Jag hängde tvätt i septembersolen, och blev plötsligt så ledsen. Den rutiga bomullshandduken, omsorgsfullt märkt 1947, när mor stod i begrepp att gifta sig, är alldeles full av hål. Tyget är tunt och slitet. UL står det, min mors initialer. Det kändes som att hon höll på att försvinna från mig – handduken är ett av mina minnen.
Så upptäckte jag vad som hängde bredvid: Luitgards linneserviett, omsorgsfullt märkt 1878, när Lycka stod i begrepp att gifta sig. Den är lika fin nu som då. Den rutiga handduken var modern på sin tid, maskinvävd. Linneservietten (som jag skriver om i min bok på sidan 7) har vävts för hand i ett material som överlever generationer.
Där hänger de i solen, sida vid sida, minnena efter kvinnorna som levde före mig.
Undrar om någon kommer att stå och tänka på mig om över 100 år?
