16 och ett halvt – så lik både far och mor. Så lik oss alla, i leden som kom efter.
Vad tänker du Märtha, om livet, där du står hos fotografen? Hade du önskat att din far skulle vara där, för att se dig ta steget över i vuxenlivet? Han fanns där inte – det hade du fått lära tidigt. När bilden togs hade du redan saknat honom i tio år ….
I sommar ska jag gå på ditt barnbarns barns konfirmation. Viggo föddes precis 100 år efter det att bilden togs på konfirmationsbarnen i Vetlanda år 1899. Tänk så annorlunda allting är!
År 1889 skakades invånarna i den lilla regementsstaden Kristianstad av flera förskräckliga händelser. På vintern hade man ju läst i tidningarna om Mayerlingdramat – om kronprins Rudolf i Österrike som skjutit sig och sin älskarinna. Ur led var tiden! Men det var ju samtidigt en romantisk historia. Och så utspelade den sig så långt bort.
I slutet av mars nåddes man av nyheten om vad som hänt ute i Yngsjö. En man hade dödat sin hustru. Medhjälpare var mannens mor, Anna Månsdotter. Och, tisslades det, mor och son hade stått i ett otillbörligt förhållande till varandra. Svartsjuka och kärlek var bakgrunden till de gruvliga händelserna.
Anna Månsdotter avrättades året därpå, på samma plats som Glimmingemördaren bara tre år tidigare mist livet. Det skedde, med massor av kristianstadsbor som åskådare, på Länsfängelsets gård.
Sonen i Yngsjö återvände till bygden efter avtjänat fängelsestraff. Jag har alltid undrat över sonen – hur tänkte han?
Caroline Eriksson skildrar i romanen ”Djävulen hjälpte mig” på ett alldeles fantastiskt sätt Per Nilssons psyke. Och inte bara hans, utan också Anna Månsdotters och den stackars Hannas, hustrun.
Boken är inte bara psykologiskt trovärdig. Den är skriven på ett språk som känns 1889, med ingående kunskaper om livet i bondesamhället. Lärorikt med många intressanta detaljer om den tidens föreställningsvärld. Och med en dov obehagskänsla.
Sakta men säkert skruvas Hannas tillvaro åt ….
Läs om en av våra mest intressanta författare just nu: forum.se/forfattare/e/caroline-eriksson/ Deckarförfattare har vi gott om i Sverige, men Caroline överträffar dem alla. Ännu ett lästips är hennes senaste bok, ”Inga gudar jämte mig”, om silbodalsmorden.
Det var inte nog med hemska händelser det året, 1889. I juni fylldes tidningsspalterna med spekulationer om vilken adelsman och militär det var som hade rymt tillsammans med konstberiderskan från Cirkus Madigan. Och i juli stod det i klartext: Sixten Sparre. En av stadens officerare! Mord för kärleks skull – igen!
En bok räknas som antingen skön- eller facklitteratur. Boken om Luitgard Sparre, född Adlercreutz och kallad Lycka, är BÅDE OCH. Vilket har irriterat några läsare.
Det är avsnitten ”Lycka tänker” som skaver. Men greppet har också fått några att utbrista: genialiskt! Så olika kan man läsa!
Jag bar på en berättelse om människor, för länge sedan döda. Den hade följande element:
Släktforskarfakta som gav stommen till personernas liv. Född, flyttat, konfirmerad, lysning, giftermål – allt i datumform. Det går att läsa ut mera här än man i förstone kan tro. Vilka fler flyttade? Där får man veta något om familjens storlek. Fanns tjänstefolk? Säger en del om vilken ekonomisk standard man levde på. Dessa fakta bildar en tidslinje, och man kan lägga flera familjemedlemmars linjer parallellt. Deras liv gick ju in i varandra – en familjemedlems öde påverkade en annans, precis som i vår tid.
Gamla fotografier från släktalbumet. Och andra bilder, på hus och miljöer och föremål som tillhört personen.
Historiska fakta. Allt det som man kan hitta om tiden i fackböcker. Hur umgicks man, just där och då. Arbete? Kläder? Bostad? Vad betydde det till exempel att bli konfirmerad då, just under den tid som skall skildras? En viktigt hylla i biblioteket är den för hembygdslitteratur. I årsböcker finns många skildringar som kan vara relevanta: hur gick torghandeln till i Kristianstad på 1880-talet, till exempel.
Skönlitteratur med skildringar från just den tiden, helst från den platsen. Ovärderligt, för att flytta sig tillbaka i tiden.
Dagstidningar från orten och tiden – inte bara artiklarna, utan också annonserna säger mycket om tidsandan.
Ja, så sitter man där med sitt hopsamlade material. Hur ska det presenteras? Man kan berätta: född där och då, döpt då, konfirmerad då – och så komplettera med de historiska fakta man lyckats hitta. Som en tidslinje, med ”kött på benen”. Men det blir ju lite tråkigt: ”Lotten konfirmerades i Ödsmåls kyrka den 16 juni 1888. Konfirmationen innebar att flickan nu räknades som vuxen, vilket syntes på hennes klädsel. Hon fick nu bära håret uppsatt…. osv”. Har man en bild kan man komplettera med den här. Och så betar man av vidare, fortsätter att presentera sina fynd från kyrkböcker och husförhörslängder.
Ja, jag funderade mycket på formen för ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig”. Till sist fann jag den, inspirerad av nutidens bloggande.
Det fanns inga brev och dagböcker efter min huvudperson. Men jag konstruerade tankar, ”Lycka tänker”. Här presenteras mina släktforskarfakta, som om Lycka själv berättade dem:
Varje sådant stycke följs sedan av några sidor med fakta, plus bilder som passar in i ämnet. Det var bilderna och de släktforskardata som jag forskat fram som styrde VAD som skulle tas upp. Därför är det ibland hopp i tiden i ”Lycka tänker”, något som irriterat en recensent http://www.boktipset.se/bok/sorgeliga-saker-hande–elvira-madigan-sixten-och-mig som tycker att det saknas upplysningar i berättelsen om Lycka.
Men det finns bara ”Lyckas tankar” kring sådant som jag har fakta om. Den som vill att jag ska berätta mer måste förstå att detta är vad som har gått att hitta. Inget är påhittat – jo, sättet jag presenterar det på, som Lyckas tankar, som ju blir skönlitterärt.
De andra sidorna blir facklitterära. Och nu blir det kaos i huvudet på en del – så kan man väl inte göra? Det blir ju fel!!!! Fel, fel, fel! Tycker några. Å andra sidan har flera läsare spontant sagt: genialiskt! De tycker att formen levandegör det torra släktforskarstoffet.
Varför inte, undrar jag? Tänkte gjorde hon ju garanterat. Och när det kommer till de verkligt dramatiska delarna av hennes levnadslopp – då tänkte hon säkert som du och jag och de flesta andra skulle ha gjort:
