Här på Stockebo (numera Stockeboda gård) i Rörum, Alebo härad på Österlen, föddes den 3 januari 1859 Luitgard och Carlos Adlercreutz tredje barn, Luitgard Engel Agda Dorotha.
Som så ofta på den tiden (i 20% av fallen) drabbades modern, Luitgard Alfrida Emilia, av barnsängsfeber. Hon dog den 21 janauri och vilar på Rörums kyrkogård.
Var det denna lokala anknytning som skapade det stora intresset för mitt framträdande på Österlens museum häromdagen? Hur som helst: det var vekligen roligt att möta denna intresserade publik med 80 glada österlenare (70 hade fått nej pga av platsbrist!) i Simrishamn. Och repris blir det på Österlens berättardagar, veckan efter midsommar. Kanske t o m i Rörum?
Lyckas gravsten på Vetlanda kyrkogård, fotograferad den 16 mars 2013. Bilden brukar vara den sista i mitt bildspel vid föredragen, och nästan varje gång är det någon som reagerar starkt över att hon, den svikna, ligger under en sprucken stenplatta med nästan oläslig text. Han, svikaren, har fått ”ett monument” rest över sig därnere på Tåsinge.
Om alla turerna kring graven på Landet kirkegaard skriver Dines Bogø initierat här (synd bara att bilderna är lite förvrängda) denkorteavis.dk/2013/72720/
På tal om minnet över en bortgången anförvant. Här i södra Sverige var det vid Lyckas tid vanligt med så kallade minnestavlor. Jag påmindes om det i Ränneslövs prästgård idag.
De senaste veckorna har jag hållit många föredrag om Lyckas historia. Idag, på Ränneslövs prästgårdskafé, är det sista gången på den här sidan nyår som jag berättar. Luitgards, Sixtens, Elviras och min historia packas ihop och plockas fram igen i februari. Där är det släktforskarföreningen i Helsingborg som får besök, och i mars beger vi oss, Lycka och jag, till Fyn igen på en liten föredragsturné.
Ibland visar jag bilder, ibland inte. Varje gång som bilderna är med är det en som publiken fäster sig vid särskilt. Lyckas grav: Många blir uppbragta – hon fick en oansenlig platta, dessutom skadad av tidens tand. Han fick ett monument:
En del blir nästan arga på mig – varför har jag inte sett till att Luitgard fått en ny och fin gravsten? Jag vet inte vad jag ska tycka – ska man verkligen sätta upp en ny? Är inte det att göra våld på historien?
Men en blomma har jag tänkt plantera – det gäller bara att komma på en som står i många år och som håller sig fin utan skötsel. Jag reser ju sällan till Vetlanda. Det skulle förvåna mig om någon överhuvudtaget besöker graven på Vetlanda kyrkogård. På Luitgards sten ser man knappt hennes namn. De övriga tre i graven har inga efterkommande.
Undrar om någon någonsin satt ett ljus på Lyckas grav i Vetlanda? Där låg redan Lyckas fostermors syster Adamina och hennes man Hugo när Lycka begravdes 1912. Fyra år senare var det fostermor Sophies tur. Ingen har haft anledning att gå till denna grav på Vetlanda kyrkogård – vilket syns. Lyckas grav ser övergiven ut.
Men hur förhåller det sig egentligen med allhelgonasederna? Numera är ju allt en enda röra: halloween, alla helgons dag och alla själars dag. Satte man ljus på gravar på Lyckas tid? Wikipedia vet:
Seden att tända ljus på gravarna i allhelgonatid växte i Sverige fram mot slutet av 1800-talet. I äldre tradition tändes gravljus mest på julafton, en sed som levde kvar in på 1940-talet.
Alltså: om Sixten hade haft sin grav hemma skulle Lycka förmodligen, med den nya tidens sed, tänt ljus på hans grav så här i början av november. Nu blev det ju inte så – Sixten vilar på Tåsinge och har genom åren fått mängder av blommor på sin grav. Här är det Fyns Amts Avis fotograf Roland Petersen och jag som pyntar. Luitgard har aldrig fått varken blommor eller ljus.
Söndag morron. Humlorna surrar men i övrigt är det lugnt, soligt och ”somrigt”.
Jag ska tänka på dig idag, Sixten. Lördagen den 27 juli 1889 ”begravdes Ligene af Løjtnant Sparre og Elvira Madigan paa Landet Sogns Kirkegaard under stor Deltagelse, særlig fra Badegjæsternes Side i Troense. Ca 150 Mennesker var til Stede.” berättade Svendborg Avis dagen därpå.
Under veckan som gått hade det surrat i luften på Tåsinge. Av humlor, kanske, men också av rykten och av åsikter. Hur skulle begravningen av dessa självspillingar ske?
Det fanns praktiska problem. I telegram no. 4552, som avsänts den 25/7 1889 kl. 10.52, från den svenska ambassaden i Köpenhamn meddelades: ”Løjtnant Sparres lik insatt i Landet kyrkas likkapell, stärkt upplöst; bör begravas snarast möjligt”. Någon likklädsel (annonsen från Kristianstdsbladet 1887) var det inte tal om. Kistorna var enkla träkistor.
Men problemet var också moraliskt/religiöst. Liken hade hittats alldeles på gränsen mellan två församlingar. I den ena var prästen av den gamla stammen, en som aldrig skulle låta dessa båda osaliga komma i vigd jord. I den andra tjänstgjorde Pastor Schousboe. Han ”forrettede Jordpaakastelsen og bad Fader vor. Derefter talte han meget smukt og gribende, gaaende ud fra Skriftstedet ”dømmer ikke, at I ikke ogsaa skulle dømes” men mindes Herrens Ord: ”kaster ikke den første Sten”.
Talet var oerhört modernt, och det har citerats om och om igen. Han måste ha varit både modig och före sin tid, pastor Schousboe, som själv ligger begravd på Landet kirkegaard.
Där blir det idag en minnesstund vid graven, efter gudstjänsten – något som föranlett samma dispyter bland församlingsborna som begravningen gjorde 1889. Man ifrågasätter om en dubbelmördare ska hedras på detta sätt, i ett kyrkligt arrangemang.
Själv ska jag hedra dig, Sixten, med ett program på Bollaltebygget i Knäred. Min kompis Inka Persson och jag ska gjuta liv i skillingtrycket. Vi har gjort ett eget tryck, för här ska sjungas – till Inkas ackompanjemang på cittra.
Här på Stockebo (numera Stockeboda gård) i Rörum, Alebo härad på Österlen, föddes den 3 januari 1859 Luitgard och Carlos Adlercreutz tredje barn, Luitgard Engel Agda Dorotha.
