Vår anmoder Luitgard

Tänk vad jag har undrat över vår anmoder Luitgard – alltså Luitgard Alfrida Emilia Colliander. Här är hon – jag tog en bild idag hemma hos min släkting Gustaf. Vi hade en ovanligt trevlig lunch! Det var han och hans fru och så ytterligare två av Luitgards avkommor och jag. Den längsta lunch jag varit på, den varade från  13 till 19 och timmarna flög fram. Vi lade lite pussel av skärvor av kunskaper om tidigare länkar i vår familjekedja. De fogades samman och för mig, som haft så lite av släktumgänge i mitt liv, var det en högtidsstund.

Tänk att Luitgard fanns förevigad som fotografi! Jag som alltid undrat hur hon såg ut.

Hon dog i januari 1859. Då hade hon just fött sitt tredje barn, Luitgard (som fick smeknamnet Lycka). Med tanke på midjan måste bilden vara tagen före somm aren 1858.

En dagerrotypi sv.wikipedia.org/wiki/Dagerrotypi – den tidigaste formen av fotografering.FullSizeRender

Luitgard Colliander, född 3 okt 1832, var barn nummer fem till tidigare akademiapotekaren Carl Erland Colliander. När Luitgard föddes var hennes far godsägare på Bjeresjöholm i Ystad. Han odlade läkeväxter. Så lönsamt var det, att som apotekare förse hela landet med läkeväxter (många gick ju inte att odla norrut), att han gjorde sig en stor förmögenhet. Det var delar av den, som allmänt kallades den ”collianderska förmögenheten”, som utgjorde hemgiften för dottern Luitgard, f 1859, när hon stod brud i Kristianstad 1880 – då, när hon blev fru Sixten Sparre. Och hennes make plöstligt kom på grön kvist. Igen, efter de ”smala” och svåra satansåren från 1867 och framåt. Nu kunde han återigen leva som det anstod en man av hans klass!

Avkonterfejade syskon

Ateljéfotografernas porträtt vid 1880-talet visar finklädda människor mot en fond. Den ska ge illusionen av verklighet. Som till exempel när syskonen Adlercreutz, Luitgard, Eleonora och Carl, går till fotograf Emma Lundgren i Hvetlanda 1898. Lycka är 38 år och har varit änka i åtta år.syskon mognaVisst ser det ut som om de satt mitt i en susande lövskog? Och med riktiga pelare….IMG_2547

Att bli avkonterfejad

Franz_Xaver_Winterhalter_Napoleon_IIINapoleon III, målning av Franz Xaver Winterhalter från 1857. Bilden är hämtad från Wikipedia.

För att få sitt porträtt vid denna tid gick man till en konstnär, och så stod man modell. Visserligen hade fransmannen Louis Jaques Mandé Daguerre 1839 presenterat en metod att varaktigt fånga en bild, men det var först kring 1860 som fotografin fick sitt stora genombrott. När kejsar Napoleon gick till fotografen, och fick sina bilder i flera exemplar (!!!),napoleon-iii-circa-1860-coloured-stereoscopic-photograph-taken-between-1860-and-1870 ja, då startade han en trend. Den sk cartomanien spred sig. Man fick bilderna uppklistrade på ett ark och kunde sedan klippa ut kort och dela ut.

Om fotograferingskonstens linda kan man läsa intressant i två böcker. Båda kom ut 2010:

Arenhill, Emma: Album : Kungliga bibliotekets porträttsamling

Johansson, Björn Axel: Stora boken om familjebilder

familjen SparrePå tal om familjebilder:

Redan 1860 gick familjen Sparre till fotograf Delintraz i Paris, en ”photographe” som hade ”specialité de reproductions” – något alldeles nytt det året.

Sixten och hans syskon blev avbildade, flickorna med mor, pojkarna med far.

Hos fotografen – på krita

skulder2

Kontakten med fotograf Carl Krooks barnbarnsbarn fick mig att fundera på hur mycket det var som Sixten var skyldig i porträttateljén i Kristianstad.

I raden av fordringsägare i Sixtens bouppteckning står fotoskulden på tredje raden nerifrån. 42 kronor motsvarar 2500 kronor idag. Men det var en liten del i den totala skulden.

En hyllning till anmodern på kvinnodagen!

Alla möten, alla berättelser som ger mig känslan av att pusslet läggs, bit för bit! Det har varit den största glädjen med boken om Lycka.

Igår hade jag kontakt med barnbarnsbarnet till Carl Krook, fotografen i Kristianstad. Våra ringar gick ihop, fotografens barnbarnsbarn mötte dito till de två som många gånger besökte ateljén (och som Sixten stod i skuld till).

Ungefär som mötet i Kristianstad med barnbarnsbarnet till Sixtens adjutant, han som hjälpte honom med ridning och skötsel av de två hästarna.

Så har jag fått kontakt med fyr- och femmänningar, både från Sixtens och Lyckas sida. Och naturligtvis: fått höra massor av skrönor om mormorsmödrar som hjälpt Elvira att fly via hopknutna lakan med mera, med mera.

På tåget ner till Kastrup i förra veckan kom ett oväntat samtal. En släkting på Lyckas pappas sida, en som också är barnbarns barnbarn till Carlos Natividad Adlercreutz och hans hustru Luitgard, född Colliander, ringde och ville tacka för att jag skrivit boken. Och berättade att hemma hos dem hänger ett porträtt på vår gemensamma anmoder, Luitgard apotekardottern (till Carl Erland Colliander), hon som dog i barnsäng när Lycka föddes.

Jag blev alldeles till mig – i min familj har vi aldrig vetat om att det fanns någon bild av henne.
IMG_0857
Luitgard Alfrida Emilia Colliander, född 3 okt 1833 på Bjeresjöholm utanför Ystad, död 21 jan 1859 på Stockebo i Norra Rörum vid Kivik. Dotter till Carl Erland 1793-1848 och hans kusin och hustru Margareta C Lundh 1799-1889.
Hon ser bestämd ut, Lyckas mamma! Brett mellan ögonen, som vi alla har i familjen 😉
Konstnären är okänd. Oljemålningen är utförd på masonit och har lokal karaktär. Den lilla bilden måste vara en förlaga – de båda bilderna har hängt tillsammans så länge min släkting kunde minnas.
Frågan är om den är ett fotografi – i så fall är det lite speciellt. Luitgard dog i januari 1859. Hon var gravid under större delen av år 1858. Fotot måste vara taget tidigt det året eller 1857 eller tidigare. Det var mycket ovanligt att man blev fotograferad då, särskilt om man som Luitgard levde ute i provinsen. Det var ju inte förrän på 1860-talet som fotograferingskonsten slog igenom.
Förmodligen är fotot på Luitgard en dagerrotypi. sv.wikipedia.org/wiki/Dagerrotypi
Det här fick bli min hyllning till Luitgard på kvinnodagen. I sommar funderar jag på att åka ner till Rörum och plantera en ros på hennes grav.
Lycka ska hyllas idag: kl 15 håller jag ett föredrag om ”Ett kvinnoöde på kvinnodagen” på Laxbutiken i Heberg. Och i morgon på teaterföreningen Hallarnas skådespelarlags årsmöte här i Halmstad.

I fotografens ateljé

Nästan bortglömt idag, med alla selfies och alla kameror i telefonen. Att gå till fotografens ateljé. Den här typen av annonser ser vi inte längre (Kristianstadsbladet mitten av 1880-talet):Fotografannons IMG_0976

Det gick bra för Carl Krook från Kristianstad. Han öppnade tydligen ateljé även i Falun, ser man på baksidorna här: samlarkameror.com/bildbaksida.htm.

De var nog ett modernt par, Olga och Carl. Olga Krook drev Kristianstads första frisérsalong, Carl var tidig med att fotografera. Hans ateljé låg på en liten bakgård i Kristianstad. Herren som just kommer ut är säkert nöjd – han har blivit avkonterfejad:

KrM_KDCD004652Här har Carl Krook tagit ett porträtt på den nyförlovade Luitgard Adlercreutz 1879:Lfolklore1880

Konstig dräkt, ja. Men man klädde ut sig på den tiden, när man skulle bli av porträtterad. Det var som en pjäs, man spelade en roll. Det kunde vara rollen av samekvinna, zigenare, fiskare. Eller som här, någon sorts fornnordisk skönhet. Kläderna tillhandahölls av fotografen, liksom olika fonder som skulle ge liv åt bilden.

Titta här. Luitgard Sparre, 1887. Nu är hon gift fru sedan sju år (och ser inte särskilt glad ut!). Nationalromantiken florerade och Lycka har lånat en Rättviksdräkt:

Lfolklore 1887ca

På tal om foton: den som vill se en inte så vanlig bild på Elvira Madigan går hit: historiskbildbyra.imagedesk.se/viewpic.htm?ID=1838103

Lek med könsidentitet år 1900

IMG_2645Ett nytt sekel har gått in. Den viktorianska eran är på väg ut, även om den äldre generationen fortfarande håller på konventionerna.

Kvinnor klär sig fortfarande i fotsid kjol, stor huvudbonad och – självklart – är man korsetterad. Hur skulle det annars se ut? Kvinnor är kvinnor, män är män.

Men den yngre generationen börjar tillåta sig att leka med utklädsel. Till och med leka med könsrollerna. Här ser vi Lyckas dotter Märta, min farmor, till vänster.

Bilden är intressant,tycker jag. Många unga idag använder klädseln för att laborera med könsrollerna.

Här ser vi att inget är nytt under solen.

Redan på tidigt 1700-tal fanns kvinnor utklädda till män i Sverige sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Jöransdotter

Längre fram, under mellankrigstiden, kom Hjalmar Bergmans ”Flickan i frack” (1925) img_3355om flickan som klädde sig i frack på studentbalen och gjorde skandal i småstaden.

Vad tänkte Lycka, som hela sitt liv levat i de snäva konventionerna, om den här bilden på dottern Märta med väninna – en dåtida Conchita Wurst (fast tvärtom, om man ska vara noga)?

Berättelsen från Wadköping finns att läsa här: litteraturbanken.se/#!/forfattare/BergmanHj/titlar/FlickanIFrack/sida/3/etext

 

Lyckas 80-tal

1880- och 90-talens vurm för det nationella. Bland annat tog den sig uttryck hos fotografen. Man skulle vara klädd i folkdräkt eller, som när Lycka gick till Carls Krooks ateljé 1879 eller 1880, en egendomlig fosterländsk dräkt med runor:L1007913 2Hon är nyförlovad. Hon ser framtiden an med tillförsikt. Man märker det på hennes blick. Längre fram i tiden har någon annan skrivit dit hennes namn.

Ett halvt decennium senare har mycket förändrats. Året är 1886 eller 1887. Carl Krook har nu en ny och modernare logotype, och han har fått lite mera dramatiska fonder att välja bland.

Är det Lycka själv som valt det upproriska havet och orosmolnen till bakgrund? Hon ser inte glad ut där hon står, med vänsterhandens ring synlig. ”Här står en gift kvinna”.

Hon tittar inte rakt på oss. Det är som om hon ville dölja något. Det är ju så man gör, när äktenskapet knakar. Man döljer det och håller i det längsta uppe fasaden. Att inte projektet familjen blivit det man trott och hoppats, det är ju ett misslyckande.L1007913 copy