Hela världen nr 2 1943

HVnr2

IMG_3911Lagom till att det börjar bli dags för mig att avrunda alla föredrag om ”de sorgeliga sakerna som inträffade 1889” fick jag en present från butiken ”Elvira antik” (sic!) här i Halmstad.

Nr 2 av Hela världen 1943 lanserar följetongen, med anledning av Åke Ohbergs film som hade premiär samma år. Sixten kallas här, och i filmen, ”greve Gösta” – en eftergift åt min farfar, som med sin militära kraft greppat reservoarpennan och tillskrivit Europafilm AB: ”Härmed förbjuder jag att den manlige huvudpersonen får sitt rätta namn, av hänsyn till de efterlevande”.

Här har vi hela den romantiska soppan igen – väl kokad, för att passa publiken mitt under brinnande krig. Avkoppling och sirapssöt romantik! Hade jag bara haft postadressen till bloggerskan ”Sofie” så skulle jag skickat tidningen till henne, hon som fortsätter att hålla soppkoket vid liv genom sin dyrkan av den stilige militären och hans passionerade kärlekshistoria. HV1943

Nu lägger jag föredraget i malpåse över jul och nyår och ägnar tankarna åt annan släktforskning.

Samtidigt som det som händer i Paris….

IMG_3898

Det är en förfärlig dag! Vakande till nyheterna om attentaten i Paris. Samtidigt: Arkivens dag, i hela Norden. I Svendborg vet jag att man jobbat hårt med arrangemangen.

I Laholm likaså. Där invigde vår landshövding Lena Sommestad med ett så BRA tal (hon är ju historiker) om vikten av ÖPPNA arkiv, och vikten av att vi vet vilka vi är. Hon beskrev den känsla man kan få när man sitter i ett arkiv och knyter upp snörena till den bruna boxen, den som EVENTUELLT innehåller det man söker. Och så hittar man det!

Precis så var det för mig, i måndags, på Krigsarkivet. Jag hittade brev från Carlos Natividad, han som blev far till min farmors mor Lycka. Hans skriver till sin far Fredric Adlercreutz, militären i Colombia – han som enrollerat sig för Simon Bolivars armé – och berättar om livet som invandrad yngling i Skåne. Håren reste sig när jag, med vita handskar, kunde bläddra i Carlos, och hans syskons, brev hem till far i Latinamerika (ca 1840).

Samtidigt, en dag som denna: vad är det för mening, att sitta och bläddra i forntiden? När världen brinner och det ser ut som att vi aldrig får fred?

Vår anmoder Luitgard

Tänk vad jag har undrat över vår anmoder Luitgard – alltså Luitgard Alfrida Emilia Colliander. Här är hon – jag tog en bild idag hemma hos min släkting Gustaf. Vi hade en ovanligt trevlig lunch! Det var han och hans fru och så ytterligare två av Luitgards avkommor och jag. Den längsta lunch jag varit på, den varade från  13 till 19 och timmarna flög fram. Vi lade lite pussel av skärvor av kunskaper om tidigare länkar i vår familjekedja. De fogades samman och för mig, som haft så lite av släktumgänge i mitt liv, var det en högtidsstund.

Tänk att Luitgard fanns förevigad som fotografi! Jag som alltid undrat hur hon såg ut.

Hon dog i januari 1859. Då hade hon just fött sitt tredje barn, Luitgard (som fick smeknamnet Lycka). Med tanke på midjan måste bilden vara tagen före somm aren 1858.

En dagerrotypi sv.wikipedia.org/wiki/Dagerrotypi – den tidigaste formen av fotografering.FullSizeRender

Luitgard Colliander, född 3 okt 1832, var barn nummer fem till tidigare akademiapotekaren Carl Erland Colliander. När Luitgard föddes var hennes far godsägare på Bjeresjöholm i Ystad. Han odlade läkeväxter. Så lönsamt var det, att som apotekare förse hela landet med läkeväxter (många gick ju inte att odla norrut), att han gjorde sig en stor förmögenhet. Det var delar av den, som allmänt kallades den ”collianderska förmögenheten”, som utgjorde hemgiften för dottern Luitgard, f 1859, när hon stod brud i Kristianstad 1880 – då, när hon blev fru Sixten Sparre. Och hennes make plöstligt kom på grön kvist. Igen, efter de ”smala” och svåra satansåren från 1867 och framåt. Nu kunde han återigen leva som det anstod en man av hans klass!