En gång i tiden lär det ha funnits en skylt på svenska tåg, en skylt som varnade för läsning under färd. Man kunde, på grund av tågets skakningar, få ”skakögon”.

Långt fram på 1970-talet hörde jag folk påstå att det var farligt att läsa – ögonen kunde ta skada. Det fanns också de som trodde att man kunde bli tokig av att läsa för mycket böcker (roligt skildrat i Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula”).

I slutet av 1800-talet kom en revolutionerande nyhet. Det elektriska ljuset! Säkert var det en större innovation då än när vi, i slutet av 1900-talet, fick datorena och så småningom internet.

Blanchs café i Stockholm var först med det moderna elektriska ljuset, år 1878. tekniskamuseet.se/1/1000.html berättar bland annat:
Det tog dock tid innan det elektriska ljuset blev tillgängligt för alla. Sveriges första elverk öppnade i Göteborg 1884 och följdes av Härnösand 1885 och Stockholm 1892. Även på landsbygden byggdes elverk och 1893 fanns 100 elektriska anläggningar i Sverige. Det var främst industrin som använde sig av elkraft. I hemmen var fotogenlampan den billigaste och vanligaste typen av belysning fram till 1910-talet.

Men denna  fantastiska nyhet – att kunna ha ljust när man man ville – kunde kanske också vara farlig? Särskilt om den kombinerades med bokläsning!

Det diktar Sixten Sparre om i mitten av 1880-talet, och det med en liten humoristisk varning:

LJUSET

Två vänner träffades en gång

och händelsen jag satt i sång.

De träffades en gång på krogen,

der vännen A. var redobogen

vän B. att bjuda på ett glas.

Och denne, uti ren extas

bjöd vännen A. tillbaka åter

som nog, jag hoppas, ni förlåter.

Alltnog, här pokulerades

och saker ventilerades

av varjehanda slag och halt.

Rätt svårt nu är att minnas allt.–

Bland annat sporde vännen B.:

– Bror A., den saken mig förklara

hur i all verlden det kan vara,

du bränner ljus till klockan tre?

Och det varenda natt ändå,

jag blir ej riktigt klok derpå.

– Nå, efter du förveten är.

så ska jag säga dig, mon chèr,

att jag i bäddens quafa iden

med god lektyr fördrifver tiden.

Jag kan ej somna före tre,

men boken är min räddare.

– Nå, Gud ske lof – en sådan tok

som du, min bror, jag aldrig var.

Jag skonar mina ögons par,

ännu jag aldrig tog i bok.

Af denna sång helt visst man lär

att ljuset fasligt farligt är:

pupillen kunde skada taga

och sedan bli rätt svår att laga.