Det sista jag gjorde före avresan till Oviken var att beställa en ny roll-up, av samma typ som den som följt mig på Lycka-föredragen. Nu med H C Andersen, säkert en av de författare som Lycka läste. Idag levererades ”roll-uppen”:H C, jag och min sambo Roland ska ut och berätta i höst.
Vi har smygpremiär i nästa vecka på Bollaltebygget i Knäred. Att sitta inne nu, och greja med bildspel och manus, är inte svårt – regnet öser ner och blåsten viner runt knuten. Men till den 19:e borde det väl har lugnat sig och kanske blivit som en sommar ska vara?
Hur kunde Sixten göra som han gjorde – den frågan diskuterades vid helgens föredrag i Ludvika. Intressant diskussion med en hängiven publik – tack!
Frågan har präglat familjen i över 125 år. Oavsett anledningen. Människan är, säger Aristoteles, orsaken till sina handlingar. Alltså: människan själv är orsaken till sina handingar, och är den som bär ansvar för handlingen. Vad man säger räknas inte – det är handlingarna som räknas.
Men inte hatar jag Sixten. Jag tänker på den lille pojken, han som växte upp i välstånd och fick vad han pekade på. Plötsligt, i och med ”satansåren” (missväxtvåren 1867-69) och pappa Sigges konkurs, togs allt ifrån honom. Sixten, som visste hur gott det var att leva med guldsked i mun. Nu fick han vara med om när familjen drog åt svångremmen.
Det är klart att han ville tillbaka till det goda livet. Tack vare hemgiften från den ”Collianderska förmögenheten” blev det möjligt några år senare. Och, när hemgiften sinade – ja, då rullade det på av bara farten. Krediter, växlar, lån.
Inte kan man hata en olycklig själ. Särskilt inte en anfader! Utan Sixten fanns inte jag. Varken farmor, min far, jag själv eller mina barn och barnbarn.
Känslan av tacksamhet mot tidigare generationer kan inte uttryckas bättre än när den finske poeten Jouni Inkala (f 1966) diktar i ”Släktregistret” (finns i samlingen Horntider):
Längs min haka löper mina förfäders plogfåra
och i min ögongrop hugger min farmor ved.
Jag finns, men bara därför, att inte
farfars föräldrar gav upp ens då
när frosten tog säden i hela mellersta Österbotten
som passionen tog det Rom som somnat i lågorna.
De röda blodkropparna i mina ådror står i djup
skuld till seklerna, som bar oss liksom
stödfoten det ljudlösa familjefotografiet
i sin ram. Jag lyfter tyngder med mina biceps
för att inte ett enda bröd blev kvarlämnat
i farmors ugn då i rättan tid.
För att inte ett enda barn på spartanskt maner
lämnades att dö i bergen. Med nöjda steg går jag
mot servicestationen för att farfars farfar
en gång lyckades rädda husets enda ko
undan juverinflammationen. Allt hos mig är verklig
skuld och mitt hjärta har ingenting att betala med
A propos liknelsen med den ryska dockan. Här en manlig variant – en liknande finns för Lycka längre ner i bloggen.
Får jag presentera kammarherre Carlos Natividad Adlercreutz. Född i Mompox i det land vi numera kallar Colombia den 8 september 1828. Skickades som 10-åring ”hem” till Sverige för att bli svensk (och därmed föräldralös). Växte upp hos släktingar här. Carlos dog i Vetlanda 23 mars 1903, begravd i Rörum på Österlen.
Här ser vi Carlos genom åren:
Man riktigt ser, på den sista bilden, hur han lär ha varit: ständigt arg. Dessutom var han nästan stendöv (var det därför han var arg?). Eller var det för att livet prövade honom hårt?
Han skildes från föräldrar och alla syskon utom en äldre bror. Brodern dog några år efter det att de kommit till Tosterup i Skåne.
Carlos blev far till tre barn tillsammans med sin hustru Luitgard Colliander. Hon dog när tredje barnet, Lycka, föddes. Efter att Carlos gift om sig blev han far en fjärde gång. Flickan, Zoila, dog när hon var bara 4-5 år.
En av döttrarna, Eleonora, var inte som andra, men han lyckades få henne bortgift. Äktenskapet varade bara några år, sedan slängde mannen ut ”Nuttan” med orden ”jag står inte ut en dag till”.
Samma år, några månader senare, inträffade skandalen: den andre svärsonen flydde med en cirkusprinsessa, tog livet av sig själv och henne och lämnade Carlos dotter Lycka kvar som 30-årig änka. Av alla svårigheter som drabbade Carlos måste året 1889 varit hans ”annuus horribilis”.
Hans eftermäle blev: ständigt rasande. Var det inkapslad sorg som gjorde Carlos rasande? Stackars farmors morfar!
”Din stund på jorden” – Vilhelm Mobergs vackra sätt att säga ”livet”.
Som på en teater. Vi spelar vår roll, sedan är det dags att gå ut i kulissen.
Först är man barn:Bilen är tagen 1864. Luitgard och hennes äldre syskon Carl och Eleonora har fått en halvsyster, Zoila. Hon kommer inte att bli så gammal, bara fem år. 1868 dog hon i tyfus.
Åren går. Och livet, med sina glädjeämnen och sorger. 1898, när Papa fyller 70, går syskontrion till fotografen igen. Mycket har hänt i deras liv sedan den första syskonbilden togs för 34 år sedan. Lycka är 39 år och det är nio år sedan hon blev änka.
Plötsligt är man mitt i livet:
”Ta vara på ditt liv” säger Moberg, ”för nu är det din stund på jorden”. Värt att tänka på, en vacker oktoberdag som denna!
Funderingarna nedan (29 juli) kring hur berättelsen ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig” fick sin form, med släktforskarfakta presenterade som ”Lyckas tankar”, har fått en spännande kommentar av Ingela, själv släktforskare:
På bloggen skriver du om blandningen mellan Lycka tänker och biografi/faktadelar. Det tilltalar mig som läsare och jag tycker att det är just det som släktforskning handlar om till skillnad från vanlig forskning ovh vetenskaplig text. Det handlar om att förstå vem man själv är, vilket som är ens ursprung att kunna leva sig in i en annan tid och samtidigt få perspektiv på sin egen samtid. Jag tycker gott att man kan ”fantisera” du håller dig dock ganska strängt till det lilla du vet om Lycka. Du bad om respons på den delen och för spänningens skull skulle jag nog använt mig av en tydlig mottagare i form av en dagbok eller fejkade brev istället för ” Lycka tänker ”Kära dagbok, är alldeles utom mig, vad skall papa säga, sladdret kommer aldrig att tystna. Varför dög jag aldrig och dessa skulder. …Man får fejka bara man talar om att man gör det. Men du är journalist och det märks hur väl du hanterar både språk och berättarkonst. Det är svårt att skriva en sådan bok som du gjort. Drömmen vore förstås att hitta hennes riktiga dagbok men som den smarta kvinna hon var skrev hon nog ingenting.
Vill också säga att jag beundrar denna Sophie, vilken kvinna till att hålla ihop familjen! Tycker också att ditt spanska arv längre tillbaka är oerhört spännande. Fick du fram mer där? Undrar också över Sixtens arv, vilken familj kom han ifrån. Vad präglade honom, vilka var hans syskon och föräldrar? Du reflekterar även över om du varit för hård mot Sixten men det kanske inte har varit syftet med boken utan det omvända. Läste i en artikel i Aftonbladet om händelsen skriven av Herman Lindqvist där det står att pengarna tog slut och därför såg de ingen annan utväg. Du bevisar däremot i boken hur skulderna redan var enorma. Tycker att det liknar missbrukartypen, spelaren eller motsvarande personlighetstyper som är små och omogna på vissa områden. Han hade haft möjligheten till att utvecklas som person och skribent om han fått möjligheten och haft förmågan att tänka strukturerat, planerat och tagit hjälp istället för att fly in i en drömtillvaro.
Fantastiskt är det också att Lycka kunde trots allt ge ett ekonomiskt arv vidare. Ja, det är minsann en fantastisk familjesaga som innehåller allt och inspirerar mig att hitta min. Har ett spännande eget spår.
En bok räknas som antingen skön- eller facklitteratur. Boken om Luitgard Sparre, född Adlercreutz och kallad Lycka, är BÅDE OCH. Vilket har irriterat några läsare.
Det är avsnitten ”Lycka tänker” som skaver. Men greppet har också fått några att utbrista: genialiskt! Så olika kan man läsa!
Jag bar på en berättelse om människor, för länge sedan döda. Den hade följande element:
Släktforskarfakta som gav stommen till personernas liv. Född, flyttat, konfirmerad, lysning, giftermål – allt i datumform. Det går att läsa ut mera här än man i förstone kan tro. Vilka fler flyttade? Där får man veta något om familjens storlek. Fanns tjänstefolk? Säger en del om vilken ekonomisk standard man levde på. Dessa fakta bildar en tidslinje, och man kan lägga flera familjemedlemmars linjer parallellt. Deras liv gick ju in i varandra – en familjemedlems öde påverkade en annans, precis som i vår tid.
Gamla fotografier från släktalbumet. Och andra bilder, på hus och miljöer och föremål som tillhört personen.
Historiska fakta. Allt det som man kan hitta om tiden i fackböcker. Hur umgicks man, just där och då. Arbete? Kläder? Bostad? Vad betydde det till exempel att bli konfirmerad då, just under den tid som skall skildras? En viktigt hylla i biblioteket är den för hembygdslitteratur. I årsböcker finns många skildringar som kan vara relevanta: hur gick torghandeln till i Kristianstad på 1880-talet, till exempel.
Skönlitteratur med skildringar från just den tiden, helst från den platsen. Ovärderligt, för att flytta sig tillbaka i tiden.
Dagstidningar från orten och tiden – inte bara artiklarna, utan också annonserna säger mycket om tidsandan.
Ja, så sitter man där med sitt hopsamlade material. Hur ska det presenteras? Man kan berätta: född där och då, döpt då, konfirmerad då – och så komplettera med de historiska fakta man lyckats hitta. Som en tidslinje, med ”kött på benen”. Men det blir ju lite tråkigt: ”Lotten konfirmerades i Ödsmåls kyrka den 16 juni 1888. Konfirmationen innebar att flickan nu räknades som vuxen, vilket syntes på hennes klädsel. Hon fick nu bära håret uppsatt…. osv”. Har man en bild kan man komplettera med den här. Och så betar man av vidare, fortsätter att presentera sina fynd från kyrkböcker och husförhörslängder.
Ja, jag funderade mycket på formen för ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig”. Till sist fann jag den, inspirerad av nutidens bloggande.
Det fanns inga brev och dagböcker efter min huvudperson. Men jag konstruerade tankar, ”Lycka tänker”. Här presenteras mina släktforskarfakta, som om Lycka själv berättade dem:
Varje sådant stycke följs sedan av några sidor med fakta, plus bilder som passar in i ämnet. Det var bilderna och de släktforskardata som jag forskat fram som styrde VAD som skulle tas upp. Därför är det ibland hopp i tiden i ”Lycka tänker”, något som irriterat en recensent http://www.boktipset.se/bok/sorgeliga-saker-hande–elvira-madigan-sixten-och-mig som tycker att det saknas upplysningar i berättelsen om Lycka.
Men det finns bara ”Lyckas tankar” kring sådant som jag har fakta om. Den som vill att jag ska berätta mer måste förstå att detta är vad som har gått att hitta. Inget är påhittat – jo, sättet jag presenterar det på, som Lyckas tankar, som ju blir skönlitterärt.
De andra sidorna blir facklitterära. Och nu blir det kaos i huvudet på en del – så kan man väl inte göra? Det blir ju fel!!!! Fel, fel, fel! Tycker några. Å andra sidan har flera läsare spontant sagt: genialiskt! De tycker att formen levandegör det torra släktforskarstoffet.
Varför inte, undrar jag? Tänkte gjorde hon ju garanterat. Och när det kommer till de verkligt dramatiska delarna av hennes levnadslopp – då tänkte hon säkert som du och jag och de flesta andra skulle ha gjort:
Får jag presentera: fru Adèle Sparre, född 1931 som Adelaide Peyron. Mor till fyra barn, två pojkar och två flickor. Sixten, Edvard, Sigrid och Bibi.
Det är klart att hon älskar sina barn! Här har vi äldste sonen, Sixten, född 1854. Det är lite svårt att gå till fotografen, man måste sitta så stilla. Så länge. Och man måste ha en allvarlig uppsyn – det var så det var. Nåväl, kortet tas:
Men – så kan han inte hålla sig – en spjuveraktig min sprider sig över ansiktet och fotografen knäpper av:
Självklart älskade Adèle sin lille store påg. Och självklart var han älskad av sina småsyskon. Hur det känns att sedan bli sviken och lämnad – det är det många som fått uppleva genom historien. Inte bara Sixten var en mördare, bedragare och svikare. Kvar fanns familjen, som skulle leva vidare med skammen och minnet.
Här har vi Adèle 1908, året innan hon dog. Jag tycker att man kan se att hon bär på en besvikelse och sorg:
För att erbjuda boken till Bibliotekstjänst krävdes en författarpresentation. Den kommer här:
Kathinka Lindhe (född 1950) är bibliotekarie, fil kand och radiojournalist, verksam i Halmstad. Under många år var hon programledare i UR:s populärvetenskapliga magasin Bildningsbyrån i P4-Riks. Idag hörs hon som reporter i SR Hallands förmiddagsprogram ”Carlsson & Co”.
Yrkesåren som bibliotekarie (1975-1988) ägnade hon åt ”Boken kommer” och bibliotekets programverksamhet. På senare år har hon kommit tillbaka till bibliotekarieyrket, nu på bokbussen i Laholm.
Kathinka Lindhe är barnbarnsbarn till Sixten Sparre. Med den inom familjen tabubelagda historien om Elvira Madigan i bagaget drogs hon till studier i släktforskning och kvinnohistoria.
I sin debutbok presenterar hon en ny förklaring till ”den vidunderliga kärlekssagan”. Boken blir ett stycke kvinnohistoria från 1880-talets Sverige.
Laholms tidning idag. Här har vi kvinnan som beskrevs som ”ikke smuk” av Poul Erik Møller Pedersen. Lilla söta Lycka, tänk om du kunnat se den här tidningen, då – för 125 år sedan:
Det var en fin känsla att stå i solen på Hallandsgården och sjunga ”Du gamla du fria” medan flaggorna smattrade i vinden. Särskilt efter Kajsa Baccos kultv.blogspot.se strålande tal om vad som är svenskt, vad det är vi värnar.
Det känns viktigt att använda våra nationalsymboler för att de inte ska bli högerkrafternas egen tillhörighet. De tillhör oss alla!
På Lyckas tid (1859-1912) såg flaggan för övrigt ut så här:
Den svenska unionsflaggan. Den användes 1844-1905. Unionsmärket kallades, lustigt nog, för ”Sillsallaten”.
Jag firade nationaldag både i Halmstad och Laholm. I Ebbaredsstugan i Laholm såg jag den här:
Duken väckte minnen från mellanstadiet. Vi brukade sjunga den här sången – den ingick i samma repertoar som ”Elvira Madigan”, skillingtrycket. Mandom visste jag inte vad det var, men ännu konstigare var det med ”ungdomsvarm i bardalarm” (har fortfarande inte förstått vad det betyder! Bard, visst var det något med valarnas silningmekanism i munnen? Jag fattar ingenting!).
Men sjöng gjorde vi. Och visan kan jag sjunga ordagrant, fortfarande:
H C, jag och min sambo Roland ska ut och berätta i höst.
Att sitta inne nu, och greja med bildspel och manus, är inte svårt – regnet öser ner och blåsten viner runt knuten. Men till den 19:e borde det väl har lugnat sig och kanske blivit som en sommar ska vara?
