Den här bonaden köpte jag på en loppis på cykelsemestern på Öland i början av juni. Bra devis!
hemmiljö
Heminteriör 1880-tal
1880-tal. Bankkamrer Claes Bergmans, och hans fru Frederiques, hem i Örebro. 
Här växte Hjalmar Bergman (född 1883) och hans två systrar upp. Precis samma typ av hem som Sixten och Luitgard skapade i Kristianstad åt sig och sina barn, födda 1881 och 1882.
Det ”moderna” sättet att möblera, med möbler som står fritt i rummet – inte längs väggarna, som förr i tiden. Tunga möbler, tunga draperier, tjocka mattor. Mörka färger, antimakasser och palmer på piedestaler. Gardiner, draperier, tofsar och fransar.
Det var kul att besöka Hjalmar Bergmans Wadköping idag, på väg till Ludvika och Dan Andersson. Hjalmar Bergman som vi umgåtts en hel del med i Halmstad genom uppsättningarna av sommarteater på slottet. ”Markurells i Wadköping” och ”Swedenhielms”.
Eller förresten …..
Först slår jag fast att Skåne är bäst – sedan blir jag lite osäker. Halland då, min plats på jorden? På besök hos Stefan Gustafsson, min förläggare, i eftermiddag fick jag syn på den här. Och bestämde mig för att min uppväxt vid Nissans strand får bestämma: Halland är nog bäst ändå! Det var ju där den diktades, början (1950-1954) på barndomssagan.
Vardag igen
I hemmets trygga vrå(lande tystnad) …
Visst får man andnöd i hemmets trygga vrå på 1880 och 90-talet? Jag förstår Ellen Key och Karin Larsson – deras pläderande för det ljusa hemmet.
Mellandagarna i hemmet på V Storgatan-Ågatan i Kristianstad, särskilt året 1887, måste ha känts kvävda. Sixen, som just läst recensionerna (nedgörande) av sin diktsamling, Lycka som försökte göra vad hon kunde för att få en god stämning, barnen, som förmodligen inte fick breda ut sig så som mina barnbarn gör härhemma idag. Puh! Kvävt var ordet.
Och om några dagar – då, år 1888 – skulle cirkusen komma till stan. Och Sixten göra sig parat för tjänstgöring som recensent …
Ibland kan jobbet bli en ventil. Vilket det blev för Sixten, 8 januari 1888.
Julefrid
Juldag. Lugnt och stilla. Hur många juldagar har den här krukan varit med om? Den stod hos Lycka och Sixten – modern då, med sin jugendornamentering. Sedan har den flyttat runt i Sverige: Vetlanda, Jokkmokk, Sollefteå, Östersund, Karlstad, Malmö. Nu står den i Halmstad och det är juldagen 2014. Att den hållit i alla år!
Nu ha vi jul, här i vårt hus ….
Tänk att klämma in julpynt – också – i 1880-talets överlastade hem! Ungefär så här såg det ut hemma hos Sixten och Lycka i Kristianstad. Just en vis-a-vis stod mitt i rummet. Det var det nya modet, att inte ha möblerna uppradade längs med väggarna.
Den här bilden är tagen i Klunkehjemmet i Köpenhamn – värt ett besök natmus.dk/tre-historiske-hjem/klunkehjemmet/rundvisning-og-besoeg/
Tick – tack, tick-tack
Den här typen av pendyler hängde i många finrum när jag var barn på 50-talet. Jag har alltid tyckt att de är fula. Men så här som på restaurang Borgmästar´n i Gamla stan i Stockholm blir det ju nästan fint. Märkligt – en är ful, många tillsammans blir snyggt. Som tur var gick inte klockorna – det skulle nog varit olidligt att höra deras pendlar gå av och an. Det känns ändå att tiden går. Och just nu rullar tåget, hemåt mot Halmstad igen.
Att stå till pass
Vi har Sveriges största filmstudio här i Halmstad. Med en styrelse som väljer fantastiskt bra filmer som visas varje måndag. Strax ska jag iväg på denna veckans film, ”In a World” (USA 2013).
Förra veckans film, ”Ilo Ilo” (Singapore 2013) handlade om relationen mellan en ohängd bortskämd tioåring och det filippinska hembiträdet som lydde såväl pojkens som föräldrarnas minsta vink. Vilket fick mig att tänka på att det inte är SÅ längesedan som det förekom husor och tjänstefolk i svenska familjer (ja, genom RUT finns det ju igen, nu. Man kan ju undra hur de barn som växer upp med RUT-städerskor kommer att se på städning och andra domestika sysslor när de blir vuxna?).
I min fars uppväxt fanns hembiträden och husor.
En gång lär en av dem ha sjungit ”Sorgeliga saker hända”, skillingtrycket som ingen av pojkarna i familjen anade handlade om deras morfar. Hon sjöng den i köket och blev avskedad på stående fot!
Nu väntar bion, arrangerad av halmstadsfilmstudio.se!
Efter kraschen – allt krackelerar!
23 september 1889. Lycka infinner sig hos – ja, vem? Någonstans i hemstaden, hos banken eller på ett advokatkontor, sätts hon framför den bouppteckning som upprättats efter hennes döde make, Sixten Sparre. Hon tar av sig hatten, lägger den och handskarna på bordet vid sidan om sig. Och så börjar hon att läsa, från början till slutet.
Alla tillhörigheter. Möbler, husgeråd – allt känner hon igen. Det är ju deras hem som är förtecknat. Varje sak finns med, som brukligt är.
Sedan kommer hon till nästa avdelning:
Sida upp och sida ner. Sixten är skyldig pengar överallt. Hos arbetskamrater, släktingar och grannar. Hyran är inte betald på över ett år, hos specerihandlaren står familjen i skuld sedan månader. Och så vidare och så vidare.
Lyckas blick vandrar neråt i dokumentet. Inte en min rör hon – hon har ju övat i några månader, redan, på att inte visa några känslor. Totalt stilla registrerar hon nästa post: barnens banktillgågnar. Böckerna är tömda – ett sparkapital som motsvarar 175 000 kronor i dagens penningvärde. Lycka rör inte en min. Men i hennes inre rasar det. Familjelivet har kraschat, ja. Nu är det också krackelerat – allt de som de hade gemensamt (trodde hon) var inget värt. Hon känner sig helt tom. Värdelös.
Grundlurad och i en helt annan ekonomisk situation än hon trodde undertecknar hon med sitt namn.
Så funderade jag inför bouppteckningen, när jag fick fram den på Arkiv Syd förra hösten. Idag är det 125 år sedan Lycka fick veta sanningen. riksarkivet.se/default.aspx?id=101713