Löjtnantsliv

FullSizeRenderär att, enligt Gustaf Hellström sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Hellström i ”Snörmakare Lekholm får en idé” (1927) – han skildrar livet bland officerarna i Kristianstad på 1880-talet:

… komma hem på stövlarna från varenda sexa. Om de bara haft en aning om hur många tårar hon fällt och hur många lidanden hon utstått, därför att hon visste, till vilket åtlöje han gjorde sig inför Gud och människor. Och ju mera pirum han blev, desto löjligare gjorde han sig …

… Varje morgon klockan sju satt han i sadeln och red en timme. Han sågs vara en hård ryttare, och helst red han en remonter som det av en eller annan anledning var svårt att få bukt med …

… i fält. En lägerplats. Ljungbyhed eller vad fan som helst. Rader utav tält, en sommarkväll. Solen går just ner, gul som en hårdkokt äggula bakom den svarta granskogen. Officerarna sitter och dricker punsch på verandan till mässen. Fladdermössen börjar fladdra omkring, Den första stjärnan tänds. Och så är det arméns tapto …

Sixten blev underlöjtnant 1876. 1887 blev han andre löjtnant.  Nu började det går bra för den unge Sparre. Han hade dessutom, visserligen anonymt, men ändå – gott för självkänslan – givit ut sin diktsamling ”I bunden form” samma år.

Sparre c foto Wald Dahllöf

Löjtnantshjärtana ovan är målade av Sixtens barnbarns barnbarn Gisela, hämtade från 365masquerades.com.

Löjtnantshjärtana nedan fick jag som gåva i maj förra året, då boken om Lycka presenterades på Bokhandeln i Laholm.IMG_3308

Likt malen kring aftonlampan

IMG_3313Den här bilden hittade jag då jag i veckan gjorde ett gästspel i mitt gamla yrke, och fick den ovanliga frågan på bokbussen i Laholm: ”har ni Fänrik Ståls sägner”. Jajamen, visst har vi det. Men man får gå ner i magasinet i källaren för att finna den. Så nästa vecka når den sin låntagare ute i Mellbystrand.
Jag passade på att bläddra i denna raritet. Hittade bilden ovan, som inte alls har något med Sixten att göra, men som fick mina tankar att vandra iväg. Bilden kunde ha föreställt Sixten, i vånda inför framtiden. Det gör den inte, men Edelfelts teckning är fin!IMG_3315
Fjärilen som flyger kring (eller förtärs) av eldslågan var en litterär symbol för själens dödslängtan i Sixtens och  Lyckas 1880-tal. Mycket i tiden kretsade kring döden. 
Heinrich Heine (1797-1856) till exempel, lästes långt fram i tiden. Säkert hade Sixten några av Heines verk på sin hylla. Heine hade samma ironiskt-eleganta stil som Sixten (när han är som bäst som diktare). Och Heine diktade om dödslängtan0114.5Ja – så kan tankarna gå – vad var det egentligen som inspirerade Sixten. Så har tankarna gått hos oss efterlevande i alla 126 åren. Vad? Varför?

”Bollnäs nästa!”

Idag, den 28 maj, klev Hedvig Jensen, alias Elvira Madigan, på tåget i Sundsvall. Året var 1889.lasarbild22_jpg_213817aPengar till biljetterna hade hon fått genom att, på Sixtens inrådan (är jag säker på), gå till pantbanken med sina smycken. På kvällen denna dag, den 28 maj, sammanstrålade de i Bollnäs. Det var första gången de var på tu man hand.stationen_1870-tal

Första natten tillsammans tillbringade de här, på Jernvägshotellet i Bollnäs.207695078_79467b69-6d43-4934-9f05-bd2ef6d3c40e (2)Det var hennes första dygn ensam, utanför cirkusvärlden. Hoppas, för Elviras skull, att det blev som hon drömt om. Resten blev det ju inte…

Två kvinnoliv som aldrig fick levas

Samma år, med anknytning till samma stad (Kristianstad) och med samma otroligt sorgliga öde. Två unga kvinnor, båda födda 1867, dödas brutalt 1889, i relationer som de inte hade kunnat tro annat än gott om. De blev lika gamla, Hanna nätt och jämt 22, Hedvig knappt 22.150px-Hanna_Johansdotter_(1867-1889)_EM_spejlvendt

sv.wikipedia.org/wiki/Yngsjömordet

om Hanna Johansdotter

sv.wikipedia.org/wiki/Elvira_Madigan

om Hedvig Jensen, med artistnamnet Elvira Madigan

Snart konfirmationstider

Märta 1899031

16 och ett halvt – så lik både far och mor. Så lik oss alla, i leden som kom efter.

Vad tänker du Märtha, om livet, där du står hos fotografen? Hade du önskat att din far skulle vara där, för att se dig ta steget över i vuxenlivet? Han fanns där inte – det hade du fått lära tidigt. När bilden togs hade du redan saknat honom i tio år ….

I sommar ska jag gå på ditt barnbarns barns konfirmation. Viggo föddes precis 100 år efter det att bilden togs på konfirmationsbarnen i Vetlanda år 1899. Tänk så annorlunda allting är!Märta 1899konfirmation

Om faran med bokläsning

En gång i tiden lär det ha funnits en skylt på svenska tåg, en skylt som varnade för läsning under färd. Man kunde, på grund av tågets skakningar, få ”skakögon”.

glasögonLångt fram på 1970-talet hörde jag folk påstå att det var farligt att läsa – ögonen kunde ta skada. Det fanns också de som trodde att man kunde bli tokig av att läsa för mycket böcker (roligt skildrat i Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula”).

I slutet av 1800-talet kom en revolutionerande nyhet. Det elektriska ljuset! Säkert var det en större innovation då än när vi, i slutet av 1900-talet, fick datorena och så småningom internet.

Blanchs café i Stockholm var först med det moderna elektriska ljuset, år 1878. tekniskamuseet.se/1/1000.html berättar bland annat:
Det tog dock tid innan det elektriska ljuset blev tillgängligt för alla. Sveriges första elverk öppnade i Göteborg 1884 och följdes av Härnösand 1885 och Stockholm 1892. Även på landsbygden byggdes elverk och 1893 fanns 100 elektriska anläggningar i Sverige. Det var främst industrin som använde sig av elkraft. I hemmen var fotogenlampan den billigaste och vanligaste typen av belysning fram till 1910-talet.B12936fotokopia_hb

Men denna  fantastiska nyhet – att kunna ha ljust när man man ville – kunde kanske också vara farlig? Särskilt om den kombinerades med bokläsning!

Det diktar Sixten Sparre om i mitten av 1880-talet, och det med en liten humoristisk varning:

 

LJUSET

Två vänner träffades en gång

och händelsen jag satt i sång.

De träffades en gång på krogen,

der vännen A. var redobogen

vän B. att bjuda på ett glas.

Och denne, uti ren extas

bjöd vännen A. tillbaka åter

som nog, jag hoppas, ni förlåter.

 

Alltnog, här pokulerades

och saker ventilerades

av varjehanda slag och halt.

Rätt svårt nu är att minnas allt.–

 

Bland annat sporde vännen B.:

– Bror A., den saken mig förklara

hur i all verlden det kan vara,

du bränner ljus till klockan tre?

Och det varenda natt ändå,

jag blir ej riktigt klok derpå.

 

– Nå, efter du förveten är.

så ska jag säga dig, mon chèr,

att jag i bäddens quafa iden

med god lektyr fördrifver tiden.

Jag kan ej somna före tre,

men boken är min räddare.

– Nå, Gud ske lof – en sådan tok

som du, min bror, jag aldrig var.

Jag skonar mina ögons par,

ännu jag aldrig tog i bok.

 

Af denna sång helt visst man lär

att ljuset fasligt farligt är:

pupillen kunde skada taga

och sedan bli rätt svår att laga.

elbelysning

Att ha en berättelse och vilja berätta den

Lycka omslag

Jag ville berätta historien, och jag ville göra det när det var 125 år sedan.

Hittills har 888 böcker  (av 900) sålts – varav ca 2oo till folkbiblioteken. Det betyder ju åtskilligt fler än 888 läsare – på Halmstads bibliotek t ex har boken varit utlånad (och reserverad) hela tiden.

Därutöver har jag hållit säkert 25 föredrag med i snitt 50 personer på varje. Åtminstone 1 250 personer har hittills hört berättelsen. Synd, egentligen, att jag inte hållit bättre koll. Minst 10 föredrag återstår.

Hur som helst: över 2000 personer har alltså tagit del av Lyckas version av det kända skillingtrycket. Det är förmodligen fler än om jag hade gjort ett radioprogram (vilket jag först tänkte).

Och pistolen, full av smärta…..

Att ett 126 år gammalt mord ännu förmår att fängsla! Häromdagen, när jag var hos SPF Söndrumsvännerna och berättade, blev de så entusiasmerade att de ville ordna en bussresa ner till Svendborg och Tåsinge! Och visst finns där saker att se, för den som intresserar sig för ”den vidunderliga kærlighedshistorie”.

Mordplatsen, den ständigt blomstersmyckademordplatsen2Graven, den omgestaltade
grav1Det lilla fina museet i Bregningemuseumskylt1museum utställning2

Men ännu intressantare är själva Svendborg med sitt ”forsorgsmuseum”, en autentisk fattiggård där man känner in på bara kroppen hur det var att leva där. Men då har vi ju lämnat ”kærlighedshistorien” – och det är nog lika bra det. Nej, inga bussresor – Tåsinge ligger där det ligger, för den som vill dit.