Annandag påsk – och dagen inleddes med en utmärkt cirkusföreställning av Cirkus Olympia. Lite ovant med cirkus kl 10 på förmiddagen! Hög klass på numren, elegant färgmässigt i blått, svart och rött. Familjen Bengtsson från Drängsered är unik och borde få kulturmedalj!
Hemkommen från cirkus plockade jag ihop grejor till framträdandet på Sagomuseet i morgon. I datorn ramlade jag över följande referat, skrivet idag för ett år sedan.
Glädjande att läsa – och det ska bli roligt att komma tillbaka till Ljungby imorgon till en ny medlemskväll, nu tillsammans med Danmarks store eventyrforfatter (alias Roland Andreasson).
Att hon orkade, stackars Laura Madigan! Först Elviras försvinnande, och sedan hennes död. Bara det skulle ju kunnat fälla mamma Laura. Men livet gick vidare och 1891 fick hon en dotter – som dog innan hon ens fyllt ett år. Och så, 1897 i Gävle, brann maken, John Madigan, inne.
Laura fortsatte att turnéra med cirkusen. Här en annons från Östersund år 1900:
En enastående bedrift, tänker jag, att orka! Jag som annars mest har funderat över hur det kändes att vara Sixtens mamma, Adèle. Lauras liv var nog ännu mera kantat av sorg och svårigheter.
Hon levde sina sista år i Limhamn och dog där 1918. 40 år senare flyttade jag till Limhamn – allt går i cirklar….
Idag, den 28 maj, klev Hedvig Jensen, alias Elvira Madigan, på tåget i Sundsvall. Året var 1889.Pengar till biljetterna hade hon fått genom att, på Sixtens inrådan (är jag säker på), gå till pantbanken med sina smycken. På kvällen denna dag, den 28 maj, sammanstrålade de i Bollnäs. Det var första gången de var på tu man hand.
Första natten tillsammans tillbringade de här, på Jernvägshotellet i Bollnäs.Det var hennes första dygn ensam, utanför cirkusvärlden. Hoppas, för Elviras skull, att det blev som hon drömt om. Resten blev det ju inte…
I min bok och mina föredrag berättar jag om hur det var när min far Casimir gick på bio 1943 och såg det årets stora kärleksfilm, Elvira Madigan. Den historien finns på sidan 220.
Tänk att Ulf Peder Olrog – pekoralets, i den goda meningen, mästare – till skilland från Sixten vars alster i poesiboken ”I bunden form”, 1887, bara kunde kallas ”praktpekoral” – diktade (1945) om hur adjunkt Rosenblom bjöd servitrisen Fröken Märta (vilken tillfällighet, samma namn som Sixtens dotter!) på bio där man gav ”Elvira Madigan” med Eva Henning och Åke Ohberg i de bärande rollerna. ”Han följde henne hem och utanför hennes port sjöng han, het av plötslig kärlek, följande romans”:Klicka på bilden för större storlek.
Eva Henning som Elvira Madigan och Åke Ohmark som ”greve Christian” i filmen från 1943:
Som barn älskade jag cirkus. På 60-talet hängde jag runt tältet på Stadionområdet i Malmö, när cirkusen kom till stan på våren. Det var en fläkt av världen utanför – dofter, främmande språk och människor som var annorlunda än vi. Kanske kunde man få klappa djuren?
Dock gick vi aldrig på cirkus, vi i vår familj. Det hade nog inte med minnet av Elvira Madigan att göra. Snarare var det en ekonomisk fråga.
Som vuxen och förälder har jag inte försummat många tillfällen att gå på cirkus. När man sitter under tältduken är det som om tiden stått stilla – cirkus är alltid cirkus. Visserligen utan vilda djur nuförtiden, men med mycket skickligare artister.
Och atmosfären! Mycket är som det alltid har varit. Till och med formuleringar på affischer ser jag, när jag jämför Cirkus Madigan annons från 1888 och den nutida Cirkus Madigans affisch från 2010-talet. Kom, kom! Tältet bliver väl uppvärmt!
Klas Grönqvist, författare till boken ”Elvira Madigan : en droppe föll” adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065, sände det här programbladet. Det flyttar oss tillbaka till Tivoli & Vauxhall i Köpenhamn, en augustidag och kväll 1886:
www.tivoli.dk/da/haven/spillesteder/pantomimeteatret/ Var det just den föreställning vi såg igår, Harlekin Skelet, som gavs den där kvällen i juni 1889, då Elvira spatserade vid Sixtens sida i den ståtliga nöjesparken?
Pantomimeteatrets föreställningar är desamma nu som då – de överantvardas från dansare till dansare (pantomim har ju inget skrivet manus, den måste instrueras irl!). Enda skillnaden är att föreställningarna är kortare, en rest från första världskrigets ransonering på ljus. Från och med då är varje föreställning 30 minuter, och under dessa trettio minuter igår tänkte jag på Sixten och Elvira. Hur de satt där, precis om min bror Jens och jag. De skrattade åt samma saker som vi, häpnade över de fantastiska illusioner man lyckas ge publiken från en scen som invigdes 1844. Och som fortfarande har samma system för kulisser, samma maskineri för effekter och som varsamt restaurerats genom åren så att den gör oss lika hänförda som generationerna före oss.
Tänk att få komma in bakom scenen – att få gå runt och känna atmosfären!
Det var en dag att minnas för Jens och mig! Vi fick ett roligt möte med min vän Per (till höger), numera viceballetmester på teatern. Per som tidigare spelat Harlekins roll. Och ännu tidigare, som barn, spelade rollen som Lyckas son Erik i den stora uppsättningen ”Elvira Madigan” i Svendborg. Här ser vi familjen Sparre i 1980-talsupplaga.
Det är ljuv försommarkväll. Juni 1889 i Köpenhamn. Den pampiga entrén till nöjesparken Tivoli & Vauxhall (uppkallad efter sina två förebilder: Tivoliparken i Paris och Vauxhallparken i London) har lockat människor av alla samhällsklasser ända sedan sommaren 1843.
Det är själva meningen med parken, att den är som en egen värld. Där inne upphör klassgränserna. Har man bara råd med entréavgiften så kan alla – grevar och kvastmakare, sidenhandlare och pigor – umgås sida vid sida. Alla låter sig hänföras av de praktfulla illuminationerna och de vackra planteringarna på resterna av Kristian den IV:s gamla vallgravar.
Byggnaderna för tankarna till fjärran länder – där finns moriska salonger, japanska tehus och en teaterscen som ser ut att vara hämtad i Kina.
Man reste ju inte på den tiden som vi. Man reste i tanken, och miljöerna i Tivoli hjälpte fantasin att få vingar.
In genom entrén kommer nu ett vackert par. Hon är ljuv som denna försommardag – ljus, med det långa håret svallande ner på ryggen. Han är stram i ryggen – kan han vara militär?
I tidningen Politiken den 25 juli, kunde man senare läsa:
”For ikke mer end en Maandestid siden er Elvira Madigan set her i Byen. Sammen med en yngre elegant klædt Herre spadserede hun omkring i Tivoli; baade hun og han havde set glade og fornøjede ud … ”
Den första recension som berör FORMEN och också det faktum att analysen av Sixtens dikter är intressant i sammanhanget hittade jag här:www.cirkus-dk.dk/htm/dk/nyheder.htmRoligt att bli uppmärksammad i Danmark igen!
1. juli 2014
Det historiske hjørne. Elvira Madigan og Sixten Sparre.
”Forgældet svensk løjtnant bortfører og dræber cirkusprinsesse.” Sådan burde avisoverskrifterne måske egentlig have set ud, da Sixten Sparre i 1889 skød først Elvira Madigan og derefter sig selv. Som bekendt gik det anderledes. Aviserne beskrev det som et romantisk drama, hvor de elskende sluttede med i fællesskab at gå i døden.
I 2013 udgav svenske Klas Grönqvist en bog om Elvira Madigan. Den var omtalt her på siden den 5. maj 2014. Nu er der udkommet yderligere en bog, som i modsætning til de mange tidligere bøger primært fokusere på Sixten Sparre og hans hustru.
Lindhe, Kathinka: Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig. Svensk. Udgivet af Utblick Media. 240 sider. Rigt illustreret
Kathinka Lindhe er radiojournalist og bibliotekar i Halmstad og oldebarn af Sixten Sparre og hans hustru Luitgard, kaldet Lycke.
At Sixten Sparre stak af med en cirkusprinsesse og senere skød både sig selv og cirkusprinsessen var en skandale i 1880’ernes Sverige. Uanset om det blev opfattet som mord eller romantik. Det var derfor ikke noget, man talte om i familien, og Kathinka Lindhe blev først på et sent tidspunkt opmærksom på, hvem hendes oldeforældre var.
Baseret på fotografier fra familiealbummet, slægtsforskning og gennemgang af arkiver og samlinger beskriver Kathinka Lindhe i bogen Liutgard Sparres liv. Trods Liutgards kaldenavnet Lycke blev det bestemt ikke lykkeligt. Kathinka Lindhe analyserer også Sixten Sparres digte og konstaterer, at han trods sine litterære ambitioner manglende talent og var bedst som lejlighedsdigter.
Hendes opfattelse er, at Sixten Sparre nærmest var en samvittighedsløs person. Og at flugten sammen med Elvira og parrets død måske mest af alt var drevet af ønske om på den måde at skaffe sig den berømmelse, som hans forfatterskab ikke havde bragt ham.
I boet efter Lycke Sparre fandtes der hverken breve eller dagbøger, men kun fotografier. Og i Kathinka Sparres mormors hjem talte man ikke om Lycke, fordi Sixten var tabu.
I bogen forsøger Kathinka Sparre baseret avisomtale, fotos og forskning omkring forholdene i overklassen i datidens Sverige at beskrive Lycke Sparres liv og at skrive en fiktiv dagbog om, hvad Lycke har tænkt og ment.
Bogen er et interessant forsøg på at sætte en ny vinkel på det drama, som for hoverpersonernes vedkommende for 125 år siden fandt sin afslutning på Tåsinge. Men som berørte bipersoner som Lycke Sparre og hendes familie i resten af deres liv.
I Danmark kan bogen købes på Svendborg Museum eller på nettet hos cdon.dk. I Sverige sælges den over nettet hos bl.a. bokfynd.nu.
Bogens titel er baseret på den skillingsvise, som Johan Lindström Saxon skrev i 1889. Klik her, hvos du har lyst til at høre den gamle skillingsvise, som gengiver den romantiske version af dramaet.
Imorron bitti tar jag Öresundståget söderut (skönt att strejken är över!). Mot Fyn, för träff med min vän Hanne Jensen på museet i Svendborg och med nyvunna vännen Marianne Kjær som 1982 spelade rollen som Luitgard i det stora teater- och museumsprojektet ”Elvira” i Svendborg. Den som ändå kunnat vara med (men på den tiden hade jag ännu inte ägnat Lycka en tanke). Intressant är hur ambitiöst man försökte efterlikna verkligheten. Titta bara på Marianne, i rollen som Lycka, tillsammans med sin make Sixten:Och jämför med verklighetens Lycka, när hon ”moderniserat sig”, coifferad i ny frisyr ca 1886:Här är hela ensemblen från 1982 års uppsättning av ”Elvira” – Marianne i rött i mitten:
