Reykjavik 5 september:
— Springer man för fort framåt är det risk att man tappar det man har i fickorna! Så sa den trevliga innehavaren av hannesarholt.is/dansk/, ett hus från 1900-talets första decennium, som hon och hennes make varsamt restaurerat. Skälet: Reykjaviks och Islands utveckling in i den moderna tiden har gått i raketfart. Risken är att man blir fartblind och tappar kontakten med det man hade (i fickorna), det vill säga historien. Därför, menade hon, är det viktigt att minnas bakåt.

Reykjavik vid slutet av 1800-talet var bara Rökviken. Så här såg det ut på den tiden. Det var då, när Lycka levde stillsamt i ett Vetlanda som också gick mot moderna tider:

”Hildurshus vid Nordanstig” 1898, Benedikt Gröndal (1826-1907). Benedikt var samtida med Carlos Natividad Adlercreutz, Lyckas far. Staden har rusat in i det moderna. Se här ”Reykjaviks hamn”, målad av Lovisa Matthiasdottir (1917-2000) år 1991:

Spännande att komma till Island igen. Senast jag var här var för tio år sedan, och jag känner inte igen mig i staden! Kanske springer man så snabbt att man tappar det man har i fickorna? Nej förresten, inte riktigt. Vi bor här, vid Vesturgata:

Det är precis sig likt. Vi bor vid andra huset till vänster på bilden, som målades 1931 av Gunnlaugur Scheving (1904-1972).

Skönt att något är som det var, så att man kan påminna sig om vad det är man har i fickorna!

Bilderna togs på museet Kjarvalsstadir. Här finns så många fina museer!

Vi är här på en resa i de isländska sagornas spår, med Sagomuseet i Ljungby. Så temat är BERÄTTANDE. Härberättar en bild hur solen spred guld över hela Reyjkavik i morse. Utsikt från fönstret på Vesturgata: