Om skrivdon

Många befarade att skrivandet skulle försvinna. Telefonen skulle göra att skrivandet succesivt ebbade ut. Ingen kunde ana att vi alla istället skulle gå omkring med tangentbord i fickan. Var som helst kan vi sätta oss och skriva: anteckningar, sms och brev. Vem som helst kan, anonymt och lätt som en plätt, fylla i formulär och klicka iväg.

En bokrecension, till exempel. Alla publicerar sig.

Sixten Sparre skrev, och doppade stiftpennan i bläckhornet. Hans far rättade i kanten med blyerts. Sixten lyckades publicera sig, även om det resulterade i en skuld till bokförlaget. Idag hade han kunna lägga ut sina dikter på nätet. Signerade eller anonymt, alla kunde ta del av dem.

När Sparre-Madiganskandalen var ett faktum skrevs och publicerades spaltkilometer i tidningarna. En av dem, Köpenhamnstidningen Morgenbladet 26 juli 1889, bjöd läsarna på en ”ögonvittnesskildring”.

En anonym badgäst på ön Tåsinge berättade vad han (hon?) sett när liken hittades i Nørreskov. 

En badgäst? Som fick tillträde till mordplatsen? Redan här är det något som inte stämmer. Vakter var utposterade, polis och läkare var fullt sysselsatta med dokumentation av dubbelmordet.

Artikeln spreds till Sverige, via Skånska Aftonbladet, och rewritades i tidning efter tidning. Den innehöll mängder av avvikelser från polisprotokoll och andra ögonvittneskildringar. Elvira var skjuten i fel öra, hon låg placerad så som man föreställer sig en dramatiskt död kvinna (inte som hon faktiskt låg: propert, med armarna arrangerade över bröstet) och framför allt hade hon helt annorlunda kläder än vad som anges i alla andra dokument. Den ”ulden trøje” som hon bar hade i artikeln blivit till en kort kappa, knäppt upp i halsen.

”Trøje” översatt från danska betyder precis som på svenska ett stickat plagg. Är plagget öppet framtill är det en kofta, om det har helt framstycke kan synonymen vara jumper eller ”genser”, det vi kallar en olle. Badgästen förvandlar i sin artikel koftan till ”en jakke”. I den svenska översättningen blir det ”en kappa”. Danskans jakke och svenskans kappa betyder ett plagg av vävt tyg, ett plagg med fickor. Och nu växer fabulerandet!

I en av fickorna ser turisten något vitt sticka upp. Ett papper, det som – säger han/hon – tjänat som omslag till smörgåsarna som paret hade med in i gläntan. På detta smörpapper, troligen något flottigt efter de danska mackorna, ser han något skrivet med blyerts. Var och en kan föreställa sig detta  – trubbig blyertsspets på flottigt smörpapper. Inte lätt att läsa och tyda i bokskogsdunklet! Men badgästen klarar det, och finner en dikt – en som, genom senare tiders reproducerande av myterna, har förvandlat Elvira Madigan till poet. En dikt som gjorde hans artikel lätt att sälja in – den innehöll något sensationellt nytt!

Att dikten inte togs tillvara – eller att badgästen inte gjorde pengar på att sälja den, då – när man gjorde geschäft av allt som hade med ”det romantiska dramat” att göra – är en gåta. 

Att han över huvud taget fick TA pappret, mitt i mordutredningen, är synnerligen osannolikt.

Varför finns inte pennan nämnd i förteckningen över saker på platsen: några svenska ören i Sixtens fickor (varför gick man igenom Sixtens, och inte Elviras, fickor? Kan det bero på att hon bar tröja, och därmed inte hade fickor?), ölflaskor och annat ”skröfs” som paret lämnat? Allt förtecknades, ingen penna finns nämnd.

Elvira skulle alltså ha suttit i gläntan som var bevuxen av ogräs och brännässlor. Där skulle hon ha ”kretat” ned en dikt, med en blyerts på ett flottigt papper? Jag ifrågasätter det starkt och skulle i så fall önskat henne ett litet tangentbord och appen ”Anteckningar”. Då hade hon kunnat skriva, och sedan klicka iväg det till hela världen.

Så som vem som helst kan göra idag – skriva anonymt och låta alla ta del!

Hej Österlen, igen!

Min syster Maria och jag – vi tog vägen om Carlos och anmodern Luitgard (Lyckas föräldrar) – alltså deras grav i Rörum, där de vilar tillsammans med dottern Eleonora (Nora, eller Nuttan) – imorse, på väg till Österlens museum i Simrishamn.

Tack ”Österlen berättar”, och tack engagerade Lena Alebo. Museet i Simrishamn är en pärla! Särskilt denna förmiddag under taksparrarna längst upp i huset. Tjugofem entusiastiska och intresserade seminariedeltagare, och så Susanna Alakoski och hennes man Mats Söderlund, samlades för att fundera över detta:

Själv deltog jag med en ny version av berättelsen om Lycka – nu med hennes egen röst infogad i historien om vad som hände i juli 1889. Snacka om primärkälla! ”Det som berättas från hjärtat går rätt in i hjärtat” konstaterade vi på seminariet. Det märktes i luften denna söndagsmorgon på berättarfestens sista dag. Luitgards ord går rakt in, nästan så att håren reser sig på armarna. Och alla, till min förvåning (eftersom publiken inte var 70+), klämde i när jag tog upp skillingtrycket. Det är verkligen väl förankrat !

IMG_1861

Tack alla för en mycket givande dag – er entusiasm gjorde mig glad! Och tack Susanna och Mats för pepp! Jag kör på!

ps. nästa gång jag berättar Luitgards historia i hennes hemtrakter blir den 14 nov i Färlöv!

 

I en katedral av björk och tall

IMG_3566Tystnad. Det enda som hörs är en och annan fluga, knattret från datorns tangenter och hur morgonens regn droppar från träden runtom. Solen bryter igenom och jag försöker gjuta liv i min anmoder Kristina, generationskamrat med Lycka. Allt i deras liv skilde sig åt. Ekonomiska förutsättningar, socialt sammanhang och vardag. Medan Lycka var änka hade Kristina två oäkta barn med olika fäder.

Ändå finns mycket som förenar de båda ensamstående tvåbarnsmammorna. En sorg och en längtan kom att dominera bådas liv. Här, hos Veronica Grönte på www.forfattarskola.se, på gränsen mellan Småland/Skåne/Blekinge, försöker jag få Kristina att framträda ur historiens dimmor. Bilden med Kristina och hennes barn är tagen ca 1900.

Res dig upp, Kristina, från fotografens stol!

Följ med mig en stund så att jag får lära känna dig!

Kristina med barn154

Om formen, igen. Och om att skriva i första person.

Under mina första år skrev min far en dagbok, om mig och det som hände runt ikring mig.
IMG_2527
Far var omåttligt stolt och glad. Han valde berättargreppet att skriva i första person om mig och mina bravader.
”Jag  föddes på sjukstugan i Strängnäs, vid stranden av Mälaren och det var en solig, vacker dag då jag drog mina första andetag…

Vi har flyttat nu och idag är jag nio veckor gammal. Jag äter och växer präktigt. Far har fått anställlning i Halmstad …….

Idag var det dags att döpa mig. Vi begav oss till S:t Nicolai kyrka… det var min moster Karin Eivor som höll mig, och jag fick namnen Christina Maria Kathinka …

Sådana böcker är ju populära än i dag, i bokhandeln. Man köper ”Min första bok” och fyller i färdiga rutor: ”Jag föddes i …” ”Jag döptes den ….. och mina faddrar var…” Min första tand kom…” och så vidare.

Samma berättargrepp valde jag för att presentera mina fakta om Lycka. De sidorna kallas ”Lycka tänker”. Just dessa avsnitt har  fått några läsare att reagera:

Bloggaren Eli menar att boken är ”tvivelaktig”,  ”författaren har på egen hand knåpat ihop en dagbok för Luitgard som dyker upp på var och varannan sida, byggd kring fakta. Även detta känner jag är lite magstarkt, framförallt för att det inte tydligt anges att det är fria fantasier kring fakta det handlar om. Jag fick bläddra fram till slutet för att få veta detta och det borde stått redan i inledningen för att inte få läsaren att tro att det är en äkta dagbok.”

Klas Grönqvist, som själv givit ut en bok om Elvira Madigan, menar att det i boken om Lycka ”kunde framgått tydligare vad som är faktaredovisning och vad som är att betrakta som skönlitteratur”.  

Åsa Andersson, tycker att boken är ”en helt OK biografi om Sixten Sparres hustru. Dock hade jag gärna fått veta mer om hennes och deras barns liv. Lite väl långa hopp i historien men ändå läsvärd” boktipset.se

Ja, just det. Jag också gärna vilja veta mer om Lyckas och barnens liv. Men eftersom jag inte skriver något ”hitte-på” som i en roman, så får det bli hopp i tiden. Jag gör nedslag i Lyckas liv när jag har några fynd från släktforskningen att redovisa. Tydligare kan det inte bli. Jag skriver ”Lycka tänker” och ingen människa kan väl tro att jag har hittat tankar i något arkiv? Det finns ingenting som är en olycklig blandning. Inte mer än presentationsformen, att skriva i första person.

Men att skriva i första person stör. Jag kan på sätt och vis förstå det. Jag har alltid, i hela livet, blivit pinsamt berörd, och fortfarande – trots att jag nu är mer än dubbelt så gammal som far var när han skrev om mig – blir jag generad av att läsa dagboken. IMG_2524IMG_2526Det kommer för nära med jag-formen.

Och det var ju just det jag ville uppnå med Lyckas berättelse.

Att den skulle komma nära.

Vilket så många läsare har uppskattat särskilt!

De säger att berättelsen berör.

Resväskeskörd

Det bästa med att komma hem från en mässa, det är att packa upp väskan med alla påsar, broschyrer och lappar man plockat på sig. Och böcker man köpt ”för att de kan vara kul att läsa”.

Nu har jag möjlighet att fördjupa mig i bondhustrurnas sexliv (Gåtan Märta Cajsa 1810-1850 : en bondhustrus passion och Och hustrun lade sig hos drängen : exempel på bondhustrurs sexualliv 1820-1830). För att inte tala om artiklar i årsboken Jämten. Där hittade jag artiklar om det gamla Östersund (Lösdrivare på stan, Kvinnoverk : bilder från kvinnors arbetsliv, Marknadsnöjen i Östersund för 100 år sedan och Spanska sjukan).

Alla ämnena berör mina jämtländska rötter och jag nästan brinner av längtan nu att sätta igång och rota i dem. Det är bara det där med tiden. Och livet – man blir helt osocial när man genom datorskärmen flyttar tillbaka i tiden. www.sfd2014.seIMG_2520

Karlstad, så fint! eller Tankar kan inte arkiveras!

IMG_2512

Den här fina utsikten hade vi som idag lyssnade på Eva Kaijser, när hon på Släktforskardagarna berättade om ”Sanningen bakom fröken Frimans krig”. www.sfd2014.se

Kongresscentret i Karlstad var en fantastisk plats för ett evenemang som detta och den mäktiga Klarälven flöt stilla utanför i det ljuva sensommarvädret!

Och Karlstad! Förutom släktforskning bjöd veckoslutet där på ”Sandgrund” (Lars Lerins museum), båtbusstur på Klarälven och teater på Tempelriddaren: ”Kalenderflickorna”. Därtill en massa möten med människor, OCH mitt första besök på farfars grav (den ligger till höger borta vid brofästet, på Ö Kyrkogården).

Givande på släktforskardagarna var också Christoffer O´Reagans lärda kåseri om hans 1700-tal. Det fanns massor av föredrag att välja bland. Mycket handlade om olika släktforskarprogram som man kan abonnera på (för det finns många som har  ekonomiska intressen i den här hobbyn!). Och man kunde lära sig hitta bland kartor, få veta mer om skogsfinsk invandring och om ”knekten i helg och söcken” bland mycket annat.

Men – nu i eftermiddag, på tåget hem, slog det mig. Inget seminarium handlade om VAD man ska GÖRA AV alla fynd från sin släktforskning. Hur presenterar man dem? Jo, några som ställde ut på mässan erbjöd konstnärligt utförda släktträd, gjorda på beställning, som en tavla. Men om man nu inte vill ha en sådan hängande på väggen – hur kan man presentera det man kommit fram till? Konstigt att inte den frågan diskuterades i ett forum som detta.

Jo, en namne till mig (nästan, hon heter Birgitta Renström Linde) hade givit ut en roman, ”Huldas hemlighet”. Den verkar intressant och läsvärd. www.adlibris.com/se/bok/huldas-hemlighet-9789187001093  Birgitta berättade på ett seminarium om hur hon gått tillväga vid sin släktforskning. Hon hade skrivit en roman, men där hade hon ändrat på en del av sina fakta.

Jag valde ju också att ställa samman mina resultat i en bok. Men jag ville vara tydlig med vad som var påhitt och vad som var fakta. Därför hittade jag på formen ”ett skönlitterärt inslag + ett faktainslag” kring varje fynd jag gjort. Varje skönlitterärt avsnitt byggde alltså på något jag funnit: ett foto, ett tidningsurklipp eller ett släktforskarfynd – någon händelse i min huvudpersons liv som var sant. För att göra berättelsen mer levande presenterade jag fynden i ”jag”- form, som om min huvudperson Lycka funderade kring upplevelsen. Dessa skönlitterära avsnitt rubricerade jag ”Lycka tänker”.

Aldrig trodde jag att någon läsare skulle tro att tankar finns arkiverade! I vilket arkiv skulle man kunna finna ”tankar”? Ändå har flera läsare blivit irriterade på att jag har ”lurat”dem.

Just denna diskussion, den om historiska ”sanningar”, tas upp på bokmässan tillsammans med professor Peter Aronsson lnu.se/om-lnu/evenemang/bok–och-biblioteksmassan/linneuniversitetets-program-vid-bokmassan Det ska bli spännande!

Mycket går att hitta i arkiven (det har tre dagar med släktforskarföreningarna verkligen givit inspiration till). Men tack och lov går våra tankar (ännu ) inte att lagra, arkivera och klasssificera. Däremot ger de fynd som vi efterlevande gör i arkiven upphov till många tankar. Tankar om VAD våra anfäder TÄNKT!tankar

 

Härliga efterdyningar

Vårt lyckade program med skillingtryck, Inka Perssons och mitt, på Bollaltebygget har fått efterklang. Nu planerar vi att göra en variant på Kulturnatten i Laholm, i bokhandeln, den 27 sept. Och så ännu en variant på Föreningen Nordens arrangemang ”Kura skymning”, biblioteket i Laholm den 10 nov. Kul – det är så roligt att jobba ihop med Inka, hennes cittra och Inkas sånghäften (som hon utformar som gamla skillingtryck).

Överhuvudtaget har den här boken givit mig så många annorlunda och roliga kontakter. I morron, till exempel, ska jag åka till Pantomimeteatret i Tivoli i Köpenhamn för att träffa min nye kompis Per Lundsgaard, viceballetmester vid den traditionsrika  teatern från 1844. www.tivoli.dk/da/haven/spillesteder/pantomimeteatret/

Per, som jag träffade i Svendborg hemma hos Marianne Kjærokänt, journalist på FAA, ”min oldemor” och regisssör.

Per, som spelade Sixtens son Erik i den stora teateruppsättningen ”Elvira Madigan” på 1980-talet,bild långt innan jag börjat intressera mig för Sixten och Luitgard.

Nu ska vi ses i morron, precis som vi bestämde. Det gläder mig verkligen – hur ofta säger man inte: vi ses! Men så kommer annat emellan. Eller: man prioriterar annat – det är väl så det är.

En annan rolig sak med boken är alla mail som kommer från för mig helt okända människor. Tack alla!

Och så var det ju det där med skillingtrycken. Inka och jag har filat lite på dem. Och självklart vill vi ha med också det danska ”skillingstrycket”, det som skrevs precis samtidigt som J Saxon Lindström gav ut sitt, en vecka efter händelsen 1889.

I Danmark hette sången ”Det var på Tåsinge skönne egne” och författare var Julius Strandberg. Melodin? Ja, det är den för oss välbekanta ”I Apladalen, i Värnamo”. Så nu är det bara för dig, kära läsare, att sjunga (precis som besökarna i bokhandeln på kulturnatten i Laholm och Kura skymning på biblioteket i Laholm ska göra). Översättningen är väl sådär, det är jag som gjort den:

Det var på Tåsinge Skønne egne af Julius Strandberg 1889

Det var på Tåsinges ängar gröna

de tvenne älskande funnos döda

En svensk dragonofficer så skön

och en beriderska, ledd i lönn.

 

Det gick ej alls att de fick varann.

Hon var ju fri, men det var ej han.

I Sverige bodde hans hustru kär,

de stod dock inte varandra när.

 

De levde inte i fröjd och gamman

och lyckan hade de ej tillsamman.

Hans namn var Sparre och han drog hän

med Madigan som sin hjärtevän.

 

Till Danmark förde dem deras väga´

men inga pengar hade de att äga.

Till sist de olyckan bara såg

då ville bägge i döden gå.

 

Vad har de tänkt och vad har de grubblat

när de på olyckan så har snubblat?

Man fann dem först då allt var förbi

då man i skogen såg deras lik.

 

Där låg de stilla tätt vid varandra

från livet samman de ville vandra.

Hon knäppte händerna i sin död.

Man vet ej vem av de två som sköt.

 

Men ni som hjärtanas längtan känna

beklaga honom, beklaga henne!

I själens djup kan man inte se.

Blott Gud bestämmer vad som ska ske.

 

 

Hösten närmar sig – snart är det Bok och bibliotek i Göteborg

Här nedan visas medverkande i seminarieprogrammet 2014 liksom i monter- och scenprogrammen.
Programmet hittar du här.

Lindhe, Kathinka

Evenemang

Roligt att vara med i mässprogrammet! Dessutom vid samma mässa som sonen, som har seminarium på torsdagen: bokmassan.se/sv/program/arets-medverkande/?person=10642

Om berättelsens form – igen….

Funderingarna nedan (29 juli) kring hur berättelsen ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig” fick sin form, med släktforskarfakta presenterade som ”Lyckas tankar”, har fått en spännande kommentar av Ingela, själv släktforskare:IMG_2381

På bloggen skriver du om blandningen mellan Lycka tänker och biografi/faktadelar. Det tilltalar mig som läsare och jag tycker att det är just det som släktforskning handlar om till skillnad från vanlig forskning ovh vetenskaplig text. Det handlar om att förstå vem man själv är, vilket som är ens ursprung att kunna leva sig in i en annan tid och samtidigt få perspektiv på sin egen samtid. Jag tycker gott att man kan ”fantisera” du håller dig dock ganska strängt till det lilla du vet om Lycka. Du bad om respons på den delen och för spänningens skull skulle jag nog använt mig av en tydlig mottagare i form av en dagbok eller fejkade brev istället för ” Lycka tänker ”Kära dagbok, är alldeles utom mig, vad skall papa säga, sladdret kommer aldrig att tystna. Varför dög jag aldrig och dessa skulder. …Man får fejka bara man talar om att man gör det. Men du är journalist och det märks hur väl du hanterar både språk och berättarkonst. Det är svårt att skriva en sådan bok som du gjort. Drömmen vore förstås att hitta hennes riktiga dagbok men som den smarta kvinna hon var skrev hon nog ingenting.

Vill också säga att jag beundrar denna Sophie, vilken kvinna till att hålla ihop familjen! Tycker också att ditt spanska arv längre tillbaka är oerhört spännande. Fick du fram mer där? Undrar också över Sixtens arv, vilken familj kom han ifrån. Vad präglade honom, vilka var hans syskon och föräldrar? Du reflekterar även över om du varit för hård mot Sixten men det kanske inte har varit syftet med boken utan det omvända. Läste i en artikel i Aftonbladet om händelsen skriven av Herman Lindqvist där det står att pengarna tog slut och därför såg de ingen annan utväg. Du bevisar däremot i boken hur skulderna redan var enorma. Tycker att det liknar missbrukartypen, spelaren eller motsvarande personlighetstyper som är små och omogna på vissa områden. Han hade haft möjligheten till att utvecklas som person och skribent om han fått möjligheten och haft förmågan att tänka strukturerat, planerat och tagit hjälp istället för att fly in i en drömtillvaro. 

Fantastiskt är det också att Lycka kunde trots allt ge ett ekonomiskt arv vidare. Ja, det är minsann en fantastisk familjesaga som innehåller allt och inspirerar mig att hitta min. Har ett spännande eget spår.IMG_2382

Har jag varit för hård mot dig, Sixten?

porträttsamlingen  bengt edvard sixten sparre af rossvikBengt Edvard Sixten Sparre af Rossvik – har jag varit för hård mot dig? Jag, liksom din pappa. Idag är det 125 år sedan pappa Sigge skrev brevet som finns återgivet längre ner i bloggen. Han säger, att om man obducerade din hjärna så skulle man finna att något var fel på dig. Han måste ju försöka förklara det du gjort på något sätt.

Igår fick jag ett brev från en vän, en av de mera insiktsfulla och psykologiskt kloka. Han skriver så här, efter att ha läst boken, angående Sixten:

Hela historien är ju tragisk. För de implicerade, för dig och hela din familjehistoria.
Tragiskt för ”Lycka” naturligtvis. Den gången var det ju en social katastrof som spridde sig som ringar i vatten. Inte minst för henne och hennes barn, osv, som du skriver.
Men en sak som slog mig, och som du (naturligt nog) inte har större empati för, är Sparres tragik.
Som jag ser det är han ”dödsdömd” från starten. Han skulle givetvis inte varit miliär. Det var hans tids kultur och klass som drev honom in i det. Han skulle självfallet fått studera istället. Hela hans, delvist misslyckade, litterära produktion beror möjligtvis- och troligtvis – på att han inte fått tillräcklig bildning, stimulans och stöd i sitt skapande.
Tiden, samhället, klassen och kulturen hade predestinerat honom till den militära banan.
Visst var han en slarver. Men som man säger om Jeppe på Bjerget: ”Alle ved, at Jeppe drikker. Ingen spørger hvorfor”. Jag misstänker, att hans skuldsättande, drickande, utsvävande liv kan ha två sidor.
Dels som en – omedveten – protest mot sitt liv, i stil med Freuds kvinnliga neurotiska patienters rop på hjälp från en inlåst borgerlig tillvaro.
Dels som en gruppress från och livsstil hos vissa yngre officerare, som inte hade mycket att göra, men som bara skulle kompensera för adelns och den adliga officerskårens dalande betydelse.
Ju mindre inflytande, desto mer förstenas traditionen.
Sparres ”avskedssalut” var kanske hans sista desperata protest och rop om att ”Se mig”. Kanske för första – och avgjort för sista – gången.
Allt detta fråntar naturligtvis inte honom från skulden till alla de andra och till Elvira Madigan, som fick betala med  livet. Men jag anar i glimt något i mörkret.
Intressanta tankar! Hur skulle Sixten ha utvecklats om han till exempel hade fått gå en av alla författarutbildningar som finns nuförtiden, istället för att skickas till Karlberg?