På årets första dag – tänk om man kunde använda Lyckas teaterkikare för att spana in i framtiden?
Vad för det nya året med sig? Måtte det inte blir som 2015 – ett år som nu när man summerar kan beteckans som ett annus horribilis. Jag lyfter kikaren och hoppas se ett ljusare 2016!
teater
Erotik från tiden före Kristus
Publius Terentius Afer, född ca 195 f.Kr. i Kartago, död 159 f.Kr., var en romersk författare av komedier. Terentius dog i ung ålder, och hann bara skriva sex komedier, samtliga uppförda åren 166-160 f.Kr. (Bild och text: wikipedia)
Varför tar jag med Terentius här – i en blogg som kretsar kring Sixten och Luitgrard Sparre och deras liv i Kristianstad på 1880-talet?
Jo, lustigt nog: Sixtens pappa Sigge, som sysslade mycket med teaterpjäser, översatte Terentius ”Bröderne”. Han fick till och med en utmärkelse av Svenska Akademien för sitt arbete med översättandet av dramatik.
- Lustspel. 1: Bröderne (Adelphi) (översättning av Sigge Sparre, Littorin, 1871)
Det är inte omöjligt att Sixen hade en roll i pjäsen ”Bröderne”, ett stycke som beskrivs så här på Wikipedia: I Adelphi, som Terentius omarbetat från Menander, förs en pedagogisk diskussion, men huvudsakligen handlar Terentius verk om erotiska intriger.
Den som vill läsa mera om Terentius, vilken påverkade författare som Molière och Holberg, tittar här: sv.wikipedia.org/wiki/Terentius
Sigge Sparre skrev också egna pjäser. De är nedtecknade med sirlig handstil och finns att bese på Regionmuseet i Kristianstad regionmuseet.se. Vem som helst kan gå dit och kopiera dem.
(Något för Sofie? Nej, då får hon ju anstänga sig själv! Bättre att vänta till någon annan lägger ut dem. Då är det bara att trycka COPY PASTE och lägga ut dem på nätet).
Men visst vore det kul att sätta upp någon av dem – samma pjäser som spelades i det sparreska hemmet. Ålderdomligt, invänder någon. Ja, men betänk: fortfarande på 1870-talet spelade man pjäser av Terentius, född 195 f Kr. Pjäser som man fann lustiga och ekivoka. Säkert skulle 2000-talets människor också finna nöje i pjäserna, skrivna av slaven från Kartago.
A propå affisch
Visst är den fin, affischen till Malmö-operetten Elvira Madigan 1992. Texten, av George Malvius, serverade den gamla vanliga sirapen. Lycka och barnen förekom lite i skymundan på scenen. 
Jag minns särskilt slutet. De låg där i skogen, Sixten och Elvira. Då släcktes ljuset och ett skott hördes. Och så ett till. Vem var det som höll i pistolen? Det var frågan som pjäsen lät publiken fundera på.
Teaterintresse
Värmlandsteaterns uppsättning av Kalenderflickorna imponerade på många sätt – bland annat genom sina fiffiga scenlösningar. På en pytteliten scen lyckades man genom olika draperier få fram många olika scenbilder. Jag kom att tänka på gamla tiders modellteater:
Sådana här miniatyrteatrar var vanliga i överklassens hem under 1800-talet. Inte för barn, som vi skulle kunna tro, utan för vuxna. Kanske fanns en sådan här liten bordsteater i Sixtens och Lyckas hem? Inte alls omöjligt, med tanke på att Sixten var uppvuxen med teater. Styckena skrevs av hans far, Sigge Sparre. Med sirlig handstil präntades replikerna på stora ark och sedan spelades de upp inför familj och vänner. Pjäserna påminner om Holbergs och Molières dramer. Det är lustiga förvecklingar som säkert fyllde salongen i det Sparreska hemmet med skratt. Och kanske gav det lille Sixten smak för uppmärksamhet och det teatrala?
En dag i Tivoli 1886
Klas Grönqvist, författare till boken ”Elvira Madigan : en droppe föll” adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065, sände det här programbladet. Det flyttar oss tillbaka till Tivoli & Vauxhall i Köpenhamn, en augustidag och kväll 1886:
En dag att minnas, 2014
www.tivoli.dk/da/haven/spillesteder/pantomimeteatret/ Var det just den föreställning vi såg igår, Harlekin Skelet, som gavs den där kvällen i juni 1889, då Elvira spatserade vid Sixtens sida i den ståtliga nöjesparken?
Pantomimeteatrets föreställningar är desamma nu som då – de överantvardas från dansare till dansare (pantomim har ju inget skrivet manus, den måste instrueras irl!). Enda skillnaden är att föreställningarna är kortare, en rest från första världskrigets ransonering på ljus. Från och med då är varje föreställning 30 minuter, och under dessa trettio minuter igår tänkte jag på Sixten och Elvira. Hur de satt där, precis om min bror Jens och jag. De skrattade åt samma saker som vi, häpnade över de fantastiska illusioner man lyckas ge publiken från en scen som invigdes 1844. 
Och som fortfarande har samma system för kulisser, samma maskineri för effekter och som varsamt restaurerats genom åren så att den gör oss lika hänförda som generationerna före oss.
Tänk att få komma in bakom scenen – att få gå runt och känna atmosfären!
Det var en dag att minnas för Jens och mig! 
Vi fick ett roligt möte med min vän Per (till höger), numera viceballetmester på teatern. Per som tidigare spelat Harlekins roll. 
Och ännu tidigare, som barn, spelade rollen som Lyckas son Erik i den stora uppsättningen ”Elvira Madigan” i Svendborg. Här ser vi familjen Sparre i 1980-talsupplaga.
En dag att minnas, 1889
Det är ljuv försommarkväll. Juni 1889 i Köpenhamn. 
Den pampiga entrén till nöjesparken Tivoli & Vauxhall (uppkallad efter sina två förebilder: Tivoliparken i Paris och Vauxhallparken i London) har lockat människor av alla samhällsklasser ända sedan sommaren 1843.
Det är själva meningen med parken, att den är som en egen värld. Där inne upphör klassgränserna. Har man bara råd med entréavgiften så kan alla – grevar och kvastmakare, sidenhandlare och pigor – umgås sida vid sida. Alla låter sig hänföras av de praktfulla illuminationerna och de vackra planteringarna på resterna av Kristian den IV:s gamla vallgravar.
Byggnaderna för tankarna till fjärran länder – där finns moriska salonger, japanska tehus och en teaterscen som ser ut att vara hämtad i Kina.
Man reste ju inte på den tiden som vi. Man reste i tanken, och miljöerna i Tivoli hjälpte fantasin att få vingar.
In genom entrén kommer nu ett vackert par. Hon är ljuv som denna försommardag – ljus, med det långa håret svallande ner på ryggen. Han är stram i ryggen – kan han vara militär?
I tidningen Politiken den 25 juli, kunde man senare läsa:
”For ikke mer end en Maandestid siden er Elvira Madigan set her i Byen. Sammen med en yngre elegant klædt Herre spadserede hun omkring i Tivoli; baade hun og han havde set glade og fornøjede ud … ”
Härliga efterdyningar
Vårt lyckade program med skillingtryck, Inka Perssons och mitt, på Bollaltebygget har fått efterklang. Nu planerar vi att göra en variant på Kulturnatten i Laholm, i bokhandeln, den 27 sept. Och så ännu en variant på Föreningen Nordens arrangemang ”Kura skymning”, biblioteket i Laholm den 10 nov. Kul – det är så roligt att jobba ihop med Inka, hennes cittra och Inkas sånghäften (som hon utformar som gamla skillingtryck).
Överhuvudtaget har den här boken givit mig så många annorlunda och roliga kontakter. I morron, till exempel, ska jag åka till Pantomimeteatret i Tivoli i Köpenhamn för att träffa min nye kompis Per Lundsgaard, viceballetmester vid den traditionsrika teatern från 1844. www.tivoli.dk/da/haven/spillesteder/pantomimeteatret/
Per, som jag träffade i Svendborg hemma hos Marianne Kjær
, journalist på FAA, ”min oldemor” och regisssör.
Per, som spelade Sixtens son Erik i den stora teateruppsättningen ”Elvira Madigan” på 1980-talet,
långt innan jag börjat intressera mig för Sixten och Luitgard.
Nu ska vi ses i morron, precis som vi bestämde. Det gläder mig verkligen – hur ofta säger man inte: vi ses! Men så kommer annat emellan. Eller: man prioriterar annat – det är väl så det är.
En annan rolig sak med boken är alla mail som kommer från för mig helt okända människor. Tack alla!
Och så var det ju det där med skillingtrycken. Inka och jag har filat lite på dem. Och självklart vill vi ha med också det danska ”skillingstrycket”, det som skrevs precis samtidigt som J Saxon Lindström gav ut sitt, en vecka efter händelsen 1889.
I Danmark hette sången ”Det var på Tåsinge skönne egne” och författare var Julius Strandberg. Melodin? Ja, det är den för oss välbekanta ”I Apladalen, i Värnamo”. Så nu är det bara för dig, kära läsare, att sjunga (precis som besökarna i bokhandeln på kulturnatten i Laholm och Kura skymning på biblioteket i Laholm ska göra). Översättningen är väl sådär, det är jag som gjort den:
Det var på Tåsinge Skønne egne af Julius Strandberg 1889
Det var på Tåsinges ängar gröna
de tvenne älskande funnos döda
En svensk dragonofficer så skön
och en beriderska, ledd i lönn.
Det gick ej alls att de fick varann.
Hon var ju fri, men det var ej han.
I Sverige bodde hans hustru kär,
de stod dock inte varandra när.
De levde inte i fröjd och gamman
och lyckan hade de ej tillsamman.
Hans namn var Sparre och han drog hän
med Madigan som sin hjärtevän.
Till Danmark förde dem deras väga´
men inga pengar hade de att äga.
Till sist de olyckan bara såg
då ville bägge i döden gå.
Vad har de tänkt och vad har de grubblat
när de på olyckan så har snubblat?
Man fann dem först då allt var förbi
då man i skogen såg deras lik.
Där låg de stilla tätt vid varandra
från livet samman de ville vandra.
Hon knäppte händerna i sin död.
Man vet ej vem av de två som sköt.
Men ni som hjärtanas längtan känna
beklaga honom, beklaga henne!
I själens djup kan man inte se.
Blott Gud bestämmer vad som ska ske.
Från klipparkivet
En riktig hyggeaften
Tack Sixten för allt vad jag har fått vara med om i spåren efter ditt dåd i Danmark. Jag räknade efter häromdagen och kom på att jag, faktiskt, genom detta har fått tolv vänner och en massa bekanta på Fyn och Tåsinge. Häromkvällen var det riktigt hyggeligt, i den gamla delen av Svendborg.
Hanne och jag var inbjudna till min oldemor (alltså Luitgard = Marianne som gestaltade Lycka i det stora amatörskådespelet ”Elvira” och som sedan regisserat spelet i ytterligare två uppsättningar=Marianne, som skrev om min bok i Fyns Amts Avis i maj).
Inte nog med att jag fick ”träffa” Lycka, också Sixten (= Per som spelade Sixten som barn i den första uppsättningen och som sedan haft olika roller – bland annat rollen som Sigge Sparre, Sixtens far – och som kände historien utan och innan), var inbjuden till denna verkligt trevliga kväll. 
Som vi skrattade! Och så mycket vi hade att prata om – livet, teater och ja, kvällen gick i en rasande fart, allt medan vi njöt Mariannes goda mat och den fina haven med bron mot Tåsinge i bakgrunden. 
Det var så hyggeligt, och jeg satte stor pris på att bli inbjuden till denna kväll.
De är inte helt olika varann, min oldemor på riktigt och kvällens värdinna, Marianne!
På bilden ovan ses hon, tillsammans med sin medspelare Erik 1982, då hon gestaltade Lycka i amatörskådespelet Elvira, som framfördes i Svendborg. Å om man ändå hade sett det.
Men på den tiden ägnade jag inte Lycka en tanke.
Nuförtiden leder Marianne flera teatergrupper i Svendborg, och i augusti är det premiär på en pjäs om olika människoöden på Fattiggården – låter jätteintressant!
Marianne har många järn i elden, också www.svendborgteater.dk/?page_id=93