







Härlig dag! Sol, vindstilla och med datorn under parasollet. Har funderat över vad jag ska säga ”På scenkanten” i Vetlanda i övermorgon, och också bestämt vilken växt som ska planteras på Luitgards grav. Taklökar i olika former. En vacker växt, sammanhållen och koncentrerad. Precis som Lycka själv. Taklöken breder inte ut sig okontrollerat = den kan stå där på kyrkogården i Vetlanda, samlad och koncentrerad. En god representant för Luitgard som klarade sig själv.
Det ska bli roligt att komma till Luitgards stad, med hennes berättelse! https://www.vetlandaposten.se/article/intressanta-historier-fran-scenkanten-de-sommarpratar-i-vetlanda-jag-har-varit-och-gravt/
Det var trevligt att komma till Sagomuseet häromdagen. Åk aldrig Ljungby förbi utan att besöka denna lilla pärla!
Vi kände oss som resande i ”tips-på-trevlig-resa-till-Odense”. Och nu sticker vi själva till Fyn, det är ett ställe som känns som hemma. Själva platsen, Sixtens och Elviras grav på Landet kirkegård på Tåsinge, är ju numera som ett monument. Det visar det här fina fotot, taget häromveckan av min bror, Jens Lindhe:
Men nu är det inte graven som är målet – nej, nu ger Klas Grönqvist ut sin utförliga bok www.adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065
på danska: www.kleart.dk/elvira-madigan
Grattis Klas – det passar perfekt i år, när Elvira skulle fyllt 150. Och är det någonstans som Elvira ska finnas i bok så är det i Danmark! Det ska bli roligt att delta i evenemanget på Tåsinge:
Här på Stockebo (numera Stockeboda gård) i Rörum, Alebo härad på Österlen, föddes den 3 januari 1859 Luitgard och Carlos Adlercreutz tredje barn, Luitgard Engel Agda Dorotha.
Som så ofta på den tiden (i 20% av fallen) drabbades modern, Luitgard Alfrida Emilia, av barnsängsfeber. Hon dog den 21 janauri och vilar på Rörums kyrkogård.
Var det denna lokala anknytning som skapade det stora intresset för mitt framträdande på Österlens museum häromdagen? Hur som helst: det var vekligen roligt att möta denna intresserade publik med 80 glada österlenare (70 hade fått nej pga av platsbrist!) i Simrishamn. Och repris blir det på Österlens berättardagar, veckan efter midsommar. Kanske t o m i Rörum?
De senaste veckorna har jag hållit många föredrag om Lyckas historia. Idag, på Ränneslövs prästgårdskafé, är det sista gången på den här sidan nyår som jag berättar. Luitgards, Sixtens, Elviras och min historia packas ihop och plockas fram igen i februari. Där är det släktforskarföreningen i Helsingborg som får besök, och i mars beger vi oss, Lycka och jag, till Fyn igen på en liten föredragsturné.
Ibland visar jag bilder, ibland inte. Varje gång som bilderna är med är det en som publiken fäster sig vid särskilt. Lyckas grav: Många blir uppbragta – hon fick en oansenlig platta, dessutom skadad av tidens tand. Han fick ett monument:
bjerrebykirke.dk/index.php?id=41715 (lite dansk hjälp: takspur = gatsten på svenska, taksen = buxbomen)
En del blir nästan arga på mig – varför har jag inte sett till att Luitgard fått en ny och fin gravsten? Jag vet inte vad jag ska tycka – ska man verkligen sätta upp en ny? Är inte det att göra våld på historien?
Men en blomma har jag tänkt plantera – det gäller bara att komma på en som står i många år och som håller sig fin utan skötsel. Jag reser ju sällan till Vetlanda. Det skulle förvåna mig om någon överhuvudtaget besöker graven på Vetlanda kyrkogård. På Luitgards sten ser man knappt hennes namn. De övriga tre i graven har inga efterkommande.
Och allt är så länge sedan.
En annan sak som tilldrar sig intresse är stenen på Tåsinge som utmärker platsen för dubbelmorden. Många har besökt museet och graven, men hur hittar man till mordplatsen? Här en karta: visitsvendborg.dk/sydfyn/historie/elvira-madigan-og-sixten-sparre