Boken om Sixten Sparre och hans liv har tagits emot fantastiskt väl – det är en fröjd att känna att han nu möter världen. Här kan man till exempel läsa om honom på https://www.omnible.se/r/10325536884084829526
Och vill man inte läsa pappersbok – ja, då har Pascal Wibe läst in på njutbart sätt:
Just nu kretsar mycket av min tid kring visor i skillingtryck. Förbereder för allsång vid föredraget på Släktforskardagarna på söndag, läser korrektur på en kamrats bok om skillingtryck och snart är det dags för nya radioserien ”Utanförskapets röster” där jag är programledare. sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2938&grupp=4369&artikel=6240367 Programmen sänds i P2 och är rundabordssamtal med forskarna Stefan Bohman, Karin Strand och Dan Lundberg. Mycket trevligt samarbete!
Vad fort denna sommar har gått! Jag minns som igår när balen med 900 böcker från tryckeriet i Litauen kördes in i garaget här hemma. Det var som en förlossning, nästan.
Och känslan när jag kom in i bokhandeln i Laholm den 14 maj och såg hur fint Diana och Stefan hade förberett för min författarafton. Det var då allt satte igång.
www.bokhandelnlaholm.se/14-maj-kl-19-kathinka-lindhe-sorgeliga-saker-hande/ Den kvällen sålde jag 37 böcker – det var roligt, oväntat och härligt att mötas av ett sådant intresse.
Allt eftersom har garagehögen med lådor krympt. Viktigast, för mig, har varit att biblioteken har beställt flitigt. Nu har resterande 12 lådor flyttat inomhus inför vintern. De 240 exemplaren borde väl gå åt under höstens och vårens föredrag om de ”sorgeliga sakerna”?
Datum är spikat för Båstad filmklubbs ”Elvira Madigan-dag”: lördagen den 18 oktober. 
Mer info kommer här: www.filmibastad.se
Här en rapport från bokhandeln i Laholm www.bokhandelnlaholm.se
”Sommarens topplista hos oss (exkl. pocket):
1 De tysta; Hellberg
2 Sorgeliga saker hände; Lindhe
3 Jan Hedhs sommarfrestelser; Hedh
4 Gofika; Hedh
5 Att dansa med vargar – en bok om relationen mellan slaven…..; Torekull
inte så illa, även om det bara är hos en liten bokhandel på landsorten. Stefan&Diana”
Närproducerat är bäst, verkar sydhallänningarna tycka.
En bok räknas som antingen skön- eller facklitteratur. Boken om Luitgard Sparre, född Adlercreutz och kallad Lycka,
är BÅDE OCH. Vilket har irriterat några läsare.
Det är avsnitten ”Lycka tänker” som skaver. Men greppet har också fått några att utbrista: genialiskt! Så olika kan man läsa!
Jag bar på en berättelse om människor, för länge sedan döda. Den hade följande element:
Släktforskarfakta som gav stommen till personernas liv. Född, flyttat, konfirmerad, lysning, giftermål – allt i datumform. Det går att läsa ut mera här än man i förstone kan tro. Vilka fler flyttade? Där får man veta något om familjens storlek. Fanns tjänstefolk? Säger en del om vilken ekonomisk standard man levde på. Dessa fakta bildar en tidslinje, och man kan lägga flera familjemedlemmars linjer parallellt. Deras liv gick ju in i varandra – en familjemedlems öde påverkade en annans, precis som i vår tid.
Gamla fotografier från släktalbumet. Och andra bilder, på hus och miljöer och föremål som tillhört personen.
Historiska fakta. Allt det som man kan hitta om tiden i fackböcker. Hur umgicks man, just där och då. Arbete? Kläder? Bostad? Vad betydde det till exempel att bli konfirmerad då, just under den tid som skall skildras? En viktigt hylla i biblioteket är den för hembygdslitteratur. I årsböcker finns många skildringar som kan vara relevanta: hur gick torghandeln till i Kristianstad på 1880-talet, till exempel.
Skönlitteratur med skildringar från just den tiden, helst från den platsen. Ovärderligt, för att flytta sig tillbaka i tiden.
Dagstidningar från orten och tiden – inte bara artiklarna, utan också annonserna säger mycket om tidsandan.
Ja, så sitter man där med sitt hopsamlade material. Hur ska det presenteras? Man kan berätta: född där och då, döpt då, konfirmerad då – och så komplettera med de historiska fakta man lyckats hitta. Som en tidslinje, med ”kött på benen”. Men det blir ju lite tråkigt: ”Lotten konfirmerades i Ödsmåls kyrka den 16 juni 1888. Konfirmationen innebar att flickan nu räknades som vuxen, vilket syntes på hennes klädsel. Hon fick nu bära håret uppsatt…. osv”. Har man en bild kan man komplettera med den här. Och så betar man av vidare, fortsätter att presentera sina fynd från kyrkböcker och husförhörslängder.
Ja, jag funderade mycket på formen för ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig”. Till sist fann jag den, inspirerad av nutidens bloggande.
Det fanns inga brev och dagböcker efter min huvudperson. Men jag konstruerade tankar, ”Lycka tänker”. Här presenteras mina släktforskarfakta, som om Lycka själv berättade dem:
Varje sådant stycke följs sedan av några sidor med fakta, plus bilder som passar in i ämnet. Det var bilderna och de släktforskardata som jag forskat fram som styrde VAD som skulle tas upp. Därför är det ibland hopp i tiden i ”Lycka tänker”, något som irriterat en recensent http://www.boktipset.se/bok/sorgeliga-saker-hande–elvira-madigan-sixten-och-mig som tycker att det saknas upplysningar i berättelsen om Lycka.
Men det finns bara ”Lyckas tankar” kring sådant som jag har fakta om. Den som vill att jag ska berätta mer måste förstå att detta är vad som har gått att hitta. Inget är påhittat – jo, sättet jag presenterar det på, som Lyckas tankar, som ju blir skönlitterärt.
De andra sidorna blir facklitterära. Och nu blir det kaos i huvudet på en del – så kan man väl inte göra? Det blir ju fel!!!! Fel, fel, fel! Tycker några. Å andra sidan har flera läsare spontant sagt: genialiskt! De tycker att formen levandegör det torra släktforskarstoffet.
Men inte kan man tillskriva Lycka tankar, säger någon: http://www.saganomsagorna.se/2014/07/recension-sorgeliga-saker-hande.html
Varför inte, undrar jag? Tänkte gjorde hon ju garanterat. Och när det kommer till de verkligt dramatiska delarna av hennes levnadslopp – då tänkte hon säkert som du och jag och de flesta andra skulle ha gjort:
Under en (som det känns nu) kort period av mitt liv – ca 1978-1998, ok 20 år, men det är länge sedan – hade jag dubbelnamn. Det var under de åren då jag, likt Lycka, trodde att livet skulle bli så som det var ämnat att vara.
En familj, en framtid.
Så blev det inte, och när allt var i grus plockade jag bort mannens namn. Jag minns när jag deklarerade i radio (mitt jobb var programledarens, i Radio Halland) att jag nu hette Kathinka Lindhe (mitt flicknamn) och inte Fleischer – hur lyssnarna faxade (man gjorde det på den tiden) in lyckönskningar till bröllopet.
Men det var en skilsmässa, med allt vad det för med sig av tomhet, känsla av misslyckande och också sorg.
Fast det blev liksom komiskt, med lyckönskningarna. Hur som helst, jag kunde ju inte gå omkring med hans namn längre!
Tänk om möjligheten hade funnits för Lycka, på sin tid. Om hon hade kunnat ”klä av sig” Sparre-identiteten och återgå till sitt flicknamn: Adlercreutz. Kanske hade det varit lättare för henne att skapa sig ett nytt liv?
Våra liv har många likheter, Lyckas och mitt, men jag har så många fler möjligheter!
Jag vet inte. Men vad jag vet är att det känns MYCKET konstigt, att i den nationella biblioteksdatabasen finna min bok utgiven mer än 16 år efter det att jag återgått till min egen identitet, katalogiserad som ”Fleischer Lindhe, Kathinka”.
Vem är hon? Hur har hon kunnat skriva en bok? Hon finns ju inte.
Fixa det, Kungliga biblioteket! libris.kb.se/bib/16412835
Mitt namn är Kathinka Lindhe – inget annat!
Det är något speciellt med att gå i de egna fotspåren – särskilt de där man gått i sina egna tankar. Man får liksom fatt i dem igen, tankarna alltså!
Kom just hem efter en sådan cykeltur. Mindes Ærø för snart två år sedan. Hur jag började förstå att min historia om Lycka inte kunde bli en film. Jag hade alltför få bilder.
Men en bok! Den som är klar nu. Man kan säga att födslovåndorna började här på Ærø.
Film eller bok – jag ville i varje fall luta mig mot Gustaf Hellströms ”Snörmakare Lekholm får en idé”. Den hade jag med som lektyr här 2012. Varje kväll tog jag ett stycke. Läste med markeringspenna och fann de partier som jag kunde ha användning av, vad gällde vardagsliv i Kristianstad på 1880-talet, officersrollen och, inte minst, officerarnas förhållande till växlar och pengar. Användbart! Förargligt bara att jag sedan, av en outgrundlig anledning, skrev fel i litteraturlistan. Snörmakaren är utgiven år 1927, INTE 1923. Synd att det blev fel, men nåt´fel måste det ju bli….
Idag, när jag cyklade i mina egna cykelspår från när jag var här första gången, 2010, erinrade jag mig också tankarna från då:
och här är själva embryot till boken om Lycka, ”Sorgeliga saker hände, Elvira Madigan, Sixten och mig”: http://vimeo.com/14246717
För att erbjuda boken till Bibliotekstjänst krävdes en författarpresentation. Den kommer här:
Kathinka Lindhe (född 1950) är bibliotekarie, fil kand och radiojournalist, verksam i Halmstad. Under många år var hon programledare i UR:s populärvetenskapliga magasin Bildningsbyrån i P4-Riks. Idag hörs hon som reporter i SR Hallands förmiddagsprogram ”Carlsson & Co”.
Yrkesåren som bibliotekarie (1975-1988) ägnade hon åt ”Boken kommer” och bibliotekets programverksamhet. På senare år har hon kommit tillbaka till bibliotekarieyrket, nu på bokbussen i Laholm.
Kathinka Lindhe är barnbarnsbarn till Sixten Sparre. Med den inom familjen tabubelagda historien om Elvira Madigan i bagaget drogs hon till studier i släktforskning och kvinnohistoria.
I sin debutbok presenterar hon en ny förklaring till ”den vidunderliga kärlekssagan”. Boken blir ett stycke kvinnohistoria från 1880-talets Sverige.
Boken finns på: utblickmedia.se adlibris.com bokus.com cdon.com samt bokfynd.nu/9186709313.html Den finns också på bokhandlarna i Varberg, Falkenberg, Halmstad, Laholm och Båstad och museerna i Kristianstad och Simrishamn
For det danske publikum: cdon.dk og i Svendborgs museums butikk.
Tänk för ett år sedan, vid den här tiden. Som jag funderade på HUR jag skulle gestalta Lycka. Beskriva henne utifrån, som en allvetande författare? Skriva i jag-form? Men HUR?
Plötsligt, vid midsommartid lossnade det – jag bestämde mig för att skriva Lyckas tankar, som en blogg. Varje kväll satte jag mig med datorn i växthuset – det var där jag liksom ”hörde” Lyckas tankar, de som sedan blandades med fakta. Och när sedan Stefan Gustafsson, www.utblickmedia.se , formgav dem, ja – då blev de så här fina:
