23 september 1889. Lycka infinner sig hos – ja, vem? Någonstans i hemstaden, hos banken eller på ett advokatkontor, sätts hon framför den bouppteckning som upprättats efter hennes döde make, Sixten Sparre. Hon tar av sig hatten, lägger den och handskarna på bordet vid sidan om sig. Och så börjar hon att läsa, från början till slutet.

Alla tillhörigheter. Möbler, husgeråd – allt känner hon igen. Det är ju deras hem som är förtecknat. Varje sak finns med, som brukligt är.

Sedan kommer hon till nästa avdelning:

Sida upp och sida ner. Sixten är skyldig pengar överallt. Hos arbetskamrater, släktingar och grannar. Hyran är inte betald på över ett år, hos specerihandlaren står familjen i skuld sedan månader. Och så vidare och så vidare.

Lyckas blick vandrar neråt i dokumentet. Inte en min rör hon – hon har ju övat i några månader, redan, på att inte visa några känslor. Totalt stilla registrerar hon nästa post: barnens banktillgågnar. Böckerna är tömda – ett sparkapital som motsvarar 175 000 kronor i dagens penningvärde. Lycka rör inte en min. Men i hennes inre rasar det. Familjelivet har kraschat, ja. Nu är det också krackelerat – allt de som de hade gemensamt (trodde hon) var inget värt. Hon känner sig helt tom. Värdelös.

Grundlurad och i en helt annan ekonomisk situation än hon trodde undertecknar hon med sitt namn.

Så funderade jag inför bouppteckningen, när jag fick fram den på Arkiv Syd förra hösten. Idag är det 125 år sedan Lycka fick veta sanningen. riksarkivet.se/default.aspx?id=101713