I Kristianstadsbygdens brottshistoria finns två fall som tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Dels Yngsjömordet, senast aktualiserat av Leif G W Persson i ”Veckans brott”, dels Sparre-Madigandramat. Båda inträffade 1889, det senare dock på den danska ön Taasinge men med förhistorien i Kristianstad.
Nu har ett barnbarns barn till Sixten Sparre och hans hustru Luitgard, bibliotekarien Kathinka Lindhe i Halmstad, som själv liksom Luitgard blivit bedragen i ett förhållande och därför lätt kunnat identifiera sig, skrivit boken ”Sorgeliga saker hända – Elvira Madigan, Sixten och mig”. Titeln kommer från Saxons kända skillingtryck om dramat. När nu Kathinka Lindhe fått vända upp och ner på ”århundradets kärlekssaga” framstår den som ännu sorgligare än förut!
Förloppet är välkänt. Den 35-årige dragonlöjtnanten Sixten Sparre, tillhörig en anrik adelssläkt (nr 7 på Riddarhuset), förlöpte hustru och två små barn hemma i Kristianstad och tog sig tillsammans med sin älskarinna Elvira Madigan (egentligen hette hon Hedvig Jensen) till ön Taasinge och när pengarna var slut och hotellräkningen obetald sköt han Elvira och sig själv.
Luitgard, kallad Lycka, var 30 år och född Adlercreutz. Hennes farfars far var hjälte från finska kriget 1808-1809 och ledande vid avsättningen av Gustaf IV Adolf 13 mars 1809. Hennes farfar hade kommit på obestånd och tagit sin tillflykt till Sydamerika, där han gift sig med en kreolska. Lyckas morfar var Universitetsapotekare i Lund och därifrån kom pengarna (Sparres hade föga av den varan).
Sixten Sparre var sin militära grad till trots en överspänd romantiker och medioker poet. Hans Holmberg skriver i sin bok ”Stad, öppna dig!”: ”När jag läst igenom hans produktion är det bilden av en drömmande och versskrivande gymnasist som blivit bestående.”
Men dramat på Taasinge hade alla ingredienser för att bli ett romantiskt melodrama. Den romantiske löjtnanten som inte riktigt funnit sig till rätta i äktenskapet med den konventionella Luitgard och den skickliga lindanserskan Elvira och hennes drömmar om att slippa det hårda cirkuslivet och bli adelsfru!
Så har man sett på Sparre-Madigan-dramat i 125 år, låt vara att den danske polisen Anders Enevig haft en avvikande uppfattning. Han hade sina aningar om att ”Sixten kunde ha något annat motiv än den rena och sanna kärleken”. Annars var strömmen av sötsliskiga romaner och smäktande visor strid. Somligt var vackert eller roligt, som Bo Widerbergs film ”Elvira Madigan” från 1967 eller det kostliga ”Cirkusspelet Elvira Madigan” i regi av Hans Alfredson på en av de första Kristianstadsdagarna!
Kathinka Lindhe angriper problemet på ett annat sätt, när hon vill återupprätta sin farmors mors heder. En kvinna som drog sig undan skvallret i Kristianstad och levde för sina barn uppe i Vetlanda tills hon dog 1912 utan att någonsin yppa sina känslor om den förlupne maken. Kathinka Lindhe går den kamerala vägen. Sixten var en ”lätting”. Han hade inte förmågan att rätta mun efter matsäcken.
Försommaren 1889 hade Sixten kommit till ”vägs ände”. Hans skulder uppgick till 15 809 kronor, i dagens penningvärde 866 500 kronor. I det läget kunde man i hans kretsar antingen gifta sig rikt eller skjuta sig. Den första utvägen var stängd för den 35-årige tvåbarnspappan. Och självmordet ville han göra så dramatiskt som möjligt, även om han drog med sig en 22-årig oskyldig flicka i döden.
Om allt detta har Kathinka Lindhe skrivit en bok som det är svårt att lägga ifrån sig innan man hunnit till sista sidan. Allt är kanske inte sant, men det allra mesta är sannolikt.
