I förra veckan var jag i Svendborg. Det är en förtjusande stad, även om Fyn i vinterväder är ungefär lika njutbart som Halland så här års. Men som resmål sommartid är ”byen vid det sydfynske øhav” verkligen att rekommendera. Och idag, i min lokala tidning HP, finns till och med ett erbjudande om detta. Som extra krydda anförs Sixtens och Elviras vistelse i staden för 129 år sedan. Än i våra dar´ fungerar paret som en magnet, minsann!
Min käraste bror Jens, arkitekturfotograf med säte i Köpenhamn, är i Svendborg och bor på samma hotell som Sixten och Elvira. Vid frukostkaffet gör han en reflektion:
Läser bok och drikker kaffe med färjan precis utanför fönstret. Både bok och kaffe är god!
Detta går upp för mig: när Sixten pratade om Svendborg med Elvira var den närmsta linien söderut mot Paris:
Svendborg – Sønderborg – Flensborg – Hamborg – raka spåret söderut då.
Lige precis – så havde han tænkt det hele ud, siger jeg!
För 127 år sedan – nu i juni – skrev ”Brudparet Sparre, på bröllopsresa från Stockholm” in sig i hotelliggaren på det då ganska nybyggda Hotel Svendborg. Att det blev just där de bodde har senare kryddat historien med ytterligare romantik. För visst är det något med tornrum? Något som förhöjer intrycket av passionerad kärlek? Det var dit de flydde sommaren, 1889, i nästan fem veckor. Sixten och Elvira, med en önskan om att få vara tillsammans. Bara de två.
Det var därifrån de stack från notan på ca 287 kronor. ”Inget att snacka om” säger anhängarna av ”den vidunderlige kærlighedshistorie”. ”Vem tänker på något så prosaiskt som pengar när man är passionerat förälskad?” Vi som sett Sixtens övriga skulder (och som vet att 287 DKR 1889 motsvarar ca 17 500 SEK idag) ser att bara var en bråkdel av hans skuld. Mer om detta i min bok ”Sorgeliga saker hände”.
Men: nu har det utkommit en fin bok om kulturhistoriskt värdefulla byggnader i Svendborg, utgiven av museet där. Boken kan köpas via svendborgmuseum.dk/shop/index.php. (Det är f ö också det enda ställe som fortfarande har min bok till försäljning.) ”Svendborgs havnefront” är intressant läsning för alla oss som älskar Svendborg och ”det sydfynske öhav”!
Den kärleken förenar mig med min gammelmorfar Sixten. Jag har fått fina vänner där. Han har skrivit in sig i stadens historia:
Idag, den 28 maj, klev Hedvig Jensen, alias Elvira Madigan, på tåget i Sundsvall. Året var 1889.
Pengar till biljetterna hade hon fått genom att, på Sixtens inrådan (är jag säker på), gå till pantbanken med sina smycken. På kvällen denna dag, den 28 maj, sammanstrålade de i Bollnäs. Det var första gången de var på tu man hand.
Första natten tillsammans tillbringade de här, på Jernvägshotellet i Bollnäs.
Det var hennes första dygn ensam, utanför cirkusvärlden. Hoppas, för Elviras skull, att det blev som hon drömt om. Resten blev det ju inte…
Det var kul att komma till Varberg igår. 
Badhuset där påminde om de badjournaler som jag fick titta i på arkivet på Varbergs fästning. Det jag visste var att Lyckas familj vistats på badorten 1875, samtidigt med Axel Munthes familj – apotekarfamiljen från Vimmerby.
Och visst – de fanns inskrivna i journalerna:
Här bodde familjen Adlercreutz – hos H. Rohde:
Oj – vilket myller!
Precis så ska det vara på en Kulturnatt! Trångt, svettigt och varmt. Tack alla sångglada som dök upp i Laholms mysiga bokhandel. Och tack Inka. Det är så roligt att jobba ihop med dig och så vackert när du spelar cittra.
Idag har jag ont i fötterna. Jag håller mig i stillhet och städar datorn. I en udda mapp fanns en text, tydligen skriven på Öresundståget 5 augusti 2013. Nu minns jag! Det var på väg till hkm.varberg.se/samlingar/arkiv/ Det var mitt första arkivbesök (om man undantar resorna till Tåsinge). Jag hade ett enda spår som Luitgard lämnat – hon hade besökt Varbergs kurort och nu ville jag se om det gick att få fram något mer.
på tåget Halmstad-Varberg 5 augusti 2013, på väg till arkivet på Varbergs museum.
Jag reser i dina fotspår idag, Luitgard. Tittar mig i spegeln på Öresundstågets toalett. Har jag lite av dig? Jag vill tro det. Jag vill ta dig med in i en ny tid. Självständighet. Möjlighet. Frihet. Allt det du inte hade.
Ett enda spår har du lämnat. Jag har ett gulnat tidningsurklipp från 30-talet. Det berättar att du besökte Varbergs havsbad.
Idag kanske jag ska få något enda fragment av dig – du som förtegs för att dölja skammen. Skammen blev din, över något som DU inte gjort. Något som kom att krossa ditt liv.
Men inget av det visste du då, när fotot på tidningsurklippet togs. Det var 1875. Då hade du hela livet framför dig.
Lustigt att hitta den här lilla funderingen nu när boken är klar. Jag minns känslan – spänningen. Skulle jag hitta något?
Besöket på arkivet gav flera napp. Flickorna Adlercreutz fanns noterade i badjournaler, det gick att få fram i vilket hus i Varberg de bodde den där sommaren 1875 och jag fick hjälp att hitta en massa upplysningar kring balneologin (läran om badandets hälsobringande effekter) som var populär vid tiden. Familjen Adlercreutz var modern. Man tog på badsemester, och samtidigt fick döttrarna möjlighet att träffa andra unga. Som på festen, då Luitgard och Eleonora (Lycka och Nuttan) mötte den unge apotekarsonen Axel Munthe från Vimmerby. Mitt enda spår av Lycka.
Att köpa på krita. Det förekom ända in på 1980-talet här på Mickedala i Halmstad. Den lokala matvarubutiken förde bok över familjernas matinköp och så betalades det i slutet av månaden, allt i ett. När vi flyttade hit, 1982, minns jag hur förorättad jag blev när handlaren sa att ”vi har upphört med det”. Jag tog det personligt, som om jag inte var betrodd.
Lite samma inställning var det säkert på 1800-talet. De som var betrodda fick kredit. För att bli betrodd skulle man kanske ha namn och titel, och förete vissa yttre tecken på välstånd. 
Titel och uniform till exempel. Och fint namn. Det var så Sixten fick sina krediter. Och det var så han samlade på sig sina många skulder.
Men hans sista skulder, de för hotellvistelsen i Svendborg. Hur stora var de egentligen? Jag kommer att tänka på det nu, när jag ser dagens datum. 18 juli.
Idag för 125 år sedan hade Sixten och Elvira avseglat/flytt – kanske med ångaren Helge, som fortfarande anlöper Troense hamn? – till ön Tåsinge.
De hade bott på Hotel Svendborg sedan den 18 juni. Den 15 juli lämnade de hotellet, troligen för att ägaren begärt betalt för den upplupna räkningen.
Stämningen: de kan inte betala – de är helt utan pengar. Krediten är uppe i 288 danska kronor. Inte mycket, kan tyckas. Jag menar: vad betyder PENGAR när det handlar om den stora vidunderliga KÄRLEKEN? Men det motsvarade ändå 16 000 kronor i dagens värde.
Jag har använt mig av den svenska omvandlingstabellen www.historia.se/Jamforelsepris.htm
OK – man konstatera att Sixten var en svindlare. Men hur mycket, för att skriva det på ren skånska, ”vrasade” han. Alltså: hur omåttlig var han? De bodde på Hotel Svendborg i 12 (i juni) + 15 (i juli) dagar. Dvs 27 dagar. 10 kronor och 66 öre per dag. Det betyder, i våra dagars svenska pengar, ca 646 kronor per övernattat dygn. Så här i semestertider ser var och en, att det motsvarar ett rätt så hyfsat pris per natt för B&B.
646 kr/dygn är inte någon vidlyftig summa.
Så Sixten, när jag i mina föredrag om dig och ditt liv berättar att du var en utlevande typ, så stämmer det inte helt! Du anpassade dig och skruvade ner på behoven under din korta tid tillsammans med Elvira. Men inte desto mindre: det var rent bedrägeri att bo i B&B i över en månad, utan att betala för sig! Det tycker Anders Enevig (gammal polis) och det tycker jag.
Men jag tänker också på hur det var för er, just vid den här tiden, för 125 år sedan. Hur hade ni det, du och din cirkusprinsessa? Jag tänker på pengarna som ni inte hade, maten som ni säkert fick avstå. Och dagarna som gick….
18 juli. Den 27:e skulle din tjänstledighet vara slut. Då skulle ALLT vara slut, det visste du. Nu gällde det bara att leva så många dagar som möjligt, fram till den 27:e.
Underbara dagar vi har just nu! Jag var i Båstad igår – promenerade bland de gamla pensionaten från förra sekelskiftet, stora hus som nu är villor. I ett av dem, hos familjen Nilsson att döma av postkortet stämplat i Vetlanda 1903, levde Adèle Sparre pensionatsliv den sommaren
1903 – det hade gått 14 år sedan dramat på Tåsinge. Vid namnet Sparre häftade något som säkert fick de andra pensionatsgästerna att haja till. ”Sparre? Inte kan hon väl vara…”. ”Jo, visst är det hemskt! Det var hennes son som…! Tänk, att vara mamma till en sån!”
Klart att Adèle kände blickarna. De måste ha bränt resten av hennes liv. Adelaide Peyron som hon hette som ung var född 1831. 23 år när hon fick sin förstfödde: Sixten. 58 när han dog. I 20 år, tills hon till hon själv dog 1909, fick hon leva med skammen.
Kortets framsida kommer här: svärdottern Lycka, som blivit stor och tjock, sitter på verandan till det hus som nu är konstföreningens i Apotekarparken i Vetlanda. Hon har de vuxna barnen på besök: Märta 23 och Erik 24. 
Det är Märta som skriver kortet till farmor som är på semester i Båstad tillsammans med sin dotter och dotterdotter. Båstad var lika fint (om inte finare) som nu – även om folk inte exponerade sig och sina kroppar på stranden som nu.