Om skrivdon

Många befarade att skrivandet skulle försvinna. Telefonen skulle göra att skrivandet succesivt ebbade ut. Ingen kunde ana att vi alla istället skulle gå omkring med tangentbord i fickan. Var som helst kan vi sätta oss och skriva: anteckningar, sms och brev. Vem som helst kan, anonymt och lätt som en plätt, fylla i formulär och klicka iväg.

En bokrecension, till exempel. Alla publicerar sig.

Sixten Sparre skrev, och doppade stiftpennan i bläckhornet. Hans far rättade i kanten med blyerts. Sixten lyckades publicera sig, även om det resulterade i en skuld till bokförlaget. Idag hade han kunna lägga ut sina dikter på nätet. Signerade eller anonymt, alla kunde ta del av dem.

När Sparre-Madiganskandalen var ett faktum skrevs och publicerades spaltkilometer i tidningarna. En av dem, Köpenhamnstidningen Morgenbladet 26 juli 1889, bjöd läsarna på en ”ögonvittnesskildring”.

En anonym badgäst på ön Tåsinge berättade vad han (hon?) sett när liken hittades i Nørreskov. 

En badgäst? Som fick tillträde till mordplatsen? Redan här är det något som inte stämmer. Vakter var utposterade, polis och läkare var fullt sysselsatta med dokumentation av dubbelmordet.

Artikeln spreds till Sverige, via Skånska Aftonbladet, och rewritades i tidning efter tidning. Den innehöll mängder av avvikelser från polisprotokoll och andra ögonvittneskildringar. Elvira var skjuten i fel öra, hon låg placerad så som man föreställer sig en dramatiskt död kvinna (inte som hon faktiskt låg: propert, med armarna arrangerade över bröstet) och framför allt hade hon helt annorlunda kläder än vad som anges i alla andra dokument. Den ”ulden trøje” som hon bar hade i artikeln blivit till en kort kappa, knäppt upp i halsen.

”Trøje” översatt från danska betyder precis som på svenska ett stickat plagg. Är plagget öppet framtill är det en kofta, om det har helt framstycke kan synonymen vara jumper eller ”genser”, det vi kallar en olle. Badgästen förvandlar i sin artikel koftan till ”en jakke”. I den svenska översättningen blir det ”en kappa”. Danskans jakke och svenskans kappa betyder ett plagg av vävt tyg, ett plagg med fickor. Och nu växer fabulerandet!

I en av fickorna ser turisten något vitt sticka upp. Ett papper, det som – säger han/hon – tjänat som omslag till smörgåsarna som paret hade med in i gläntan. På detta smörpapper, troligen något flottigt efter de danska mackorna, ser han något skrivet med blyerts. Var och en kan föreställa sig detta  – trubbig blyertsspets på flottigt smörpapper. Inte lätt att läsa och tyda i bokskogsdunklet! Men badgästen klarar det, och finner en dikt – en som, genom senare tiders reproducerande av myterna, har förvandlat Elvira Madigan till poet. En dikt som gjorde hans artikel lätt att sälja in – den innehöll något sensationellt nytt!

Att dikten inte togs tillvara – eller att badgästen inte gjorde pengar på att sälja den, då – när man gjorde geschäft av allt som hade med ”det romantiska dramat” att göra – är en gåta. 

Att han över huvud taget fick TA pappret, mitt i mordutredningen, är synnerligen osannolikt.

Varför finns inte pennan nämnd i förteckningen över saker på platsen: några svenska ören i Sixtens fickor (varför gick man igenom Sixtens, och inte Elviras, fickor? Kan det bero på att hon bar tröja, och därmed inte hade fickor?), ölflaskor och annat ”skröfs” som paret lämnat? Allt förtecknades, ingen penna finns nämnd.

Elvira skulle alltså ha suttit i gläntan som var bevuxen av ogräs och brännässlor. Där skulle hon ha ”kretat” ned en dikt, med en blyerts på ett flottigt papper? Jag ifrågasätter det starkt och skulle i så fall önskat henne ett litet tangentbord och appen ”Anteckningar”. Då hade hon kunnat skriva, och sedan klicka iväg det till hela världen.

Så som vem som helst kan göra idag – skriva anonymt och låta alla ta del!

Sådan var det….

på Tåsinge 22 juli, vid ”mindearrangemanget” av att det gått 130 år, enligt senaste numret av TåsingeNYT Nr. 47 – 11. september 2019:

Elvira og Sixten 130 år senere 
Af: Niels Ole Nielsen

SIDSTE: Tåsinge Turistinformation har netop anskaffet domænenet elviramadigan.dk og lader det vise hen på vores information om historien. Vi linker også til Taasinge-museum.dk og deres beskrivelser. Nye opslag og tips om anden information er velkomne

”Sixtens Sparres oldebarn, Kathinka Lindhe fangede meget levende alle i det tæt pakkede lokale i sin gennemgang af de mange detaljer i familien Sparres slægt. Det var fint at supplere beretningen med plakater hæftet op på en rød tørresnor. Og hun var ikke i tvivl. Sixten Sparre har haft mulighed for at leve et afslappet liv med det resultat, at han stod med en meget stor gæld. Han fik arrangeret sin død, så han blev mindet med ære, mens hans hustru stod tilbage med skammen.
Taasinge Museum sælger Kathinka Lindhes bog, ”Sorgeliga saker hände”. I den beskriver hun historien ud fra den forladte hustru, Luitgard Sparres tanker. Den kan varmt anbefales. Med lidt tålmodighed, kan man godt komme igennem den svenske tekst.
 
Erfaringerne fra arrangementerne ligger stadig som inspiration til en gentagelse.”

Ja – jag åker gärna ner igen. Tåsinge är värt en resa ”hvergang”!

Ett föredrag på lina

Kanske lite oväntade, men kul, utensilier inför mitt nya föredrag ….
…det kommer att bli SÅ levande!

Det roliga är att det är MINST lika kul att planera som att så småningom genomföra! Äntligen, på gamla dagar, har jag lärt mig att göra mina förberedelser i god tid. I dagarna är jag igång med föredraget på museet på Tåsinge, ”Mindearrangementet for Elvira og Sixten 130 år efter”.

Efter att ha hållit ca 50 föredrag med ljusbilder vill jag nu förnya framställningen. Välkommen till Taasinge Museum månd 22 juli kl 14-17!

Ambassadframträdande i Köpenhamn 6 november

Tack till Cecilia Leveaux på Svenska Ambassaden i Köpenhamn som arrangerade, till Catharina Collet på Dansk-Svensk kulturfond som engagerade, Merete Pryds Helle som kommenterade och till Henrik Bo Hansen som musicerade! Det var en dejlig eftermiddag sammen med alle som kom! https://www.facebook.com/EmbassyOfSwedenInCopenhagen/videos/271737720194347/

och här är länk till DR-intervjun, med halvdanska,  lite telefonstrul och allt: https://www.dr.dk/radio/p1/kulturen-pa-p1/kulturen-pa-p1-2018-11-05#!00:27:50

Än i våra dar´minsann…

I förra veckan var jag i Svendborg. Det är en förtjusande stad, även om Fyn i vinterväder är ungefär lika njutbart som Halland så här års. Men som resmål sommartid är ”byen vid det sydfynske øhav” verkligen att rekommendera. Och idag, i min lokala tidning HP, finns till och med ett erbjudande om detta. Som extra krydda anförs Sixtens och Elviras vistelse i staden för 129 år sedan. Än i våra dar´ fungerar paret som en magnet, minsann!

Jag tänker nästan mest på dig, Adelaide Virginia!

 

Har den äran på namnsdagen, Adèlaide! Jag ser det också – du är i dimma på bilden (på så sätt kan inte Sofie ”knycka” den till sin romantiska näthistoria ;)- precis som du är fördold för mig, ditt barnbarns barnbarn. Ingen ville prata om dig, men jag är igång med att skingra dimmorna. Tack vare Arkiv Digital ska jag nog snart ha ditt liv kartlagt!

Idag, den 8 december, är det är Virginia-dagen. På din tid firades ju namnsdag mer än födelsedagar. ”Virginia tog plats i almanackan 1901 tack vare den dåvarande namnsdagskommitténs skämtlynne. Virginia betyder jungfrulig och den 8 december var tidigare dagen då man ärade jungfru Marias obefläckade avlelse.” Så skriver Wikipedia. Säkert tog du detta med ditt namns betydelse på allvar, Adèle. Religionen hade en stor plats i ditt liv. Kanske var det tack vare den som du över huvud taget orkade leva vidare i 30 år efter det din son hade gjort? I 20 år fick du leva med etiketten ”hon var Sixten Sparres mor, du vet – han som sköt Elvira Madigan och sig själv”. En sådan skam!

Häromdagen var det Elvira Madigans 150-årsdag och jag ska erkänna: jag glömde helt bort dagen, trots att Elvira ju är ett exempel på just det som diskuteras i metoo-debatten: ung, oskuldsfull tjej går på en äldre, förslagen mans inviter, i tron att livet ska öppna sig till något bättre.

Men DIG Adèle tänker jag på, inte bara idag på namnsdagen. Jag identifierar mig med dig som mor. HUR kändes det att vara mor till Sixten Sparre? HUR känns det att vara mor till någon som begår övergrepp – frågan lever vidare, trots att det snart gått 130 år sedan Tåsingemorden…..

Förr gav man bort porträttfoton som gåva. Sixten fick bilden av mor Adèle, och det var en viktig gåva, så viktig att han skrev datum bakpå bilden. Erhållet den 27 Sept 1868 – på 14-årsdagen – skriver Sixten med stålpenna:

Sorgeliga saker hände….. men det är rätt kul att berätta om dem!

Alltså: jag tänkte att det nu var slut på föredragen om ”de sorgeliga sakerna” för ett tag. Jag är ju på G med en ny bok i ämnet, och jag försöker koncentrera mig på den.

Men så kom jag till Färlövs bibliotek/Faerelde kulturförening. Och det var så himla roligt med intresset för Sixtens och Luitgards historia, precis i deras trakter. Några kommentarer i mejlen efteråt: ”Tack för en mycket inspirerande och livfull föreläsning!”. ”Tack för en enastående trevlig kväll! Alla var så nöjda.”

Sorgeliga saker i Färlövs bibliotek

Så OM någon vill att jag kommer och berättar så gör jag det gärna. Som en paus i släktforskandet och skrivandet av Sixtens bok, som jag tänkte skulle komma ut 2018….

Sixtens bok på G

Aktiviteten är låg här på hemsidan. Men desto större i datorn. En bok om Sixten är på väg, en skildring av personen bakom uniform och officersstatus.

Vem var han? Och framför allt: hur KUNDE han? Det är frågor jag söker svar på. Läs mer i boken som kommer hösten 2018. Tills dess är det lugnt här på hemsidan.

I den nya boken får vi också veta mer om Luitgard, hustrun. Hon deltar, med egna ord, kring händelserna sommaren 1889.

Och den fråga som många ställt – ”hur gick det sedan för den övergivna?” – får ett överraskande svar.

Vill du att jag kommer och föreläser? Hör av dig på kathinka.lindhe(snabela)gmail.com. Jag är bokad i oktober/november 2018 för att presentera boken i Köpenhamn – i övrigt är jag ledig för att komma och berätta om ”den vidunderlige kærlighedshistorie” – i en ny belysning.

Ringar på vattnet – eller snarare i etern

Återigen visades Bo Widerbergs film ”Elvira Madigan” i SVT igår. De måste ha fått den billigt, med fritt antal visningar? Eller också anser tablåläggaren att den är så sevärd att den förtjänar repris på repris på repris…. Filmen finns också på svtplay.se/video/4254849/elvira-madigan/elvira-madigan-avsnitt-1

 

Kul för mig är när det blir ringar på vattnet. Som t ex detta trevliga brev – tack för det!

Hej Kathinka!

Jag har just sett filmen om din fars morfar. Jag har sett den för länge sen dvs när den var ny och var då som 20-åring berörd av kärlekshistorien. Nu när jag såg den så många år senare blev jag upprörd över hur män kan uppfattas som hjältar i mångtydiga historier. Även om hela skildringen kan tolkas på ett helt annat sätt. Så jag började förstås googla på historien och blev så glad när jag hittade dig och din bok! Som jag nu har beställt på mitt bibliotek och ska läsa med stort intresse!

 

Det hela är mystiskt, i sanning!

Det började med att Näringslivkontoret (märkligt nog!) i Vetlanda hörde av sig i vintras.
De undrade om jag hade lust att komma till ett arrangemang som de kallade ”På scenkanten” den 2 augusti, för att berätta om Luitgards anknytning till staden. Det ville jag gärna, inte minst för att få se Lyckas grav igen, och också för att få tillfälle att plantera något litet, någon växt som kunde klara sig själv, men som ändå skulle ”liva upp” den sorgsna graven med den spruckna gravstenen.
Så närmade sig den 2 augusti. Jag köpte en uppsättning taklökar, att ta med. De ringde från Vetlandaposten, och ville uppmärksamma evenemanget:
När vi kom till Vetlanda, och jag såg hörnet som kallades ”Scenkanten”, blev jag nästan full i skratt – det är en mycket ful, typisk 80-talsskapelse, i betong. En hörna som uppstått då man omgestaltade centrum. Man rev bostadshusen (bl a kvarteret Trafiken, där Luitgard, hennes syster Nuttan och dotter Märta (min farmor) bodde från 1890-1912) och byggde en Galleria och ett modernt Bibliotek. Så blev en hörna över. Där gjorde man, fiffigt nog,  en trekantig scen av gatsten och betong, med några bänkrader framför.
Hur som helst: de hade räknat med 50 – allra högst 70 – åhörare. Det kom 175! Det verkade vara en stor sak för vetlandaborna, att få en anknytning till Madigandramat 😉
Det var roligt att komma till Vetlanda och bli så väl mottagen! Bl a kom trevliga Gunilla fram, och ville bjuda oss att komma till Noras (eller Nuttans, som jag alltid trott att hon kallades) sista lägenhet. När Lycka dog 1912 (och Märta hade lämnat hemmet 1909) flyttade Nora till en alldeles nybyggd tvåfamiljsvilla, nära Fornparken:
Damen, som nu ägde huset, visste inte i vilken av våningarna som Nora bott, men vi blev hembjudna dit och fick se båda lägenheterna. Det lustiga var att planlösning och allt påminde starkt om hur det ser ut härhemma (huset var nybyggt 1912, vårt hus i Halmstad är byggt 1908).
Här ser man hur huset ser ut idag:
Det var kul att uppleva, och att fantisera om hur Nora och hennes hushållerska haft det. Särskilt undrar jag hur det var efter fostermodern Sophies död 1916? Det är en spännande gåta, den om vad det var som fattades (om det nu var något?) Nuttan, Lyckas storasyster?
Så till detta med graven.
Jag kanske överdriver, men här är det – för att använda Luitgards egna ord från den 13 juli 1889, – ”det hela är mystiskt, i sanning”.
I uppdraget att hålla pratet från Scenkanten ingick att göra en inspelning av detsamma på eftermiddagen – det hela ska läggas ut på nätet. Min clou i ”pratet” var att avsluta med att Sixten fick ett monument efter sig, på Tåsinge. Hans grav på Landet kirkegård är ju kopiös. Och så slutklämmen i sommarpratet: ”Luitgard, hon vilar under en sprucken gravsten på Vetlanda kyrkogård”.
När inspelningen var gjord tog jag en liten tur till kyrkogården. Roland och jag hade ju planerat att gå dit senare, med taklökarna. Nu ville jag bara titta, inspelningsstudion låg alldeles intill, så jag stegade dit. Och nu kommer det mystiska:
Luitgards gravsten (till höger)  är putsad och rengjord – av sprickan syns inte ett spår.
Så här såg stenen ut när jag fotograferade den i mars 2013:
”I sanning mystiskt”, tänkte jag, och pratade med en av kyrkogårdsarbetarna, som inte hade ”tänkt på” att något såg annorlunda ut.
Nu har graven iallafall prytts med några växter – och jag funderar fortfarande över den kunnat bli som ny. Det där med gravar är för övrigt ett spökeri. Inte bara Sixtens grav på Tåsinge, som ju varit föremål för omgestaltning många gånger under decenierna. Men också Lyckas föräldrars grav, i Rörum. Gång på gång uppmärksammas den. Tidigare i artiklar i tidskriften Österlent, nu senast i boken:
Vi avrundade resan till Vetlanda med att ”göra” Småland i Jönköpingstrakten. Så fint det är där!
Visingsö i fredags, hela dagen, per cykel. En upplevelse!
Så tack, Luitgard, för all inspiration. Men VEM gav dig en ”ny” gravsten????