Imorgon är det Släktforskningens dag. Här i Halmstad firas den med intressant föredrag av författaren Karin Edvall på Stadsbiblioteket. Det inleds med förfilm kl 14. Då blir det premiärvisning på den film jag pysslat med de senaste veckorna.
En släkthistoria där ”kiosken vid Savoy, Malmö” spelar en viss roll.
Ännu en sorglig historia, även om Kerstin, filmens huvudperson, kallar den sin ”solskenshistoria”. ”Efter regn kommer solsken” är filmens musikaliska tema – på speldosa.
16 och ett halvt – så lik både far och mor. Så lik oss alla, i leden som kom efter.
Vad tänker du Märtha, om livet, där du står hos fotografen? Hade du önskat att din far skulle vara där, för att se dig ta steget över i vuxenlivet? Han fanns där inte – det hade du fått lära tidigt. När bilden togs hade du redan saknat honom i tio år ….
I sommar ska jag gå på ditt barnbarns barns konfirmation. Viggo föddes precis 100 år efter det att bilden togs på konfirmationsbarnen i Vetlanda år 1899. Tänk så annorlunda allting är!
Tänk om det var Sixtens dotter som stack ut ögonen på pappa? Tanken föresvävade mig inte först.
Märthas fostran gick ut på att vara en snäll och lydig flicka. Sedan brodern Eric skrivits in vid läroverket i Jönköping var Märtha ensamt barn i familjen, som i övrigt bestod av den bedrövade Lycka och Lyckas storasyster Nuttan, hon som hade någon form av neuropsykiatrisk störning. Inte de roligaste uppväxtmiljön, precis. 
Vardagen i Vetlanda bröts av besök hos den koleriske morfadern, Carlos med det hetsiga humöret, och hans hustru Sophie – den blida, hon som fick gjuta olja på alla vågor.
I min ägo har jag den här asken. Kanhända har den tillhört farmor Märtha?
Vad är rätt och vad är fel? Det är inte alltid enkelt – hur skall jag göra? På Lyckas tid fanns vissa rättesnören.
Kanske var det enklare då? Eller ingav det rädsla – att alltid ha ”en tyst åhörare af hvarje samtal”?
Tavlorna hänger på väggen i Torpa sockenstuga – sådana tavlor fanns i många hem vid 1800-talets slut. Dock vet jag inte om de hängde hemma hos Sixten och Lycka – jag har inte någon känsla av att de var religiösa och har inte hittat dem inskrivna i någon församling.
Till exempel en häst. Kanske pappa Sixten, hästkarlen, gav en sådan åt sonen Eric?
Den julklappen kan ge näring till fantasin. Mera än vad fem uppsättningar LEGO kan göra. Så som Jan-Eric Johansson (född i Vetlanda 1950) berättar i bilden ”Härföraren”:
Mamma, pappa, barn. Och så någon ur den äldre generationen. Precis så som det ska vara på julen.
Hur såg julförberedelserna ut i Lyckas hem i Kristianstad för 125 år sedan? Att någon saknas blir så tydligt på julen. Jag minns min första jul som skild, hur jag pyntade och grejade mycket mera än vanligt – det skulle ju kännas som jul, trots att vi inte längre var mamma, PAPPA, barn härhemma. Mina barn var på väg att bli stora. Lyckas var sex och åtta år – precis i en ålder då julen är viktig. Visserligen var den inte förknippad med prylhysteri 1889, men seden med julgran hade tagits från Tyskland och med den julens glitter.
Men jag undrar: stod det en gran i lägenheten på andra våningen på V Storgatan? Nej, jag tror att Lycka och barnen åkte till Lyckas föräldrar i Vetlanda. Ju fler som samlas, desto mindre märks det att en familjemdlem har valt att inte delta.
”Pappa är borta” sa Lycka. Om barnen förstod att han var död och begraven är oklart. Att gå bort kan ju betyda så olika saker.
Vi har Sveriges största filmstudio här i Halmstad. Med en styrelse som väljer fantastiskt bra filmer som visas varje måndag. Strax ska jag iväg på denna veckans film, ”In a World” (USA 2013).
Förra veckans film, ”Ilo Ilo” (Singapore 2013) handlade om relationen mellan en ohängd bortskämd tioåring och det filippinska hembiträdet som lydde såväl pojkens som föräldrarnas minsta vink. Vilket fick mig att tänka på att det inte är SÅ längesedan som det förekom husor och tjänstefolk i svenska familjer (ja, genom RUT finns det ju igen, nu. Man kan ju undra hur de barn som växer upp med RUT-städerskor kommer att se på städning och andra domestika sysslor när de blir vuxna?).
I min fars uppväxt fanns hembiträden och husor.
En gång lär en av dem ha sjungit ”Sorgeliga saker hända”, skillingtrycket som ingen av pojkarna i familjen anade handlade om deras morfar. Hon sjöng den i köket och blev avskedad på stående fot!
Nu väntar bion, arrangerad av halmstadsfilmstudio.se!
Nej, nån tröst fanns inte att få för Luitgard, 30 år och nu änka. Men den som gör sig stark för att inte visa utåt, den klarar sig också igenom. Hur hon sedan blev inombords, det är en annan sak. Känslomässigt urgröpt – självklart! Lycka bestämde sig: inte visa något för barnen. Allt ska vara som vanligt. Så kanske satt hon denna kväll, när hon hade nåtts av budet från Tåsinge, och läste sagor för de båda barnen – Erik 8 och Märta 7?
Inte skulle det vara till tröst för henne då, att få veta att den sanna historien skulle berättas 125 år senare. Som här t ex, i nättidningen Rötter:
http://www.genealogi.se/123-nyheter/2013/1101-den-sanna-historien-om-elvira-madigan
Och ännu hade Gustaf Fröding inte formulerat de trösterika orden:
si, efter natten kommer alltid dag
och såret läks och natten har en ände
Det gjorde han först 1894. www.svensklyrik.se/poeter/gustaf-froding/saul-och-david Men Lycka var ju inte särskilt intresserad av lyrik…
Bilden ovan skulle kunna föreställa Luitgard när hon läser godnattsaga. Men den är ett utsnitt av en bildfris på Nislevgaard Mødre- og Spædbørnehjem, målad av Georg Andersen.
Dagens morgensang ur Folkehøjskolens sangbog – med en helt annan syn på barn än på Lyckas tid, då man använde riset som uppfostringsmedel. Benny Andersen diktar och har tonsatt fint:
Barndommens land
Tidens mælketand
Verden er ny for dit øje
Folk er to tre meter høje
så de må bøje sig
ned til dig.
Velden er stor.
Kaldes ”Moder Jord”.
Der findes børn der må flygte,
med du har intet at frygte.
Ingen skal mishandle dig –
håber jeg.
Hela visan finns här, med text och musik:
http://festklaveret.dk/da/tekst/1199/barndommens+land.html
Intressant att tänka sig – kanske som en parallell till vår tid när barn curlas och bäddas i bomull….
Här har vi en liten påg, äldst i syskonskaran. Första barnet, storebror till tre. Familjen har det gott ställt, mycket gott (tack vare pengar som mamma – med anor från en sidenhandlare i Lyon – fört med i boet). Han får allt vad han pekar på. Alla lyder hans minsta vink – felfostrad, kan vi säga – nu efteråt (men det är lätt att säga, efteråt!).
Så kommer ofärdsåren. 1867 betecknats av historikern Hans Villius som ”ett satans år” – missväxt och torka. Pappa, som försökte sig på lantbruk på slottet Bjärka-Säby www.bjarka-saby.se/historik.htm men inte lyckades, gick i konkurs. Sixten, som vant sig vid ett liv med guldsked i mun´, egen häst och egen ridlärare fick vänja sig vid en betydligt magrare tillvaro. Familjen flyttade till Kristianstad. Där fanns en framtid (som militär) för en ung ädling, utan pengar.
Lättare var det nog för syskonen, de var yngre och hade inte fått smak för det goda livet.
Men det hade Sixten. Tänk att denne curlade unge pojke, uppklädd för att gå till fotografen ca år 1865, skulle bli en dubbelmördare och svikare – föraktad av sin familj i flera led!
Lille stackare!