Sixten gör succé på landets folkbibliotek (vilket var syftet med att ge ut boken om hans liv och hur han blev den han blev).
Boken om Sixten Sparre och hans liv har tagits emot fantastiskt väl – det är en fröjd att känna att han nu möter världen. Här kan man till exempel läsa om honom på https://www.omnible.se/r/10325536884084829526
Och vill man inte läsa pappersbok – ja, då har Pascal Wibe läst in på njutbart sätt:
Att bli recenserad är numera nästan bara de stora författarna förunnat – internationella bästsäljare och nationella snackisar.
Men Sixten och hans bok recenseras faktiskt i Släkthistoriskt Forum 2021:1.
Särskilt glad blev jag, att just denna tidning och skribenten Eva Johansson, en tungviktare inom släktforskningen, har läst och förstått det arbete som ligger bakom.
Också att bli omskriven i form av en artikel är roligt. Hittills har NST, Hallandsposten, Hallands Nyheter, Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan haft helsidesartiklar. Liksom Kristianstadsjournalen och Kvällsstunden:
Att ”den vidunderliga kärlekshistorien” var ett överlagt mord har man vetat i alla tider, men naturligtvis gör sig detta faktum som rubrik. Min bok om Sixten Sparre innehåller helt andra nyheter – om uppväxten och vad som formade honom. För att inte tala om fakta från originalbrev – primära källor.
Till det nyutkomna numret av ”Hallandsfarares information”, Hallands Släktforskarförenings medlemsblad nr 107 mars 2015, har jag skrivit en artikel om mitt släktforskande som ledde fram till boken om Lyckas öde. Den finns på sidan 14-15. Men redan på sidan 13 kan man läsa Lars Larssons artikel som berättar om hur min bok inspirerade honom att gå vidare till Klas Grönqvists bok (adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065), vilken i sin tur inspirerade honom att studera Cirkus Madigans turnéstopp i Halmstad. Det Lars Larsson berättar gör att jag när jag cyklar till den plats som jag oftast besöker (näst efter mitt hem) här i Halmstad – ACTIC i gamla Simhallen, granne med Ridhusgatan – tänker på Elvira. Det betyder åtminstone 4-5 gånger i veckan.
Att ge ut en bok var säkert inte lätt på 1880-talet heller. I Sixtens bouppteckning finns en skuld till Hj. Möllers bokhandel på 67.50 (motsvarar idag ca 4500 kr) – säkert fick han lägga ut själv för att få boken förlagd.
Jag har inte vetat riktigt när under året 1887 som boken kom ut, men eftersom den recenserades första gången den 12 december har jag antagit att det var i slutet av november. Nu kom besked i brev från författarkollegan Klas Grönqvist (adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065) som skriver så här:
Jag var på KB idag och tittade lite i gamla tidningar i mikrofilmssalen. Av en slump stötte jag på bifogade sida, vet inte om du kände till detta sedan tidigare. Gleerupska bokhandeln hade annons i varje nummer av tidningen, just denna dag dyker Sixtens alster upp för första gången, det måste ha varit alldeles nypublicerat. Finns även nämnt i nästa nummer två dagar senare, sedan försvinner verket från annonserna.
Kul att få besked. 24 november alltså. Så fick Sixten vänta till den 12 december för en anmälan.
I Göteborgsposten kunde han läsa om sin diktning att ”metern haltar och rytmen är ojemn”.
Någon vecka senare (23 december) skriver Stockholmtidningen att hans dikter borde stannat inom hemmets väggar. Hur kändes det egentligen? Jag är övertygad om att hans sinnesstämning var låg då han den 8 januari 1888 gick på premiären på Cirkus Madigan. Månne var då inte Elviras uppträdande än mer förförande? Det sades ju att inte den man fanns som inte satt i publiken och tänkte ”den som ändå fick linda detta hår runt sin hals”.
Diktsamlingen såldes för 2 kronor (motsvarar idag 120). Undrar hur många exemplar som trycktes? Och hur många såldes? Fanns det några lådor kvar i garderoben därhemma på Västra Storgatan – lådor som Lycka eldade upp?
Håller du på med någon mer släktforskning, frågar folk. Njaä, jag har inte riktigt kommit igång. Den person som jag funderar mycket på är Sixtens mamma, Adèle Sparre. Hur kändes det för henne att bli mamma till en mördare som alla pratade om?
Adèle levde till 1909. I tjugo år bar hon skammen.
Det har glatt mig att min bok ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig” har blivit så väl mottagen. Nu senast (det var på tiden, Kristianstadsbladet!) i måndags: Men det allra roligaste, och det som jag inte hade väntat, är alla kontakter som jag fått. Via Klas Grönqvist, författare till boken ”Elvira Madigan : en droppe föll” adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065 har jag nu fått hittat en avlägsen släkting. Vi har båda anknytning till Sixten Sparres pappa Sigge Sparre:
Och döm om min förvåning – hos denne släkting finns brev från mamma Adèle, där hon oroar sig för det ena av sina fyra barn – nämligen Sixten! I nästa vecka är det jag som åker till Jönköping för att läsa gamla brev!
Det tog tre kvarts år – men till sist presenteras boken om Sixten och Lycka idag i Sixtens egen tidning (Nyaste) Kristianstadsbladet.
Kathinka Lindhe: ”Sorgeliga saker hända”
Kathinka Lindhe, släkting till Sixten Sparre och Luitgard, den hustru som lämnades ensam med barnen, har närmat sig det välkända och romantiskt mytomspunna morddramat från 1800-talet med nya ögon. En välskriven och fascinerande bok, anser kulturskribenten Anders Bojs.
”Alldeles färsk är boken Sorgeliga saker hände : Elvira Madigan, Síxten och mig : en historia om Lycka, berättad 125 år senare, av Kathinka Lindhe. Författarens farmors farfar var den romantiserade greven Sixten Sparre som rymde med cirkusprinsessan Elvira Madigan. Och farmors farmor var följaktligen Sixten Sparres hustru, med smeknamnet Lycka. Kvinnan Sixten övergav för att gå i döden med Elvira Madigan.
Författaren har släktforskat och skapat en både spännande och vacker bok om ett kvinnoöde i 1800-talets Sverige. En liten flicka vars mor dör i barnsäng. Hon får sin mors förnamn med smeknamnet Lycka. En sgtyvmor kommer in i familjen. Flickan växer upp och gifter sig så småningom med en ung greve. Hon får två barn med honom. Men han vill inte leva det borgerliga livet, han vill bli författare, han vill dikta. Vad händer sen när tragedin är ett faktum, när hon står ensam kvar och han har stuckit med cirkusprinsessan. Och ryktet kommer att båda är döda, mord och självmord. Vilken skam! Vem var hon egentligen den övergivna hustrun som historien har avfärdat som ful och tråkig? Och hur gick det för henne? Ett fint bildmaterial, delvis från släktarkivet, finns dessutom i denna både vackra och intressanta bok.”
Är mycket positivt överraskad. Gillar greppet att försöka förstå sin farmors mor utifrån den egna situationen, se händelsen utifrån ett helt annat perspektiv (fruns och inte Mannens) samt sätta in allt i ett historiskt skeende. Dessutom är boken vacker.
Idag är en god dag. Först på morgonen Ulla-Britts glada mejl, sedan på förmiddagen dessa rader från en annan läsare:
Några tankar om din bok ”Sorgeliga saker hände…”
Hej Kathinka!
Nu har jag läst boken och jag är djupt imponerad över ditt arbete.
Den är så välskriven. Språket flyter. Du/ni har lagt den tid som många inte tar sig på att korrekturläsa tills man nästan mår illa när man ska ge sig på sitt manus på nytt och på nytt för att hitta fel. Man tappar räkningen till slut. Det finns nästan inte ett stav/slarvfel i den.
Vi hade en snickare hemma, han hade ett citat som jag tror är bra att översätta på det mesta man gör, inte bara snickeriarbete. Det syns aldrig hur lång tid det tagit att göra en sak, men det syns alltid om det tagit för kort tid.
Det syns inte hur lång tid det tagit att göra din bok, den bara utandas att den har fått ta sin tid att färdigställa. Den är både väl genomarbetad och genomtänkt. Man anar ett gediget researcharbete. Den är som jag ser det ett helt unikt historiskt dokument.
Layouten är så skickligt gjord att man bara bugar och tar av sig hatten, bläddrar igenom den gång på gång och bara njuter. Hälsa Mr Gustavsson det.
Jag kan inte påminna mig att jag läst en så tilltalande historisk biografi någonsin. Det är väl avvägt vad som är med och inte med i fråga om bild och gammalt textmaterial.
Förutom att det är en väldigt intressant släkthistoria så är den mycket allmänbildande på ett både enkelt och pedagogiskt vis. Man får veta vad som hände både i världen och i Sverige under den aktuella tiden.
Och vilket genidrag att du låter oss se allt med Lyckas ögon med hennes tankar om livet i dagboksform. Vilket märkligt levnadsöde att bli kallad Lycka och så blir ens liv så fyllt av smärta, sorg och svek. Anar att varje gång hon tänkte på sitt förnamn efter det som hände sommaren 1889 var det med ett stort O före. Nästan som ett hån att behöva presentera sig: – Mitt namn är Lycka Sparre… Inte konstigt att hon drog sig undan från de sociala sammanhangen.
Märkligt att historien romantiserats så av vad det verkar nästan alla som tidigare gett sig i kast med materialet. En tanke som slår mig är, hur har dessa, var och en, som skrivit om Sixten Sparre och Elvira haft det med troheten inom sina egna relationer… när alla undantagslöst glorifierar och glamouriserar relationen så.
Ingen har tydligen bevärdigat sig att med ett pennstreck beröra sveket mot hustrun, barnen… Så bra att det lyfts fram genom din bok. Sveket mot den unga naiva älskarinnan, kanske någon har tagit upp. Hon som förmodligen trodde hon skulle få ett nytt liv som fru Sparre. Hon mördas brutalt, ett effektivt sätt av älskaren att sätta stopp för att hon skulle kunna bli någon annans kvinna i framtiden.
Stackars Lycka, först traumat med makens död och som om inte det vore nog, chocken över ekonomin. Det är inte alla som har en far som kan reda upp ett sådant konkursbo.
Trots allt detta dör hon tydligen som en förmögen kvinna. Det säger något om faderns resurser. Men vad hjälpte det henne. Gjorde det henne lycklig.
Märkligt, tack vare att hon tillhörde den samhällsklass hon gjorde behövde hon aldrig göra ett om man får säga så, vettigt handtag för brödfödan under hela livet, förutom att passa barnen, resten hade hon tjänstefolk till.
Sophie är ju också en fascinerande kvinna. Vilken kärlek och omtanke om allt och alla och till saken hör ju att det var ju inte hennes biologiska barn. Och så stå ut med det lomhörda gobbaskrället som nästan alltid var rasande. Men en skattkista var han ju helt klart och då får man ibland stå ut med mycket.
Jag utgår från att du kommer att hålla många kurser framöver om hur man skriver sin egen släkthistoria. Vilket lyft det hade varit för den litteraturen om du gett dig i kast med det och tipsat dem alla om Mr G avseende layouten.
Lycka till med skrivandet framöver!
Jag hoppas att din bok kommer att prisas både på höjden och tvären för det är den helt klart värd!
Så fort veckorna går. Det är redan en vecka sedan bokmässan öppnade. Morgnarna blir mörkare och löven faller…. Läslusten infinner sig. Det gjorde den också för en av besökarna vid mitt monterframträdande hos Linnéuniversitetet. Hon köpte boken och hörde av sig nu på morgonen. Tänk att få börja dagen med en sådan hälsning från en läsare!