka, som blivit stor och tjock, sitter på verandan till det hus som nu är konstföreningens i Apotekarparken i Vetlanda. Hon har de vuxna barnen på besök: Märta 23 och Erik 24. Det är Märta som skriver kortet till farmor som är på semester i Båstad tillsammans med sin dotter och dotterdotter. Båstad var lika fint (om inte finare) som nu – även om folk inte exponerade sig och sina kroppar på stranden som nu.
En enastående bedrift, tänker jag, att orka! Jag som annars mest har funderat över hur det kändes att vara Sixtens mamma, Adèle. Lauras liv var nog ännu mera kantat av sorg och svårigheter.
