sorg

Jag tänker nästan mest på dig, Adelaide Virginia!

by // // Comments off

 

Har den äran på namnsdagen, Adèlaide! Jag ser det också – du är i dimma på bilden (på så sätt kan inte Sofie ”knycka” den till sin romantiska näthistoria ;)- precis som du är fördold för mig, ditt barnbarns barnbarn. Ingen ville prata om dig, men jag är igång med att skingra dimmorna. Tack vare Arkiv Digital ska jag nog snart ha ditt liv kartlagt!

Idag, den 8 december, är det är Virginia-dagen. På din tid firades ju namnsdag mer än födelsedagar. ”Virginia tog plats i almanackan 1901 tack vare den dåvarande namnsdagskommitténs skämtlynne. Virginia betyder jungfrulig och den 8 december var tidigare dagen då man ärade jungfru Marias obefläckade avlelse.” Så skriver Wikipedia. Säkert tog du detta med ditt namns betydelse på allvar, Adèle. Religionen hade en stor plats i ditt liv. Kanske var det tack vare den som du över huvud taget orkade leva vidare i 30 år efter det din son hade gjort? I 20 år fick du leva med etiketten ”hon var Sixten Sparres mor, du vet – han som sköt Elvira Madigan och sig själv”. En sådan skam!

Häromdagen var det Elvira Madigans 150-årsdag och jag ska erkänna: jag glömde helt bort dagen, trots att Elvira ju är ett exempel på just det som diskuteras i metoo-debatten: ung, oskuldsfull tjej går på en äldre, förslagen mans inviter, i tron att livet ska öppna sig till något bättre.

Men DIG Adèle tänker jag på, inte bara idag på namnsdagen. Jag identifierar mig med dig som mor. HUR kändes det att vara mor till Sixten Sparre? HUR känns det att vara mor till någon som begår övergrepp – frågan lever vidare, trots att det snart gått 130 år sedan Tåsingemorden…..

Förr gav man bort porträttfoton som gåva. Sixten fick bilden av mor Adèle, och det var en viktig gåva, så viktig att han skrev datum bakpå bilden. Erhållet den 27 Sept 1868 – på 14-årsdagen – skriver Sixten med stålpenna:

Moder okänd

by // // No Comments

Imorgon är det Släktforskningens dag. Här i Halmstad firas den med intressant föredrag av författaren Karin Edvall på Stadsbiblioteket. Det inleds med förfilm kl 14. Då blir det premiärvisning på den film jag pysslat med de senaste veckorna.

En släkthistoria där ”kiosken vid Savoy, Malmö” spelar en viss roll.

Ännu en sorglig historia, även om Kerstin, filmens huvudperson, kallar den sin ”solskenshistoria”. ”Efter regn kommer solsken” är filmens musikaliska tema – på speldosa.

Likt malen kring aftonlampan

by // // No Comments
IMG_3313Den här bilden hittade jag då jag i veckan gjorde ett gästspel i mitt gamla yrke, och fick den ovanliga frågan på bokbussen i Laholm: ”har ni Fänrik Ståls sägner”. Jajamen, visst har vi det. Men man får gå ner i magasinet i källaren för att finna den. Så nästa vecka når den sin låntagare ute i Mellbystrand.
Jag passade på att bläddra i denna raritet. Hittade bilden ovan, som inte alls har något med Sixten att göra, men som fick mina tankar att vandra iväg. Bilden kunde ha föreställt Sixten, i vånda inför framtiden. Det gör den inte, men Edelfelts teckning är fin!IMG_3315
Fjärilen som flyger kring (eller förtärs) av eldslågan var en litterär symbol för själens dödslängtan i Sixtens och  Lyckas 1880-tal. Mycket i tiden kretsade kring döden. 
Heinrich Heine (1797-1856) till exempel, lästes långt fram i tiden. Säkert hade Sixten några av Heines verk på sin hylla. Heine hade samma ironiskt-eleganta stil som Sixten (när han är som bäst som diktare). Och Heine diktade om dödslängtan0114.5Ja – så kan tankarna gå – vad var det egentligen som inspirerade Sixten. Så har tankarna gått hos oss efterlevande i alla 126 åren. Vad? Varför?

Badjournaler i arkiv

by // // No Comments

Det var kul att komma till Varberg igår. damer-kallis-560Badhuset där påminde om de badjournaler som jag fick titta i på arkivet på Varbergs fästning. Det jag visste var att Lyckas familj vistats på badorten 1875, samtidigt med Axel Munthes familj –  apotekarfamiljen från Vimmerby.

Och visst – de fanns inskrivna i journalerna:Axel Munthe
journalHär bodde familjen Adlercreutz – hos H. Rohde:badgäster1875

Gravsmyckningsdagen

by // // No Comments

Allhelgona-700x468Undrar om någon någonsin satt ett ljus på Lyckas grav i Vetlanda? Där låg redan Lyckas fostermors syster Adamina och hennes man Hugo när Lycka begravdes 1912. Fyra år senare var det fostermor Sophies tur. Ingen har haft anledning att gå till denna grav på Vetlanda kyrkogård – vilket syns. Lyckas grav ser övergiven ut.L grav

Men hur förhåller det sig egentligen med allhelgonasederna? Numera är ju allt en enda röra: halloween, alla helgons dag och alla själars dag. Satte man ljus på gravar på Lyckas tid? Wikipedia vet:

Seden att tända ljus på gravarna i allhelgonatid växte i Sverige fram mot slutet av 1800-talet. I äldre tradition tändes gravljus mest på julafton, en sed som levde kvar in på 1940-talet.


Alltså: om Sixten hade haft sin grav hemma skulle Lycka förmodligen, med den nya tidens sed, tänt ljus på hans grav så här i början av november. Nu blev det ju inte så – Sixten vilar på Tåsinge och har genom åren fått mängder av blommor på sin grav. IMG_1960Här är det Fyns Amts Avis fotograf Roland Petersen och jag som pyntar. Luitgard har aldrig fått varken blommor eller ljus.

Trauma

by // // No Comments

IMG_2724Ända sedan i lördags, på kvinnofrukosten i Steninge, har jag tänkt på Lycka och hennes tid efteråt.

Hösten 1889, för 125 år sedan. Mörkret lade sig över Kristianstad. I Lyckas hjärta var det redan beckmörkt. Först efter bekräftelsen på sommaren – det var verkligen så som skvallret sagt. Och nu var de döda båda två. Både Lyckas man och älskarinnan. Skammen brände när hon gick ut på stan.

Ingen hade hon att tala med. Från umgängeslivet var hon utestängd. Som änka förväntades man hålla sig borta från all världslig samvaro i åtminstone ett år. Och ”änka på det sättet” ….. ja, nog pratades det om Lycka i Kristianstad.

Mörkret inombords förbyttes säkert i vrede och hat efter bouppteckningen i slutet av september. Hat som kapslades in, inuti. Detta var alltför skambelagt, det fick inte yppas för någon.

Nu bar hon på den stora skammen. Men hon gjorde inte som många överklassdamer i hennes tid gjorde. De flydde in i sjukdom. 1880 lanserade den amerikanske neurologen George Beard diagnosen neurasteni – känslor och symptom knutna till trötthet, ångest och vilsenhet. För läkemedelsindustrin öppnade diagnosen en ny marknad – bilden här är ur en annons för nervnäringspreparatet Sanatogen (hämtad från Karin Johanissons bok ”Den mörka kontinenten : kvinnan, medicinen och fin-de-siècle”). Överklassens kvinnor ”gick till sängs” när tillvaron blev alltför påfrestande.

Det gjorde inte Luitgard Sparre. Hon stängde mentalt en dörr bakåt och talade aldrig om saken med någon. Hon bet ihop och gick vidare med högburet huvud.

Hon blev min förebild. Om hon hade orkat, då skulle jag orka. Och nu, många år senare känner jag en stark samhörighet. Du och jag, Lycka!

 

Fynd i kassen

by // // No Comments

IMG_2695Ägnar dagen åt att packa upp kassar som jag ännu inte hunnit packa upp, och packa nya inför kommande föredrag. Nu närmast: Hishults konsthall i morron. Och på måndag blir det berättelsen och filmen om Gammelsvenskbyborna i Långaryd. kathinkalindhe.se/foredrag/

Tur att jag har mani på att köpa på mig kassar/ryggsäckar av olika slag. De bara står där, med sitt ibland flera veckor gamla innehåll. Eller förresten. Det kanske INTE är tur att jag har mani på att köpa nya kassar? Då skulle de kanske packats upp lite snabbare?

Nu fyller jag ryggsäcken som ska med till Långaryd med projektor, förlängningssladdar, högtalare och böcker. Och senaste fyndet, en svartrutig plastkasse från Clas Olsson som rymmer hur mycket som helst, den tar jag med till Hishult imorron med Lyckaböcker, skillingtryck, svart och rött godis och högtalare. Tänkte att det kanske kan bli lika trevlig sång som i bokhandelnlaholm.se senast. Men jag har ju ingen Inka med. Det får bli ”Sorgeliga saker” via Spotify om det ska bli sång.

Ibland, när man packar upp, kommer små fynd fram. Prislappen här till exempel. Det var ju fantastiskt att jag fick vara med i Linnéuniversitetets monter! Vem hade trott det? Inte jag i allafall, då jag anmälde mig till sommarkursen i släktforskning 2011!

En hårt prövad far

by // // No Comments

A propos liknelsen med den ryska dockan. Här en manlig variant – en liknande finns för Lycka längre ner i bloggen.

Får jag presentera kammarherre Carlos Natividad Adlercreutz. Född i Mompox i det land vi numera kallar Colombia den 8 september 1828. Skickades som 10-åring ”hem” till Sverige för att bli svensk (och därmed föräldralös). Växte upp hos släktingar här. Carlos dog i Vetlanda 23 mars 1903, begravd i Rörum på Österlen.

Här ser vi Carlos genom åren:carlosCarlos mitt i livetCarlos halvgammalCarlos 1900

Man riktigt ser, på den sista bilden, hur han lär ha varit: ständigt arg. Dessutom var han nästan stendöv (var det därför han var arg?). Eller var det för att livet prövade honom hårt?

Han skildes från föräldrar och alla syskon utom en äldre bror. Brodern dog några år efter det att de kommit till Tosterup i Skåne.

Carlos blev far till tre barn tillsammans med sin hustru Luitgard Colliander. Hon dog när tredje barnet, Lycka, föddes. Efter att Carlos gift om sig blev han far en fjärde gång. Flickan, Zoila, dog när hon var bara 4-5 år.

En av döttrarna, Eleonora, var inte som andra, men han lyckades få henne bortgift. Äktenskapet varade bara några år, sedan slängde mannen ut ”Nuttan” med orden ”jag står inte ut en dag till”.

Samma år, några månader senare, inträffade skandalen: den andre svärsonen flydde med en cirkusprinsessa, tog livet av sig själv och henne och lämnade Carlos dotter Lycka kvar som 30-årig änka. Av alla svårigheter som drabbade Carlos måste året 1889 varit hans ”annuus horribilis”.

Hans eftermäle blev: ständigt rasande. Var det inkapslad sorg som gjorde Carlos rasande? Stackars farmors morfar!

Mera Märta

by // // No Comments

IMG_2646

Märta Sparre. Hur gammal kan hon vara här? 16 år? Jag tror att hon just har blivit konfirmerad. Hon är vuxen nu, får klä sig som en dam. Det är drygt är tio år efter det att pappa svek.

Det som syns i hennes blick, kan det vara den stora undran som kom att prägla familjen i generationer?

Varför? Hur kunde han?

Svartsjuka

by // // No Comments

Vad tänkte Lycka dessa dagar på sensommaren 1889? Utåt höll hon masken. Inför barnen låtsades hon som ingenting. Men hemma gapade dubbelsängens ena sida tom.IMG_1468

Självklart brottades hon i sitt inre med tankar på ”den andra” – hon som förvridit huvudet på hennes Sixten. förföriskt liggande

Det var ju så det verkade efteråt. Sixten hade blivit passionerat förälskad. Tappat huvudet (som man sade på den tiden) och låtit sig förföras. Kanske kändes det så här inuti Lycka:

IMG_2521August Strindberg Svarsjukans natt. Målad i Berlin 1893. Strindberg gav målningen som förlovningspresent till sin blivande andra hustru Frida Uhl.

Hjälp! Vad tänkte Frida när hon fick den?