Boken om Sixten Sparre och hans liv har tagits emot fantastiskt väl – det är en fröjd att känna att han nu möter världen. Här kan man till exempel läsa om honom på https://www.omnible.se/r/10325536884084829526
Och vill man inte läsa pappersbok – ja, då har Pascal Wibe läst in på njutbart sätt:
Många befarade att skrivandet skulle försvinna. Telefonen skulle göra att skrivandet succesivt ebbade ut. Ingen kunde ana att vi alla istället skulle gå omkring med tangentbord i fickan. Var som helst kan vi sätta oss och skriva: anteckningar, sms och brev. Vem som helst kan, anonymt och lätt som en plätt, fylla i formulär och klicka iväg.
En bokrecension, till exempel. Alla publicerar sig.
Sixten Sparre skrev, och doppade stiftpennan i bläckhornet. Hans far rättade i kanten med blyerts. Sixten lyckades publicera sig, även om det resulterade i en skuld till bokförlaget. Idag hade han kunna lägga ut sina dikter på nätet. Signerade eller anonymt, alla kunde ta del av dem.
När Sparre-Madiganskandalen var ett faktum skrevs och publicerades spaltkilometer i tidningarna. En av dem, Köpenhamnstidningen Morgenbladet 26 juli 1889, bjöd läsarna på en ”ögonvittnesskildring”.
En anonym badgäst på ön Tåsinge berättade vad han (hon?) sett när liken hittades i Nørreskov.
En badgäst? Som fick tillträde till mordplatsen? Redan här är det något som inte stämmer. Vakter var utposterade, polis och läkare var fullt sysselsatta med dokumentation av dubbelmordet.
Artikeln spreds till Sverige, via Skånska Aftonbladet, och rewritades i tidning efter tidning. Den innehöll mängder av avvikelser från polisprotokoll och andra ögonvittneskildringar. Elvira var skjuten i fel öra, hon låg placerad så som man föreställer sig en dramatiskt död kvinna (inte som hon faktiskt låg: propert, med armarna arrangerade över bröstet) och framför allt hade hon helt annorlunda kläder än vad som anges i alla andra dokument. Den ”ulden trøje” som hon bar hade i artikeln blivit till en kort kappa, knäppt upp i halsen.
”Trøje” översatt från danska betyder precis som på svenska ett stickat plagg. Är plagget öppet framtill är det en kofta, om det har helt framstycke kan synonymen vara jumper eller ”genser”, det vi kallar en olle. Badgästen förvandlar i sin artikel koftan till ”en jakke”. I den svenska översättningen blir det ”en kappa”. Danskans jakke och svenskans kappa betyder ett plagg av vävt tyg, ett plagg med fickor. Och nu växer fabulerandet!
I en av fickorna ser turisten något vitt sticka upp. Ett papper, det som – säger han/hon – tjänat som omslag till smörgåsarna som paret hade med in i gläntan. På detta smörpapper, troligen något flottigt efter de danska mackorna, ser han något skrivet med blyerts. Var och en kan föreställa sig detta – trubbig blyertsspets på flottigt smörpapper. Inte lätt att läsa och tyda i bokskogsdunklet! Men badgästen klarar det, och finner en dikt – en som, genom senare tiders reproducerande av myterna, har förvandlat Elvira Madigan till poet. En dikt som gjorde hans artikel lätt att sälja in – den innehöll något sensationellt nytt!
Att dikten inte togs tillvara – eller att badgästen inte gjorde pengar på att sälja den, då – när man gjorde geschäft av allt som hade med ”det romantiska dramat” att göra – är en gåta.
Att han över huvud taget fick TA pappret, mitt i mordutredningen, är synnerligen osannolikt.
Varför finns inte pennan nämnd i förteckningen över saker på platsen: några svenska ören i Sixtens fickor (varför gick man igenom Sixtens, och inte Elviras, fickor? Kan det bero på att hon bar tröja, och därmed inte hade fickor?), ölflaskor och annat ”skröfs” som paret lämnat? Allt förtecknades, ingen penna finns nämnd.
Elvira skulle alltså ha suttit i gläntan som var bevuxen av ogräs och brännässlor. Där skulle hon ha ”kretat” ned en dikt, med en blyerts på ett flottigt papper? Jag ifrågasätter det starkt och skulle i så fall önskat henne ett litet tangentbord och appen ”Anteckningar”. Då hade hon kunnat skriva, och sedan klicka iväg det till hela världen.
Så som vem som helst kan göra idag – skriva anonymt och låta alla ta del!
Nu har Klas Grönqvists bok ”En droppe föll” (2013) blivit översatt till danska. Den har fått fantastiskt fin layout och bättre illustrationer (förlag Kle Art ”En dråbe faldt”).
Och myten om Sixtens psykiska ohälsa har fått vingar igen. ”Sixten Sparre var inte vid sina sinnens fulla bruk! … verkar det ha gått så långt att han bör ha kunnat betraktas som manisk på psykosnivå” – detta är Klas Grönqvists antagande (2013, s. 79). ”var ikke længere ved sine fulde fem … han kunne betegnes som manisk-psykotisk” (2017, s. 56).
Inför bokreleasen på Tåsinge i lördags skrev Fyns Amtsavis:
Det är mycket tal om ”ny viden”, ”sandhed” och ”kilderevision”.
Som stöd för hypotesen att Sixten var ”psykiskt ostabil” anförs i boken Sixtens våldsamma övertrasseringar – de som han gjorde för att kunna fortsätta att leva på den nivå som äktenskapet med Luitgard (med en stora hemgiften) givit honom möjlighet till. Han hade skaffat sig vanor som han inte längre hade råd med. Därför levde han på krediter. Inget ovanligt – det räcker att se Lyxfällan i TV3 för att se liknande människoöden. Slarvrövar, men inte psykiskt sjuka.
Och så är det det privata brev som hans far skrev till godsägaren på Valdemars slott, på vars ägor de båda liken hittades. Baronen har åsamkats besvär, och pappa Sparre vill tacka och be om ursäkt å sonens vägnar.
Brevets inledning – efter de sedvanliga tacksamhetsfraserna – låter som en vädjan från en förälder till en annan ”Förstå oss!”. Sigge Sparre skriver:
”Att för er skildra hvad ett sargadt faders- och modershjerta skall känna vid ett tillfälle som detta, behöfver jag icke, ty detta inser Ni nog!
Allt detta slog ner som en blixt öfver oss.”
Det är ju just det – när någon gör något alldeles oväntat, något som vi finner olämpligt, reagerar vi med att spontant säga:
– Är han inte klok? – Har han blivit komplett galen? eller – Är han tosig?
De fasta uttrycken ovan ska ju egentligen inte ha frågetecken. De är retoriska frågor (och borde egentligen förses med uttropstecken) som har betydelsen:
”Detta är för mig så underligt och oväntat att jag kan inte finna NÅGON annan förklaring än att han har blivit totalt vansinnig”. Därmed PÅSTÅR vi ju inte att personen är vansinnig – det är ju inte det vi menar. Snarare understryker vi att beteendet avviker från allt vi tidigare sett hos denna person.
Sixtens förtvivlade pappa skriver:
”Hade en obduktion kunnat ske, skulle denna otvifvelaktigt ha lagt i dagen, att hans hjerna icke var normal, och att han således ej varit tillräknelig för hvad som skett”
Att ta Sixtens pappas uttalande i hans tack- och ursäktsbrev bokstavligt är ju rent nonsens. Att dessutom välja att citera på följande vis är tendentiöst:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sixten_Sparre
”Att han var mentalsjuk hävdar också hans egen far i ett privatbrev daterat 30/7 1889, bevarat i Tåsinge lokalhistoriska arkiv: ”… att hans hjerna numera icke var normal, och att han således ej varit tillräknelig för hvad som skett”.
Brevet från Sigge Sparre är en primärkälla. Men sättet att beskära citatet, och ta det ur sitt sammanhang, är oprofessionellt. Att dessutom presentera det som ”ren och skär sanning” pga att det kommer från en primärkälla – ja, det lämnar mycket i övrigt att önska om man vill vara hedervärd.
Primärkällan är Sigge Sparre, ett brev från en förtvivlad far som försöker förstå det hemska som sonen gjort. Låt mig för första gången presentera ännu en primär källa. Ett brev som Sixtens hustru Luitgard skrev 6 augusti 1889.
Hon söker svar på frågan: hur KUNDE han? och den enda förklaringen är, då som nu: ”han måste ha varit rubbad, från sina sinnen, tokig”. Men därifrån är det långt till att den döde ska diagnosticeras med ”bipolär typ 1 med dominans för maniska episoder” (K Grönqvist (2013) s 79).
Jag väntar fortfarande på att få se de ”primärkällor” som verifierar att:
”Sixten skrev dagligen brev till Elivra”
”Sixten hotade att ta livet av sig om hon inte följde honom”
Påståendena finns i Laura Madigans brev (återgivet i Enevig (2005) s 107 ff), skrivet i förtvivlan samma dag som Sigge Sparre skrev, 30 juli 1889. Har Laura öht sett några brev från Sixten? Är det inte som hon försöker förstå? Naturligtvis känner hon skuld över att inte ha anat.
Någon primärkälla är inte Lauras brev! Visa Sixtens dagliga brev till Elvira, och jag ska tro på dem och på Sixtens hot om självmord!
Två föräldrar, var och en utom sig, försöker finna en förklaring på något som slog ned som en blixt. Ingen hade märkt något. Inte heller Sixtens regementskamrater, dem han lånat pengar av, hade på något vis anat att den glade gamängen Sixten var ”från vettet”. Han är 35 år och har aldrig visat tendenser på psykisk sjukdom. Motsäger inte detta hypotesen om psykisk ohälsa? För så vitt man inte klassificerar förälskelse som psykos….
En skitstövel är en skitstövel, men man behöver inte vara galen för att vara en oansvarig och egoistisk slarvröv…