Om att knycka

Nätet har verkligen revolutionerat tillvaron. Och upphovsrätten. Den funkar inte på nätet – så snart du hittar något – kopiera och klistra, hur du vill. Det som förut betraktades som stöld är idag något man rycker på axlarna åt.

Därför kan den som har ett specialintresse sätta sig vid datorn och på några timmar åstadkomma en bildsamling som annars hade varit omöjlig att uppnå. Iallafall för oss som vill göra rätt för oss, och följa de regler som hittills gällt. Jag, till exempel, betalade många tusenlappar till Regionmuseet i Kristianstad för rätten att publicera bilder på huset som Sixten och Lycka bodde i och andra bilder från Kristianstad. ”Sofie”, däremot, bara klickar, COPY PASTE, så är bilderna hennes. Eller som hon också gjort: lägger min bok i scannern, och förser sitt bildgalleri på nätet med bilderna från min bok.

En regel som ändå utkristalliserats i den digitala tiden är att man anger varifrån man hämtat bilderna. Det kallas hyfs, något som en så kultiverad person som Sofie vill framställa sig som, borde känna till.

IMG_2451Mina bilder är hämtade från familjealbumet. Sofie tycks vanvettigt intresserad av min fars morfar Sixten Sparre, och även av hans syskon. Dock saknar hon ett av dem i sitt bildgalleri: Edvard som vuxen.

Så varsågod Sofie, med lite beskärning och förstoring ska du nog lyckas få loss även Sixtens lillebror.

Att debutera som författare

Att ge ut en bok var säkert inte lätt på 1880-talet heller. I Sixtens bouppteckning finns en skuld till Hj. Möllers bokhandel på 67.50 (motsvarar idag ca 4500 kr) – säkert fick han lägga ut själv för att få boken förlagd.

Jag har inte vetat riktigt när under året 1887 som boken kom ut, men eftersom den recenserades första gången den 12 december har jag antagit att det var i slutet av november. Nu kom besked i brev från författarkollegan Klas Grönqvist (adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065) som skriver så här:

Jag var på KB idag och tittade lite i gamla tidningar i mikrofilmssalen. Av en slump stötte jag på bifogade sida, vet inte om du kände till detta sedan tidigare. Gleerupska bokhandeln hade annons i varje nummer av tidningen, just denna dag dyker Sixtens alster upp för första gången, det måste ha varit alldeles nypublicerat.  Finns även nämnt i nästa nummer två dagar senare, sedan försvinner verket från annonserna.

Lunds Veckoblad 871124
Lunds Veckoblad 871125Kul att få besked. 24 november alltså. Så fick Sixten vänta till den 12 december för en anmälan.IMG_3012

I Göteborgsposten kunde han läsa om sin diktning att ”metern haltar och rytmen är ojemn”.

Någon vecka senare (23 december) skriver Stockholmtidningen att hans dikter borde stannat inom hemmets väggar. Hur kändes det egentligen? Jag är övertygad om att hans sinnesstämning var låg då han den 8 januari 1888 gick på premiären på Cirkus Madigan. Månne var då inte Elviras uppträdande än mer förförande? Det sades ju att inte den man fanns som inte satt i publiken och tänkte ”den som ändå fick linda detta hår runt sin hals”.

Diktsamlingen såldes för 2 kronor (motsvarar idag 120). Undrar hur många exemplar som trycktes? Och hur många såldes? Fanns det några lådor kvar i garderoben därhemma på Västra Storgatan – lådor som Lycka eldade upp?

 

 

Full rulle för föredrag nu

Det kändes så avlägset i höstas, men nu är det full rulle med föredrag igen. Igår  60 pensionärer inom SPF, idag våffelcafé på Husknuten i Halmstad där 30 personer intresserade sig för de sorgeliga sakerna.

Man säljer inga böcker på sådana här tillställningar, men det är roligt att berätta för en intresserad publik! Och se så fin affisch som mötte på föreningshuset invid järnvägen i Halmstad:IMG_2994

1889 – ett annus horribilis

År 1889 skakades invånarna i den lilla regementsstaden Kristianstad av flera förskräckliga händelser. På vintern hade man ju läst i tidningarna om Mayerlingdramat – om kronprins Rudolf i Österrike som skjutit sig och sin älskarinna. Ur led var tiden! Men det var ju samtidigt en romantisk historia. Och så utspelade den sig så långt bort.

Anna_MånsdotterI slutet av mars nåddes man av nyheten om vad som hänt ute i Yngsjö. En man hade dödat sin hustru. Medhjälpare var mannens mor, Anna Månsdotter. Och, tisslades det, mor och son hade stått i ett otillbörligt förhållande till varandra. Svartsjuka och kärlek var bakgrunden till de gruvliga händelserna.

Anna Månsdotter avrättades året därpå, på samma plats som Glimmingemördaren bara tre år tidigare mist livet. Det skedde, med massor av kristianstadsbor som åskådare, på Länsfängelsets gård.250px-Yngsjö-murderer

Sonen i Yngsjö återvände till bygden efter avtjänat fängelsestraff. Jag har alltid undrat över sonen – hur tänkte han?

Per_Nilsson_(1862-1918)Caroline Eriksson skildrar i romanen ”Djävulen hjälpte mig” på ett alldeles fantastiskt sätt Per Nilssons psyke. Och inte bara hans, utan också Anna Månsdotters och den stackars Hannas, hustrun.

Boken är inte bara psykologiskt trovärdig. Den är skriven på ett språk som känns 1889, med ingående kunskaper om livet i bondesamhället. Lärorikt med många intressanta detaljer om den tidens föreställningsvärld. Och med en dov obehagskänsla.

Sakta men säkert skruvas Hannas tillvaro åt ….

IMG_2967

Läs om en av våra mest intressanta författare just nu: forum.se/forfattare/e/caroline-eriksson/ Deckarförfattare har vi gott om i Sverige, men Caroline överträffar dem alla. Ännu ett lästips är hennes senaste bok, ”Inga gudar jämte mig”, om silbodalsmorden.

Det var inte nog med hemska händelser det året, 1889. I juni fylldes tidningsspalterna med spekulationer om vilken adelsman och militär det var som hade rymt tillsammans med konstberiderskan från Cirkus Madigan. Och i juli stod det i klartext: Sixten Sparre. En av stadens officerare! Mord för kärleks skull – igen!

Släktforskardagarna 2015

Hur sommaren ska gestalta sig i år vet jag ännu inte. Jo, jag ska åka till Oviken i början av juli – i släktens fotspår. Och i slutet av augusti blir det Nyköping – Släktforskardagarna 2015 hålls där.

logo

Jag åkte till Släktforskardagarna 2014. Då hölls de i Karlstad, farfars stad. Det kändes gott att gå i hans fotspår, se hans hus igen och se graven som jag aldrig hade besökt.

Föredragen, bland andra Christoffer O´Reagans, var givande. Jag lyssnade också på en namne som hade skrivit en bok som påminde om min adlibris.com/se/bok/huldas-hemlighet-9789187001093 och tänkte att jag också skulle velat medverka.

I år blir det av – jag blev glad över att bli tillfrågad! Så nu finns jag med i föreläsningsprogrammet för 2015 och styr kosan mot Nyköping 28-30 augusti i år. sfd2015.se/foeredrag.html

I fotografens ateljé

Nästan bortglömt idag, med alla selfies och alla kameror i telefonen. Att gå till fotografens ateljé. Den här typen av annonser ser vi inte längre (Kristianstadsbladet mitten av 1880-talet):Fotografannons IMG_0976

Det gick bra för Carl Krook från Kristianstad. Han öppnade tydligen ateljé även i Falun, ser man på baksidorna här: samlarkameror.com/bildbaksida.htm.

De var nog ett modernt par, Olga och Carl. Olga Krook drev Kristianstads första frisérsalong, Carl var tidig med att fotografera. Hans ateljé låg på en liten bakgård i Kristianstad. Herren som just kommer ut är säkert nöjd – han har blivit avkonterfejad:

KrM_KDCD004652Här har Carl Krook tagit ett porträtt på den nyförlovade Luitgard Adlercreutz 1879:Lfolklore1880

Konstig dräkt, ja. Men man klädde ut sig på den tiden, när man skulle bli av porträtterad. Det var som en pjäs, man spelade en roll. Det kunde vara rollen av samekvinna, zigenare, fiskare. Eller som här, någon sorts fornnordisk skönhet. Kläderna tillhandahölls av fotografen, liksom olika fonder som skulle ge liv åt bilden.

Titta här. Luitgard Sparre, 1887. Nu är hon gift fru sedan sju år (och ser inte särskilt glad ut!). Nationalromantiken florerade och Lycka har lånat en Rättviksdräkt:

Lfolklore 1887ca

På tal om foton: den som vill se en inte så vanlig bild på Elvira Madigan går hit: historiskbildbyra.imagedesk.se/viewpic.htm?ID=1838103

Alltså …. så glad man blir…..

Det kom ett vykort i lådan idag. Ett riktigt vykort – så sällan man får det sådant nuförtiden! Men nu låg det där. Ett kort med sommarens sista fjärilar:IMG_2987

En nyfunnen vän har skrivit. Vi träffades på den halländska bokmässan i november och hade massor att prata om. Sedan har veckorna gått…. Och nu, plötsligt, hör hon av sig med fina ord:IMG_2986

En dag som denna, då jag varit och hämtat hem en massa osålda böcker från bokhandeln i Båstad och från flera andra ställen – så kommer hjärtegod hälsning från Lena. Kan man bli annat än GLAAAAD?

Lenas insiktsfulla tankar kan man läsa på lenabrorssonalminger.blogspot.se

Livets rättesnören

Vad är rätt och vad är fel? Det är inte alltid enkelt – hur skall jag göra? På Lyckas tid fanns vissa rättesnören.

IMG_2981

Kanske var det enklare då? Eller ingav det rädsla – att alltid ha ”en tyst åhörare af hvarje samtal”?

Tavlorna hänger på väggen i Torpa sockenstuga – sådana tavlor fanns i många hem vid 1800-talets slut. Dock vet jag inte om de hängde hemma hos Sixten och Lycka – jag har inte någon känsla av att de var religiösa och har inte hittat dem inskrivna i någon församling.IMG_2984

Föreläsningsföreningen – folkbildning som mission

IMG_2985I Torpa har man haft föreläsningsförening sedan 1948. Det låter som en evighet, men egentligen är föreningen rätt ung. Iallafall om man jämför med Halmstads föreläsningsförening som bildades 1890. Föreläsningsföreningarna hör till samma tid som folkrörelserna, även om de oftast startades av utbildat folk (lärare mest) som ville bibringa de stora massorna bildning. Hur som helst har föreläsningsföreningarna varit som ett öppet universitet. Numera fungerar de som ett kitt på den ort där de verkar. Människor kommer samman, får en gemensam upplevelse av att lyssna på en riktig människa (inte en skärm) och så träffar man folk irl. Förutsättningen för en föreläsningsförening är eldsjälar som jobbar ideellt med att varje termin sätta samman ett program, vara på plats minst en timme i förväg, bära stolar, kolla teknik osv.

IMG_2709

I Torpa torpainfo.se/föreningar/föreläsningsföreningen-11173879 är det Lennart Johansson, ordförande, och Bernt Janderå, kassör, som sedan många år håller i trådarna.

Bygdens damer bakar och bjuder på fika efteråt i sockenstugans mysiga källare. Idag till ett 60-tal torpabor som ville höra om de sorgeliga händelserna som timade 1889.

IMG_2706