Först slår jag fast att Skåne är bäst – sedan blir jag lite osäker. Halland då, min plats på jorden? På besök hos Stefan Gustafsson, min förläggare, i eftermiddag fick jag syn på den här. Och bestämde mig för att min uppväxt vid Nissans strand får bestämma: Halland är nog bäst ändå! Det var ju där den diktades, början (1950-1954) på barndomssagan.
levnadsvisdom
Livets rättesnören
Vad är rätt och vad är fel? Det är inte alltid enkelt – hur skall jag göra? På Lyckas tid fanns vissa rättesnören.
Kanske var det enklare då? Eller ingav det rädsla – att alltid ha ”en tyst åhörare af hvarje samtal”?
Tavlorna hänger på väggen i Torpa sockenstuga – sådana tavlor fanns i många hem vid 1800-talets slut. Dock vet jag inte om de hängde hemma hos Sixten och Lycka – jag har inte någon känsla av att de var religiösa och har inte hittat dem inskrivna i någon församling.
Rysk docka
Första gången jag hörde liknelsen var det författaren Margareta Strömstedt som sa det i en intervju. Livet är som en rysk docka. Vi bär alla åldrar inom oss. Bilden är bra och tydlig – precis så känns det.
Har man en bunt fotografier på samma person från olika tider, ja – då blir det ju också som en rysk docka. Det slår mig när jag bläddrar i boken ”Sorgeliga saker” och följer Luitgard Sparre, född Adlercreutz, i olika åldrar. Här är första bilden på Lycka, tagen 1862 – och sista, tagen 1912. Det är 50 år mellan bilderna, men visst ser man att det är samma person.
Den 53 år gamla ”dockan”, märkt av sjukdom, bär den lilla, lilla dockan inom sig.
Respekt för anfäderna?
1889, samma år som Sixten stack med Elvira, startades Bergdala glasbruk. Där, och på alla de andra glasbruken i östra Småland, har en stolt tradition av svenskt hantverk framställts i över hundra år. Nu är det slut på de flesta bruken (vilket gestaltas på ett enastående sätt i föreställningen ”Glasjesus” byteatern.se/forestallningar/sommar-2014/sommarteater som jag såg igår. Gertrud Larsson – tänk om man kunde skriva manus som hon! Komik och tragik på samma gång, genialiskt!).
Men på Bergdala och Skruv och något bruk till kämpar man vidare.
Bergdala, som drivs av en kines (så märkligt kan historien utveckla sig), tillverkade i morse glaset till den snygga utomhuslampan http://webshop.gysinge.nu/products.php?product=Funkis%2C-utomhuslampa som man tycker är så dyr. När man ser hur den tillverkas förstår man faktiskt. Hantverk blir vackert. Men det tar tid.
Bergdala bed & breakfast rekommenderas! Det var trevligt att bo i glasmästarbostaden, vakna på natten och se fabriksskorstenen stå mörk i fullmånens sken, för att sedan äta en god frukost efter att ha snackat med dem som arbetar i hyttan.
Vilken fin devis: ”Begrunda och respektera våra fäders gärningar”. Fast… det förstås…. jag vet inte riktigt om just jag kan begrunda och respektera min anfaders gärningar. Inte om det är Sixten jag tänker på….
Men jag begrundar och respekterar min anmoder Lyckas gärningar – det gör jag!
Skillingtrycket fick liv i pressen
www.laholmstidning.se idag:
Konflikter
Sommaren 2014 har bjudit på underbart väder och fina dagar. Ändå har det varit svårt att njuta. Rapporterna om vad som händer i Gaza och i Syrien plågar – hur ska det någonsin bli fred? Vi små människor, med våra korta liv – att vi inte kan klara att leva i sämja.
Kanske är det så här enkelt, i grunden:
Tavlan hänger i det lilla ”skipperhjemmet” (skepparhem) på Tåsinge museum i Danmark, det som hyser utställningen om Elvira och Sixten. www.taasinge-museum.dk
Familjehemligheter
Jag tror att de flesta av oss har något som vi gömmer för omvärlden. Förhållanden och erfarenheter som vi inte vill dela med någon. Därför var Sofia Helins sommarprat häromdagen så ”renande” – hon satte ord på hur det är att TIGA om det som inte får yppas. Efter att ha lyssnat på programmet igen tänker jag allra mest på Lycka.
Här på bilden är hon 38 år. Det har gått 8 år sedan chocken och sveket. Skammen bränner än:
Sofia Helin formulerade Lyckas – och så många andras – erfarenhet så här:
Nu vet jag att familjehemligheter är skadligt. Det är tystnaden som sliter hål i ens inre….. jag lärde mig leva med det, men inte med skammen. Att inte prata om det var outhärdligt och fick mig att öppna en subkultur inne i mig själv, ett eget inre rum där jag pressade in all skam, smärta, ilska och osäkerhet. Ett rum som jag inte delade med nån enda människa. Därinne var det mörkt, kallt, tyst och hårt… Lyssna på Sofia Helins tankar om familjehemligheter: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/397017?programid=2071
Lycka stängde dörren bakåt, som att slå igen den tunga dörren till ett bankvalv. Hur var det för hennes barn, har jag ofta undrat. Sofia Helin berättar så här:
”det var igen som tvingade oss att vara tysta, det föll sig bara naturligt”
Att låtsas som ingenting. Om min farmor, som växte upp i denna tystnad, berättas att hon var levnadsglad och skrattlysten. Hon festade sig till döds en valborgskväll, då hon var för lätt klädd och ådrog sig lunginflammation. Använde hon skrattet för att dölja, för sig själv, omgivningen och för SINA barn?
Hennes bror blev också en glad gamäng. Tre äktenskap hann han med och liksom sin far lämnade han det militära för konsten. Och han lämnade Sverige.
Bra saker idag
http://t.sr.se/1lcqohe Vilket fint sommarprogram med skådespelaren Sofia Helin idag. Så starkt och modigt av henne att prata om det som i alla år tillhört ”det tysta” i hennes familj.
När Sofia beskrev det tysta rummet inom henne, dit allt som man inte får prata om hänvisades, var det som om hon formulerade Lyckas inre tankar. Enastående väl berättat – just att sätta ord på det som inte fick formuleras! Så lyssningsvärt – tur att man kan höra igen. Och tack och lov utan den anskrämliga musiken.
Stunden vid radion i eftermiddags var en högtidsstund. Och med posten kom Fyns Amts Avis, som riktig papperstidning. Dvs mycket lättare att läsa. Så här glad blev jag när jag läste Bjarne Gregersens recension
Kolleger!
Då och då genom åren har vi träffats, Helén Andersson och jag. Det har handlat om radiointervjuer om hennes liv med kycklingrestaurangen och med singelträffarna och om allt annat hon sysslat med. Men mest har vi pratat om livet. Det bara blir så. Vi har mycket att prata om och många liknande upplevelser.
Idag sågs vi igen, hemma hos Helén i Gårdkrik. Den här gången hade vi ännu en gemensam upplevelse: båda satte vi oss ner förra sommaren för att skriva på vår första bok. Helén skrev på altanen, jag i växthuset. Båda har vi nyligen presenterat våra respektive böcker och båda ska vi signera på bokhandeln i Laholm i sommar, i samband med torsdagskvällarnas evenemang:
När vi pratat gemensamma erfarenheter och bytt böcker plockade jag fram radiomikrofonen. Det blev ett samtal om … gissa vad? Livet! Helén har många kloka tankar och de kan avlyssnas på måndag 16 juni 11.03-12.00 i programmet Carlsson & Co i P4 Halland: sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=2163
Att ta vara på livet
För varje år känns det allt viktigare: att ta vara på livet, inte slarva bort det som Sixten gjorde.
Imorron är det den 1 juni, och Kajenns dikt plockas fram:
Var glad min vän åt vad du har
nu har du hundra sommardar
och detta är den första!
När solens lopp sin ände tar
så har du nittionio kvar
och någon blir den största.
Giv noga akt på var du står
i morgon är med ens igår
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får
är hundra sommardar per år
i morgon är den andra!