5 september firar ”Den romantiske have” söder om Odense på Fyn sitt 10-årsjubileum. Och OM nu inte coronan lägger hinder i vägen, då blir det ”foredrag på line” i anslutning till min bror Jens Lindhes utställning.
Sixten-och-Elvira-utställning i ”Den romantiske have”, Sanderumgaard på Fyn, 2020
Inget blir som man planerat i sommar! 2020 verkar vara året då vi ska öva oss i tålamod.
Idag skulle jag ha haft boksläpp. Boken ”Vacker var han utav börd : Sixten Sparre, mannen som mördade Elvira Madigan” skulle presenterats i Galärparken i Stockholm.
Nu blir det inte så, men det får bli på nåt annat sätt. En bok blir det under 2020. Förlaget är Ekström&Garay och redan nu går den att läsa om här:
Nej, det är inte tomten vi ser på bilden (som är tagen i stuen på Bjerringbro højskole på Midtjylland) – det är Grundtvig, grundaren av det danske folkehøjskolevæsen. Det som jag kom i åtnjutande av i början av december då jag ”tog på højskole for at lære lidt Photoshop”. Men fick så mycket mera i bagaget av grundtvigiansk anda och danskt språk. Framför allt tack vare de goda människor som jag lärde känna där: Mette, Ole og Yvonne og alle de andre.
Julafton. Den julen, den julen…. Den blir aldrig riktigt som man tänkt. Här sitter jag, i splendid isolation (rätt skönt, faktiskt. Men väldigt olikt jularna på 80- och 90-talen i mitt liv!).
Om jag NU tycker att julen är liksom stillastående (den som förr rusade fram i rasande fart) – hur var den då för Lycka och barnen året 1889 i Kristianstad? Eric var 9 år – dvs han förstod säkert vad som hänt ett halvår tidigare. Märta (min farmor) skulle fylla 8 den kommande nyårsaftonen – naturligtvis förstod också hon. Jag skulle kunnat ge mitt sparkapital för att få veta vad hon tänkte. Men, Lycka valde att – för att skydda sig själv eller av solidaritet med sin far? – sluta sig som en mussla. Så gör vi människor, vi bevarar våra hemligheter. Ungefär som modern i boken av Delphine de Vigan som jag slukar just nu: ”Ingenting kan hindra natten”. Rekommenderas till alla som intresserar sig för familjehemligheter!
Lena Kallenberg. Ny för mig. Jag ramlade över denna på bibblan: Denna försommareftermiddag, när vinden var stilla och staren ”svirrade” i kapp med koltrastens drillar högt uppe på TV-antennen, solen sken och hunden låg i skuggan – då förflyttades jag i tiden till hungerkravallerna 1917. Min nya favoritförfattare skriver som jag önskar att jag kunde: med flera undertexter. Bakom en mening ligger många bottnar. Det är en ren njutning av läsa och jag läser långsamt, för att uppleva allt.
Lena Kallenberg tycks tänka liksom jag: ”är jag själv bara en länk i en lång kedja som inte kan slitas sönder om jag ska få fäste i mitt eget liv?” frågar hon sig. Och som motto för boken ”Farmors son” har hon valt:Har redan gått in på bibblans hemsida och reserverat Lena Kallenbergs ”Apelsinflickan”, om 1880-talets prostituerade. Spännande att jämföra med Ola Larsmos roman i samma ämne, ”Jag vill inte tjäna”. Den tyckte jag mycket om.
En osedvanligt trevlig utflykt idag! Kosan styrdes till Bjärnum. Väldigt nära Lyckas Vankiva.
Här, på Vankiva sätesgård, bodde Lycka med familj när Lycka var mellan 14 och 15 år. De kom från Vetlanda 1873 och de flyttade till Kristianstad 1874. Idag fick jag lära mig att det heter Vannkiva. Inte Vaaaaankiva, som jag trodde.
På promenaden runt sjön Bjärlången i solsken fylldes korgen av trattkantareller.
Nu ska de rensas. Sedan ätas som soppa på Lyckas och Sixtens lysningsporslin.
Undrar om Lycka någonsin plockade svamp och åt? Det var ju inte självklart att man gjorde det, i gamla tider.
Varför sitter man och går igenom kyrkböcker och bläddrar i arkiv?
Jag har inte grubblat särskilt över detta – bara känt att jag är en länk i en kedja. Och min kedja hade några länkar som fattades, människoöden som blivit bortglömda.
Som Luitgards till exempel. Hon föstes undan ur familjens kollektiva minne. Det var ingen som menade att det skulle bli så, men genom Sixtens handlande försvann hon ut ur historien.
Sixten förvandlade sig till svikare, och gjorde därmed sitt eget öde till ett tabu. Man talade inte om honom i familjen.
Därmed blev också Lycka och hennes liv utsuddat. Det var min bevekelsegrund till att börja rota bakåt.
I Per Anders Fogelströms böcker kan man läsa om alla kvinnor som arbetade på byggen i Stockholm under de senare decennierna av 1880-talet . Den stora stenstaden växte fram, och det var många kvinnor som bar tegel och murade.
Tidningen Rött (4:2014) påminner om den första feministiska dikten i svensk press:
De kvinnliga byggarbetarna hade ett tungt jobb. De fick frätskador på händerna av kalken i murbruket. Oken som de bar hinkarna med skar in i axlarna.
Dikten om murarhantlangerskornas strejk publicerades i tidningen Fäderneslandet 1888.
Hur såg det ut hos den unga familjen Sparre vid den tiden? Ja, tjänstefolket hade nog att göra i åttarumsvåningen…..
Reykjavik 5 september:
— Springer man för fort framåt är det risk att man tappar det man har i fickorna! Så sa den trevliga innehavaren av hannesarholt.is/dansk/, ett hus från 1900-talets första decennium, som hon och hennes make varsamt restaurerat. Skälet: Reykjaviks och Islands utveckling in i den moderna tiden har gått i raketfart. Risken är att man blir fartblind och tappar kontakten med det man hade (i fickorna), det vill säga historien. Därför, menade hon, är det viktigt att minnas bakåt.
Reykjavik vid slutet av 1800-talet var bara Rökviken. Så här såg det ut på den tiden. Det var då, när Lycka levde stillsamt i ett Vetlanda som också gick mot moderna tider:
”Hildurshus vid Nordanstig” 1898, Benedikt Gröndal (1826-1907). Benedikt var samtida med Carlos Natividad Adlercreutz, Lyckas far. Staden har rusat in i det moderna. Se här ”Reykjaviks hamn”, målad av Lovisa Matthiasdottir (1917-2000) år 1991:
Spännande att komma till Island igen. Senast jag var här var för tio år sedan, och jag känner inte igen mig i staden! Kanske springer man så snabbt att man tappar det man har i fickorna? Nej förresten, inte riktigt. Vi bor här, vid Vesturgata:
Det är precis sig likt. Vi bor vid andra huset till vänster på bilden, som målades 1931 av Gunnlaugur Scheving (1904-1972).
Skönt att något är som det var, så att man kan påminna sig om vad det är man har i fickorna!
Bilderna togs på museet Kjarvalsstadir. Här finns så många fina museer!
Vi är här på en resa i de isländska sagornas spår, med Sagomuseet i Ljungby. Så temat är BERÄTTANDE. Härberättar en bild hur solen spred guld över hela Reyjkavik i morse. Utsikt från fönstret på Vesturgata:
