Tack till Cecilia Leveaux på Svenska Ambassaden i Köpenhamn som arrangerade, till Catharina Collet på Dansk-Svensk kulturfond som engagerade, Merete Pryds Helle som kommenterade och till Henrik Bo Hansen som musicerade! Det var en dejlig eftermiddag sammen med alle som kom! https://www.facebook.com/EmbassyOfSwedenInCopenhagen/videos/271737720194347/
och här är länk till DR-intervjun, med halvdanska, lite telefonstrul och allt: https://www.dr.dk/radio/p1/kulturen-pa-p1/kulturen-pa-p1-2018-11-05#!00:27:50
Imorgon gör jag som Sixten och Elvira, jag styr kosan till Köpenhamn. Extra kul är det att veta att intresset varit så stort, många fler än vad som får plats ville komma.
Dramat från 1889 lever än! Det förstod jag då DR-kultur ville ha min medverkan i eftermiddagens program. Det är ovant att vara den som blir intervjuad (mycket bättre att hålla i mikrofonen själv!) och för att det hela skulle flyta i direktsändning satt jag här med nybryggt kaffe, en särskild app installerad på telefonen (som ändå inte funkade, det fick blir fast linje istället) och en nyskriven fusklapp. Jag lär mig aldrig att räkna på danska.
Men idag har jag tränat inför morgondagens framträdande, tres og firs og alt hvad det nu hedder! Imorgon blir det ambassadframträdande, tillsammans med en av mina favoritförfattare: Merete Pryds Helle.
I förra veckan var jag i Svendborg. Det är en förtjusande stad, även om Fyn i vinterväder är ungefär lika njutbart som Halland så här års. Men som resmål sommartid är ”byen vid det sydfynske øhav” verkligen att rekommendera. Och idag, i min lokala tidning HP, finns till och med ett erbjudande om detta. Som extra krydda anförs Sixtens och Elviras vistelse i staden för 129 år sedan. Än i våra dar´ fungerar paret som en magnet, minsann!
Alltså: jag tänkte att det nu var slut på föredragen om ”de sorgeliga sakerna” för ett tag. Jag är ju på G med en ny bok i ämnet, och jag försöker koncentrera mig på den.
Men så kom jag till Färlövs bibliotek/Faerelde kulturförening. Och det var så himla roligt med intresset för Sixtens och Luitgards historia, precis i deras trakter. Några kommentarer i mejlen efteråt: ”Tack för en mycket inspirerande och livfull föreläsning!”. ”Tack för en enastående trevlig kväll! Alla var så nöjda.”
Så OM någon vill att jag kommer och berättar så gör jag det gärna. Som en paus i släktforskandet och skrivandet av Sixtens bok, som jag tänkte skulle komma ut 2018….
Aktiviteten är låg här på hemsidan. Men desto större i datorn. En bok om Sixten är på väg, en skildring av personen bakom uniform och officersstatus.
Vem var han? Och framför allt: hur KUNDE han? Det är frågor jag söker svar på. Läs mer i boken som kommer hösten 2018. Tills dess är det lugnt här på hemsidan.
I den nya boken får vi också veta mer om Luitgard, hustrun. Hon deltar, med egna ord, kring händelserna sommaren 1889.
Och den fråga som många ställt – ”hur gick det sedan för den övergivna?” – får ett överraskande svar.
Vill du att jag kommer och föreläser? Hör av dig på kathinka.lindhe(snabela)gmail.com. Jag är bokad i oktober/november 2018 för att presentera boken i Köpenhamn – i övrigt är jag ledig för att komma och berätta om ”den vidunderlige kærlighedshistorie” – i en ny belysning.
Återigen visades Bo Widerbergs film ”Elvira Madigan” i SVT igår. De måste ha fått den billigt, med fritt antal visningar? Eller också anser tablåläggaren att den är så sevärd att den förtjänar repris på repris på repris…. Filmen finns också på svtplay.se/video/4254849/elvira-madigan/elvira-madigan-avsnitt-1
Kul för mig är när det blir ringar på vattnet. Som t ex detta trevliga brev – tack för det!
Hej Kathinka!
Jag har just sett filmen om din fars morfar. Jag har sett den för länge sen dvs när den var ny och var då som 20-åring berörd av kärlekshistorien. Nu när jag såg den så många år senare blev jag upprörd över hur män kan uppfattas som hjältar i mångtydiga historier. Även om hela skildringen kan tolkas på ett helt annat sätt. Så jag började förstås googla på historien och blev så glad när jag hittade dig och din bok! Som jag nu har beställt på mitt bibliotek och ska läsa med stort intresse!
Min syster Maria och jag – vi tog vägen om Carlos och anmodern Luitgard (Lyckas föräldrar) – alltså deras grav i Rörum, där de vilar tillsammans med dottern Eleonora (Nora, eller Nuttan) – imorse, på väg till Österlens museum i Simrishamn.
Tack ”Österlen berättar”, och tack engagerade Lena Alebo. Museet i Simrishamn är en pärla! Särskilt denna förmiddag under taksparrarna längst upp i huset. Tjugofem entusiastiska och intresserade seminariedeltagare, och så Susanna Alakoski och hennes man Mats Söderlund, samlades för att fundera över detta:
Själv deltog jag med en ny version av berättelsen om Lycka – nu med hennes egen röst infogad i historien om vad som hände i juli 1889. Snacka om primärkälla! ”Det som berättas från hjärtat går rätt in i hjärtat” konstaterade vi på seminariet. Det märktes i luften denna söndagsmorgon på berättarfestens sista dag. Luitgards ord går rakt in, nästan så att håren reser sig på armarna. Och alla, till min förvåning (eftersom publiken inte var 70+), klämde i när jag tog upp skillingtrycket. Det är verkligen väl förankrat !
Ett handskrivet brev i original är inte, per definition, en primärkälla. Är det är skribenten som själv (primär källa) har upplevt det som berättas, eller återberättar skribenten (sekundär källa) något som någon annan (primärkälla) har upplevt?
Den förtvivlade modern Laura Madigan skriver ett åtta sidor långt, ganska förvirrat, brev den 30 juli 1889, samma dag som den förtvivlade fadern, amatörförfattaren Sigge Sparre (som vill formulera det enkla uttrycket ”han måste vara från vettet” lite mera varierat, och därför skriver ”hade en obduktion kunnat ske, skulle denna otvifvelaktigt ha lagt i dagen, att hans hjerna numera icke var normal”) skriver sitt brev.
Vad de båda föräldrarna ger uttryck för är sin egen (primär källa) djupa förtvivlan och känsla av att inte förstå varför.
Laura skriver att hon känner till SS. Hon träffade honom ”för två år sedan” och han ”kom var qvel i Cirkus” och frågade om han ”får Låv att medfölia vegen Hemat i Selskap, då svarade jag, att det är intet passande, men då kåm Han endå…. Det var Hella bekantskapen, och vidare blev det inte tala åm”.
SS bad att få höra av sig till cirkusen med brev, men ”jag emottog inte Nogran Brev eler vidare. Och vi tenkte Heler aldrig vidare på den Heren.”
Så presenterar Laura den som är primärkällan: cirkusartisten Miss Rosa. ”..det som jag Nu Hör aff mis Rosa för Hon var Heners förtroende”.
Laura återberättar vad Rosa, förmodligen lika upprörd hon själv och ”pumpad” på uppgifter från Laura, har berättat om brevväxlingen och SS:s hot om självmord. Säkert ligger mycket sanning i Rosas berättelse, men i Lauras brev är hon en sekundär källa.
Därefter presenterar Laura ännu en primärkälla: ”min verdina”.
Värdinnan har, återberättar Laura, beskrivit Elviras kval över brev från Sparre – Laura själv har missuppfattat Elviras upprivenhet. Hon har faktsikt helt missbedömt sin egen dotter:
”ja aningslöst trode att det var Huvudpina såm Hon föregav”.
Laura har alltså inte anat något, och hon gör klart att hon ”ville Hava mit barn för mig sel”. (Vilket leder till ytterligare funderingar – hur var egentligen Elviras psyke, fostrad som hon var med järnhand av mamma Laura?).
Primär källa är Laura när hon berättar om sin dotters nervsammanbrott. Laura har själv upplevt det: ”då jag på Plaserne åpptog Biljeterna Hörde jag et volsamt skrik, jag Löper in i gradroben och frogar efter, men Hon står Blekt såm er Lik och siger jag såg en död Hon som var så vit så mager, falla på mis Rosas Föter och då Ropade Hon Sixten. sa Rosa”
Laura fortsätter att beskriva Elviras syner. Hon har sett änglar och det bar av till himlen. Hon var rädd för allting och tordes inte sova ensam på rummet, berättar Laura.
Beskrivningen av Elviras psykiska instabilitet kommer från en primär källa (Laura) – ändå har den aldrig tagits upp i beskrivningen av ”Sparre-Madigan-romansen”. Kanske för att den då skulle förstöra myten om den väna Elvira?
Diagnosticerande
Är inte behovet att sätta diagnos ett uttryck för vår tids manér att sjukstämpla allt avvikande? Och glömmer vi då inte tidsandan? Hur mycket är vi egentligen färgade av den tid vi lever i – det tycker jag är den mest intressanta frågan!
Med 2017 års tankar:
borde Sixten fått antidepressiva? Eller borde kanske Elvira ha medicinerats? Folie à deux kanske vore en diagnos?
Med 1880-talets tankar:
Var de båda färgade av tidens dödslängtan (och den romantiserade synen på den gemensamma döden)? Var de påverkade av det som hänt tidigare på året med Rudolf och Vetsera? I den primärkälla som nyss dykt upp (brev från Lycka till svägerskan) framgår att Sixten och Luitgard (primärkälla), tillsammans med Lyckas storebror Carl och hans fru Jeanna, diskuterat just den händelsen vid en gemensam middag under vårvintern 1889.
Referenser
Vidare ang Sixtens psykiska tillstånd – och primärt och sekundärt:
I Grönqvists bearbetade bok på danska sägs på sidan 58 ”han sank dog tydeligvis også in i depressive perioder fra tid til anden”. Som stöd för detta påstående refereras till Lindhe sid 122. Lindhe, dvs jag (oklart vad det är för bok som avses, den finns inte med i litteraturlistan), skulle alltså ha påstått detta?
På sid 122-131 i min bok (Utblick Media, 2014) försöker jag mig på att analysera Sixtens dikter. Där finns en referens till kulturskribenten Hans Holmberg i Kristianstad (om HH: www.sydsvenskan.se/2016-12-23/hans-holmberg)
Ett kapitel i HH:s bok ”Stad öppna dig!” (2007) ägnas Sixtens litterära produktion. HH närläser fyra dikter och konstaterar att Sixten visar upp några olika sidor: den glade, men städade, Baccusdyrkaren, den typiske efterromantikern som tar upp erotiska motiv, romantikern och – obs! när han översätter en dikt av Heine – melankolikern med döds- och kärlekslängtan. HH sammanfattar sin uppfattning om Sixten, utifrån hans litterära motiv: ”en känslomänniska, romantiskt överspänd och med starka svängningar i sitt psyke emellan melankoli och glättighet”.
Det är alltså litteraturvetaren Holmberg, Hans sid 155 som sagt detta (primär källa). Jag som citerar HH (och är alltså sekundär) har inte diagnosticerat Sixten.
Min teori är istället att Sixten och Elvira var typexempel på det Karin Johannisson beskriver som ”det sena 1800-talets existensiella vånda” och romantiserade dödslängtan. I kombination med den raserade ekonomin blir detta ödestigert.
Sixten hade inte ”otur i affärer”, han var en person som levde högt över sina tillgångar. Från att ha haft det gott ställt var han nu pank, men fortsatte med de vanor han tillåtit sig sedan giftermålet 1880.
Där, och vad gäller historien i övrigt, är Grönqvist och jag helt överens.
Nu har Klas Grönqvists bok ”En droppe föll” (2013) blivit översatt till danska. Den har fått fantastiskt fin layout och bättre illustrationer (förlag Kle Art ”En dråbe faldt”).
Och myten om Sixtens psykiska ohälsa har fått vingar igen. ”Sixten Sparre var inte vid sina sinnens fulla bruk! … verkar det ha gått så långt att han bör ha kunnat betraktas som manisk på psykosnivå” – detta är Klas Grönqvists antagande (2013, s. 79). ”var ikke længere ved sine fulde fem … han kunne betegnes som manisk-psykotisk” (2017, s. 56).
Inför bokreleasen på Tåsinge i lördags skrev Fyns Amtsavis:
Det är mycket tal om ”ny viden”, ”sandhed” och ”kilderevision”.
Som stöd för hypotesen att Sixten var ”psykiskt ostabil” anförs i boken Sixtens våldsamma övertrasseringar – de som han gjorde för att kunna fortsätta att leva på den nivå som äktenskapet med Luitgard (med en stora hemgiften) givit honom möjlighet till. Han hade skaffat sig vanor som han inte längre hade råd med. Därför levde han på krediter. Inget ovanligt – det räcker att se Lyxfällan i TV3 för att se liknande människoöden. Slarvrövar, men inte psykiskt sjuka.
Och så är det det privata brev som hans far skrev till godsägaren på Valdemars slott, på vars ägor de båda liken hittades. Baronen har åsamkats besvär, och pappa Sparre vill tacka och be om ursäkt å sonens vägnar.
Brevets inledning – efter de sedvanliga tacksamhetsfraserna – låter som en vädjan från en förälder till en annan ”Förstå oss!”. Sigge Sparre skriver:
”Att för er skildra hvad ett sargadt faders- och modershjerta skall känna vid ett tillfälle som detta, behöfver jag icke, ty detta inser Ni nog!
Allt detta slog ner som en blixt öfver oss.”
Det är ju just det – när någon gör något alldeles oväntat, något som vi finner olämpligt, reagerar vi med att spontant säga:
– Är han inte klok? – Har han blivit komplett galen? eller – Är han tosig?
De fasta uttrycken ovan ska ju egentligen inte ha frågetecken. De är retoriska frågor (och borde egentligen förses med uttropstecken) som har betydelsen:
”Detta är för mig så underligt och oväntat att jag kan inte finna NÅGON annan förklaring än att han har blivit totalt vansinnig”. Därmed PÅSTÅR vi ju inte att personen är vansinnig – det är ju inte det vi menar. Snarare understryker vi att beteendet avviker från allt vi tidigare sett hos denna person.
Sixtens förtvivlade pappa skriver:
”Hade en obduktion kunnat ske, skulle denna otvifvelaktigt ha lagt i dagen, att hans hjerna icke var normal, och att han således ej varit tillräknelig för hvad som skett”
Att ta Sixtens pappas uttalande i hans tack- och ursäktsbrev bokstavligt är ju rent nonsens. Att dessutom välja att citera på följande vis är tendentiöst:
”Att han var mentalsjuk hävdar också hans egen far i ett privatbrev daterat 30/7 1889, bevarat i Tåsinge lokalhistoriska arkiv: ”… att hans hjerna numera icke var normal, och att han således ej varit tillräknelig för hvad som skett”.
Brevet från Sigge Sparre är en primärkälla. Men sättet att beskära citatet, och ta det ur sitt sammanhang, är oprofessionellt. Att dessutom presentera det som ”ren och skär sanning” pga att det kommer från en primärkälla – ja, det lämnar mycket i övrigt att önska om man vill vara hedervärd.
Primärkällan är Sigge Sparre, ett brev från en förtvivlad far som försöker förstå det hemska som sonen gjort. Låt mig för första gången presentera ännu en primär källa. Ett brev som Sixtens hustru Luitgard skrev 6 augusti 1889.
Hon söker svar på frågan: hur KUNDE han? och den enda förklaringen är, då som nu: ”han måste ha varit rubbad, från sina sinnen, tokig”. Men därifrån är det långt till att den döde ska diagnosticeras med ”bipolär typ 1 med dominans för maniska episoder” (K Grönqvist (2013) s 79).
Jag väntar fortfarande på att få se de ”primärkällor” som verifierar att:
”Sixten skrev dagligen brev till Elivra”
”Sixten hotade att ta livet av sig om hon inte följde honom”
Påståendena finns i Laura Madigans brev (återgivet i Enevig (2005) s 107 ff), skrivet i förtvivlan samma dag som Sigge Sparre skrev, 30 juli 1889. Har Laura öht sett några brev från Sixten? Är det inte som hon försöker förstå? Naturligtvis känner hon skuld över att inte ha anat.
Någon primärkälla är inte Lauras brev! Visa Sixtens dagliga brev till Elvira, och jag ska tro på dem och på Sixtens hot om självmord!
Två föräldrar, var och en utom sig, försöker finna en förklaring på något som slog ned som en blixt. Ingen hade märkt något. Inte heller Sixtens regementskamrater, dem han lånat pengar av, hade på något vis anat att den glade gamängen Sixten var ”från vettet”. Han är 35 år och har aldrig visat tendenser på psykisk sjukdom. Motsäger inte detta hypotesen om psykisk ohälsa? För så vitt man inte klassificerar förälskelse som psykos….
En skitstövel är en skitstövel, men man behöver inte vara galen för att vara en oansvarig och egoistisk slarvröv…
