Det hela är mystiskt, i sanning!

Det började med att Näringslivkontoret (märkligt nog!) i Vetlanda hörde av sig i vintras.
De undrade om jag hade lust att komma till ett arrangemang som de kallade ”På scenkanten” den 2 augusti, för att berätta om Luitgards anknytning till staden. Det ville jag gärna, inte minst för att få se Lyckas grav igen, och också för att få tillfälle att plantera något litet, någon växt som kunde klara sig själv, men som ändå skulle ”liva upp” den sorgsna graven med den spruckna gravstenen.
Så närmade sig den 2 augusti. Jag köpte en uppsättning taklökar, att ta med. De ringde från Vetlandaposten, och ville uppmärksamma evenemanget:
När vi kom till Vetlanda, och jag såg hörnet som kallades ”Scenkanten”, blev jag nästan full i skratt – det är en mycket ful, typisk 80-talsskapelse, i betong. En hörna som uppstått då man omgestaltade centrum. Man rev bostadshusen (bl a kvarteret Trafiken, där Luitgard, hennes syster Nuttan och dotter Märta (min farmor) bodde från 1890-1912) och byggde en Galleria och ett modernt Bibliotek. Så blev en hörna över. Där gjorde man, fiffigt nog,  en trekantig scen av gatsten och betong, med några bänkrader framför.
Hur som helst: de hade räknat med 50 – allra högst 70 – åhörare. Det kom 175! Det verkade vara en stor sak för vetlandaborna, att få en anknytning till Madigandramat 😉
Det var roligt att komma till Vetlanda och bli så väl mottagen! Bl a kom trevliga Gunilla fram, och ville bjuda oss att komma till Noras (eller Nuttans, som jag alltid trott att hon kallades) sista lägenhet. När Lycka dog 1912 (och Märta hade lämnat hemmet 1909) flyttade Nora till en alldeles nybyggd tvåfamiljsvilla, nära Fornparken:
Damen, som nu ägde huset, visste inte i vilken av våningarna som Nora bott, men vi blev hembjudna dit och fick se båda lägenheterna. Det lustiga var att planlösning och allt påminde starkt om hur det ser ut härhemma (huset var nybyggt 1912, vårt hus i Halmstad är byggt 1908).
Här ser man hur huset ser ut idag:
Det var kul att uppleva, och att fantisera om hur Nora och hennes hushållerska haft det. Särskilt undrar jag hur det var efter fostermodern Sophies död 1916? Det är en spännande gåta, den om vad det var som fattades (om det nu var något?) Nuttan, Lyckas storasyster?
Så till detta med graven.
Jag kanske överdriver, men här är det – för att använda Luitgards egna ord från den 13 juli 1889, – ”det hela är mystiskt, i sanning”.
I uppdraget att hålla pratet från Scenkanten ingick att göra en inspelning av detsamma på eftermiddagen – det hela ska läggas ut på nätet. Min clou i ”pratet” var att avsluta med att Sixten fick ett monument efter sig, på Tåsinge. Hans grav på Landet kirkegård är ju kopiös. Och så slutklämmen i sommarpratet: ”Luitgard, hon vilar under en sprucken gravsten på Vetlanda kyrkogård”.
När inspelningen var gjord tog jag en liten tur till kyrkogården. Roland och jag hade ju planerat att gå dit senare, med taklökarna. Nu ville jag bara titta, inspelningsstudion låg alldeles intill, så jag stegade dit. Och nu kommer det mystiska:
Luitgards gravsten (till höger)  är putsad och rengjord – av sprickan syns inte ett spår.
Så här såg stenen ut när jag fotograferade den i mars 2013:
”I sanning mystiskt”, tänkte jag, och pratade med en av kyrkogårdsarbetarna, som inte hade ”tänkt på” att något såg annorlunda ut.
Nu har graven iallafall prytts med några växter – och jag funderar fortfarande över den kunnat bli som ny. Det där med gravar är för övrigt ett spökeri. Inte bara Sixtens grav på Tåsinge, som ju varit föremål för omgestaltning många gånger under decenierna. Men också Lyckas föräldrars grav, i Rörum. Gång på gång uppmärksammas den. Tidigare i artiklar i tidskriften Österlent, nu senast i boken:
Vi avrundade resan till Vetlanda med att ”göra” Småland i Jönköpingstrakten. Så fint det är där!
Visingsö i fredags, hela dagen, per cykel. En upplevelse!
Så tack, Luitgard, för all inspiration. Men VEM gav dig en ”ny” gravsten????

Mot Vetlanda!

Härlig dag! Sol, vindstilla och med datorn under parasollet. Har funderat över vad jag ska säga ”På scenkanten” i Vetlanda i övermorgon, och också bestämt vilken växt som ska planteras på Luitgards grav. Taklökar i olika former. En vacker växt, sammanhållen och koncentrerad. Precis som Lycka själv. Taklöken breder inte ut sig okontrollerat = den kan stå där på kyrkogården i Vetlanda, samlad och koncentrerad. En god representant för Luitgard som klarade sig själv.

Det ska bli roligt att komma till Luitgards stad, med hennes berättelse! https://www.vetlandaposten.se/article/intressanta-historier-fran-scenkanten-de-sommarpratar-i-vetlanda-jag-har-varit-och-gravt/

 

Mot H C:s och Sixtens Fyn!

Det var trevligt att komma till Sagomuseet häromdagen. Åk aldrig Ljungby förbi utan att besöka denna lilla pärla!

Berättarkväll på Sagomuseet

Vi kände oss som resande i ”tips-på-trevlig-resa-till-Odense”. Och nu sticker vi själva till Fyn, det är ett ställe som känns som hemma. Själva platsen, Sixtens och Elviras grav på Landet kirkegård på Tåsinge, är ju numera som ett monument. Det visar det här fina fotot, taget häromveckan av min bror, Jens Lindhe:

Men nu är det inte graven som är målet – nej, nu ger Klas Grönqvist ut sin utförliga bok www.adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065

på danska: www.kleart.dk/elvira-madigan

Grattis Klas – det passar perfekt i år, när Elvira skulle fyllt 150. Och är det någonstans som Elvira ska finnas i bok så är det i Danmark! Det ska bli roligt att delta i evenemanget på Tåsinge:

Minnet av Stockebo

10414380_799321270129753_7190954130788841975_nHär på Stockebo (numera Stockeboda gård) i Rörum, Alebo härad på Österlen, föddes den 3 januari 1859 Luitgard och Carlos Adlercreutz tredje barn, Luitgard Engel Agda Dorotha.

Som så ofta på den tiden (i 20% av fallen) drabbades modern, Luitgard Alfrida Emilia, av barnsängsfeber. Hon dog den 21 janauri och IMG_0349 2vilar på Rörums kyrkogård.

Var det denna lokala anknytning som skapade det stora intresset för mitt framträdande på Österlens museum häromdagen? Hur som helst: det var vekligen roligt att möta denna intresserade publik med 80 glada österlenare (70 hade fått nej pga av platsbrist!) i Simrishamn. Och repris blir det på Österlens berättardagar, veckan efter midsommar. Kanske t o m i Rörum?

Sista vilan

De senaste veckorna har jag hållit många föredrag om Lyckas historia. Idag, på Ränneslövs prästgårdskafé, är det sista gången på den här sidan nyår som jag berättar. Luitgards, Sixtens, Elviras och min historia packas ihop och plockas fram igen i februari. Där är det släktforskarföreningen i Helsingborg som får besök, och i mars beger vi oss, Lycka och jag, till Fyn igen på en liten föredragsturné.

Ibland visar jag bilder, ibland inte. Varje gång som bilderna är med är det en som publiken fäster sig vid särskilt. Lyckas grav:L grav Många blir uppbragta – hon fick en oansenlig platta, dessutom skadad av tidens tand. Han fick ett monument:

bjerrebykirke.dk/index.php?id=41715  (lite dansk hjälp: takspur = gatsten på svenska, taksen = buxbomen)

En del blir nästan arga på mig – varför har jag inte sett till att Luitgard fått en ny och fin gravsten? Jag vet inte vad jag ska tycka – ska man verkligen sätta upp en ny? Är inte det att göra våld på historien?

Men en blomma har jag tänkt plantera – det gäller bara att komma på en som står i många år och som håller sig fin utan skötsel. Jag reser ju sällan till Vetlanda. Det skulle förvåna mig om någon överhuvudtaget besöker graven på Vetlanda kyrkogård. På Luitgards sten ser man knappt hennes namn. De övriga tre i graven har inga efterkommande.

Och allt är så länge sedan.

En annan sak som tilldrar sig intresse är stenen på Tåsinge som utmärker platsen för dubbelmorden. Många har besökt museet och graven, men hur hittar man till mordplatsen? Här en karta: visitsvendborg.dk/sydfyn/historie/elvira-madigan-og-sixten-sparre