Sixten gör succé på landets folkbibliotek (vilket var syftet med att ge ut boken om hans liv och hur han blev den han blev).
Boken om Sixten Sparre och hans liv har tagits emot fantastiskt väl – det är en fröjd att känna att han nu möter världen. Här kan man till exempel läsa om honom på https://www.omnible.se/r/10325536884084829526
Och vill man inte läsa pappersbok – ja, då har Pascal Wibe läst in på njutbart sätt:
I början kunde jag inte få nog av pestinformation. Alla rekommenderade Albert Camus, Björn Olsen och Hanne-Vibeke Holst. Nu är jag mätt, jag vill läsa om annat.
Men tipset om Holst stannade kvar och jag plockade fram underhållande ”Min mosters migrän”. Ett tips till den som har missat – hög igenkänningsfaktor! Här ett exempel:
Exakt beskrivning av Bo Widerbergs romantiserade skildring i hallonrött och bokskogsgrönt!
Nu har jag startat ett instagramkonto om Sixten, om hans liv och om dramat 1889. Där, och i boken som kommer längre fram i sommar kan man läsa om hur det VERKLIGEN var.
”Vacker var han, utav börd : Sixten Sparre, mannen som mördade Elvira Madigan”, Ekström&Garay, 2020.
Kristianstad är ”en stram och militärisk rektangel”, men en otroligt vacker sådan. En stad med ”fyra snörräta gator på längden, två bredare och två smala” skriver Gustav Hellström i sin ”Snörmakare Lekholm får en idé”. Den romanen är oumbärlig om man vill förstå Sixtens officersliv i det sena 1800-talet. Igår påmindes man i staden om gamla tider – det var hästar, kanoner och militärmusikkår på torget. Och så var det den årliga bokfestivalen – i år på temat ”Genom dina ögon”.
Så passande då att presentera boken om Madigandramat, sett ur Luitgards ögon!
Kristianstads bokfestivals bokbord – längs hela Östra Boulevarden lörd 7 septLuitgard komtillbaka till sin hemstad på bokfestivalen. Nu läser många kvinnor i Kristianstad om dramat, men ur hennes synvinkel. Och märkligt nog, alla givande samtal med intresserade kristianstadsbor skedde bara ca 50 meter från där Cirkus Madigan hade sin premiär i januari 1888, dit Sixten gick – Fisktorget nere vid kanalen, nu Galleria Boulevard.
Aktiviteten är låg här på hemsidan. Men desto större i datorn. En bok om Sixten är på väg, en skildring av personen bakom uniform och officersstatus.
Vem var han? Och framför allt: hur KUNDE han? Det är frågor jag söker svar på. Läs mer i boken som kommer hösten 2018. Tills dess är det lugnt här på hemsidan.
I den nya boken får vi också veta mer om Luitgard, hustrun. Hon deltar, med egna ord, kring händelserna sommaren 1889.
Och den fråga som många ställt – ”hur gick det sedan för den övergivna?” – får ett överraskande svar.
Vill du att jag kommer och föreläser? Hör av dig på kathinka.lindhe(snabela)gmail.com. Jag är bokad i oktober/november 2018 för att presentera boken i Köpenhamn – i övrigt är jag ledig för att komma och berätta om ”den vidunderlige kærlighedshistorie” – i en ny belysning.
Efter filmvisning i en fullsatt Klarasal på biblioteket i Halmstad fördjupar jag mig i skillingtryckens värld i denna intressanta och välskrivna bok:Förutom att jag är stolt över att finnas med i litteraturförteckningen och som FOTNOT :-)) – första gången för min del – så innehåller boken en spännande beskrivning av bakgrunden till skillingtrycket ”Långt fjerran ifrån hemmets kända stränder”. Det handlar om mordet på kofferdikapten Lagerhamn vid Bosporens inlopp 1859. Spännande läsning!
”Sjökapitenen S.P Lagehamn mördad av Joniske Lotsen NICOLA ANTONELLOS hwilken af Stockholms rådhusrätt d. 2 mars 1860 dömts till halshuggning”
Det är mitt i sommaren. Men igår kväll fick jag den första aningen om att vi går mot höst: en stjärnhimmel så klar var det längesedan man skådade. I huvudet hörde jag Evert Taubes strof ”träden skifta ren i rött och gull” och den där vemodiga känslan – snart är det höst! – infann sig.
Nu är det en ny dag. Trädgården bjuder på färska blommor efterhand, gräsmattan har aldrig varit så grön som i år.
Men det är kallt. Som sommaren 1889. 15-17 grader var vad termometern visade när Elvira och Sixten spatserade omkring på Tåsinge.
Ju mer jag läser av och om H C Andersen, desto mer övertygad blir jag att just hans ”eventyr” lästes i det Sparreska hemmet. Av Luitgard, för barnen, men också för egen förnöjelse. Det var ju det som var speciellt – hans sagor hade något för alla. Han stod på topp just under Lyckas tid. Efter sin död 1875 var han kultförklarad, och den kulten har varat in i våra dagar. 1960 fick jag en sagosamling av H C Andersen i premium – kanske är det därför jag har honom nära fortfarande? Idag har jag filat färdigt på manus till föredraget om hans liv.
En som också uppskattade honom var August Strindberg, som skrev så här vid 100-årsjubileet av hans födelse:
H. C. Andersen. Till Andersen-jubileet 2 april 1905.
I Sverige säga vi inte ens H. C., vi säga Andersen rätt och slätt, ty vi känna endast en Andersen, och det är Andersen. Det är vår och våra föräldrars, vår barndoms, vår mannaålders och vår ålderdoms.
När jag som barn fick fatt i en julkalender, hoppade jag alltid över verserna, ty de föreföllo mig så konstlade och prosaiska. Då så Andersens sagor föllo mig i händerna, frågade jag en äldre sakkunnig, om inte detta var poesi. ”Nej, det är prosa!” svarade den vise mannen. – ”Är detta prosa?”
Så minnes jag det lilla kvartformatet med frakturstilen, jag kommer ihåg träsnitten, pilträdet som hörde till ”Elddonet”, ”Bollen och snurran”, ”Tennsoldaten”, ”John Blund” (Ole Luikøje), ”Snödrottningen” och alla de andra. Och när jag läste och hade läst, blev livet mig så surt. Detta förfärliga vardagsliv med dess småaktighet och orättfärdighet, detta trista enformiga liv i en barnkammare, där vi plantor stodo för tätt och trängdes, kivades om maten och gunsten, blev mig outhärdligt, ty jag hade i Andersens sagovärld fått visshet om tillvaron i en annan värld, en guldålder, i vilken det fanns rättvisa och barmhärtighet, i vilken föräldrarna verkligen smekte sina barn och inte bara drogo dem i håret, i vilken något för mig absolut okänt kastade ett rosenskimmer även över fattigdomen och förödmjukelsen, det skimmer som med ett nu oanvändbart ord kallas: kärleken.
Också om Orfeus erinrade han, denna skald, som sjöng på prosa, så att ej blott djuren, växterna och stenarna lyssnade och rördes, utan så att leksakerna fingo liv, tomtar och troll blevo verkliga, skolböckerna, dessa fasans ting, blevo poetiska, ja han gav hela Danmarks geografi på fyra sidor! Det var en häxmästare!
Så skildes våra vägar. Men vid tjugufem års ålder skulle jag en dag åt en förläggare översätta ”Andsersens sista sagor”. Jag märkte nog att tiden gått fram över både honom och mig. Utilismen och nationalekonomien hade då sin tid, och det var inget ont i det, men Pegasus hade blivit spänd för plogen. Dessa sagor vore litet prosaiska, men en av dem var rolig; den hette ”Den stora sjöormen” och handlade om telegrafkabeln i Atlanten och om fiskarnas grubblande över denna nya fisk, ”som det inte var något slut på”. Det var bra påhittat, och det minns jag ännu.
Då jag blev trettio år, skulle min vän Carl Larsson illustrera Andersen, och då förnyade jag bekantskapen, men då hade jag den glädjen att kunna sätta boken i händerna på mina barn. Och som de voro barn av sin tid, så frågade de mig, om ”det var sant allt det där”. Jag minns inte vad jag svarade! Det var nämligen omkring 1880, då alla gamla sanningar vore satta under diskussion.
Jag blev fyrtio år och upptäckte Andersens romaner, på tyska. Jag förundrade mig över den orättfärdighet, varmed man behandlat Andersens romaner. ”Bara en spelman” är ju en stor saga, och en av de bästa, och att en roman är poetisk, kan inte längre anses som ett fel!
Jag blev femtio år och kom till danska kusten. Cavling kommer ihåg det. Jag bodde i ett lusthus medrankor på väggen; jag strövade omkring i bokskogen och simmade i Öresund, och så lånade jag på lånbiblioteket Andersens Eventyr.
Nu ska vi se, om de ha hållit sig!
De hade hållit sig! – Elddonet gav ännu gnistor, pilträdet grönskade, tennsoldaten skyldrade gevär, fastän han varit i beröring med rännstenen, och detta år 1900, sedan utilismen och nationalekonomien rullat fram med sina ångvältar. Det var en stark karl!
Om lördag fyller min yngsta dotter fyra år, och då skall hon få Andersens sagor, på danska, i vart fall för att hon må titta på bilderna. Kanske hon också kan läsa sagorna, fast jag inte vet det; hon är ju ett underbarn, och hennes mormor var danska, från Odense.
Andersen håller sig, och Andersen följer mig!
Politiken frågar slutligen vad jag har Andersen att tacka för. Jag svarar: Läs mina enkla Sagor av 1903, och se själv var jag har gått i lära!
Många lärare har jag haft: Schiller och Goethe, Victor Hugo och Dickens, Zola och Peladan, men jag vill lika fullt underteckna denna intervju med
August Strindberg, Elev av H. C. Andersen.
[Politiken 2. april 1905, omtryck i Samlade skrifter, femtiofjärde delen: Efterslåtter, 1920]
Det är snart ett halvt år sedan boken om Lycka kom ut. Jag har legat i för att få den känd – hur ska boken annars hitta sina läsare? Roligast, för mig som bibliotekarie, är ju att den sålt så bra till biblioteken. Varje vecka sedan i slutet av maj har det ramlat in beställningar från Bibliotekstjänst. Det har varit ett pyssel med paketering och att kuta iväg till Hemköps lilla postavdelning.
Det börjar bli glesare mellan beställningarna så här efter ett halvår, men igår postade jag ytterligare två ex till Btj.
Boken lever sitt eget liv nu. Då och då får jag reaktioner. I brev, och när folk (alltid kvinnor) dyker på mig på stan: i duschen, efter träningen: ”Jag har läst den två gånger. Jag blev så berörd – jag grät”. I kön i mataffären: ”Det var en så vacker bok – tack för allt jag fick lära mig om kvinnors liv!”
Den som vill ha ett ex kan tävla med tidningen Lingonet:
När jag nu kommit in i boken är jag nästan glad åt infektionen som härjar – den får härja medan Johan Cullberg och Björn Sahlin låter mig läsa brev och journalanteckningar i en skildring som ger en helt ny bild av min gamle favoritförfattare. Nu är jag benägen att stryka ”favorit” – även om böckerna står för sig själva är det svårt att bortse från människan bakom. Macho! Ego! Typen känns välbekant.
Här en kul detalj från förra sekelskiftet: Märta Söderberg, 30 år, i Stockholm. Och så hos fotografen i Vetlanda: Lycka, 50 år.
Båda i senaste hattmodet. Bilden på Märta är tagen 1900, den på Lycka är tagen 1908.
Det tog nog några år för modet att vandra ut till den så kallade landsorten.