Lek med könsidentitet år 1900

IMG_2645Ett nytt sekel har gått in. Den viktorianska eran är på väg ut, även om den äldre generationen fortfarande håller på konventionerna.

Kvinnor klär sig fortfarande i fotsid kjol, stor huvudbonad och – självklart – är man korsetterad. Hur skulle det annars se ut? Kvinnor är kvinnor, män är män.

Men den yngre generationen börjar tillåta sig att leka med utklädsel. Till och med leka med könsrollerna. Här ser vi Lyckas dotter Märta, min farmor, till vänster.

Bilden är intressant,tycker jag. Många unga idag använder klädseln för att laborera med könsrollerna.

Här ser vi att inget är nytt under solen.

Redan på tidigt 1700-tal fanns kvinnor utklädda till män i Sverige sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Jöransdotter

Längre fram, under mellankrigstiden, kom Hjalmar Bergmans ”Flickan i frack” (1925) img_3355om flickan som klädde sig i frack på studentbalen och gjorde skandal i småstaden.

Vad tänkte Lycka, som hela sitt liv levat i de snäva konventionerna, om den här bilden på dottern Märta med väninna – en dåtida Conchita Wurst (fast tvärtom, om man ska vara noga)?

Berättelsen från Wadköping finns att läsa här: litteraturbanken.se/#!/forfattare/BergmanHj/titlar/FlickanIFrack/sida/3/etext

 

Filmtajm

Elvira Madigan (1943) Filmografinr 1943/09Snart går vi in i oktober, och snart blir det Elvira-dag med filmibastad.se  Så här skriver de på sin hemsida:

Elvira Madigan på Scala Bioskottet stort
Lördagen den 18 oktober klockan 11:00 visar Film i Båstad ”Elvira Madigan”, Bo Widerbergs film från 1967 med Pia Degermark och Thommy Berggren  i rollerna som den firade lindanserskan  Elvira och löjtnant Sixten Sparre.
Kathinka Lindhe, barnbarnsbarn till Sixten Sparre och författare till  boken ”Sorgeliga saker hände – Elivira Madigan, Sixten och mig….en historia om Lycka”, presenterar sin bok efter filmvisningen och ger en lite annorlunda bild av ”århundradets kärlekshistoria”.
Därefter finns det möjglighet att äta en gemensam lunch, inspirerad av filmen,  på ”Bistro Grodlår och Timjan”.
Pris för film och lunch 200:-, enbart film 80:- Biljetter i Bjäre Bokhandel.
Film i Båstad hade ambitionen att visa båda ”Elvira Madiganfilmerna”, men tyvärr. Åke Ohbergs film från 1943 står inte att finna. Men det blir Bo Widerberg och det passar bra. Han var starkt förankrad i Båstad. Välkommen dit, 18 oktober!
ps den 30 sept:
min gode vän Björn Vinberg, kultur- , film- och cirkuskunnig, reagerade: ”Nog finns väl Ohbergs film att uppbringa?”. Efter koll meddelar han idag: ”Jodå, Elvira Madigan av Åke Ohberg från EuropaFilm 1943 finns i Cinemateket till uthyrning. Den finns även i TV:s långfilmsarkiv. Men hyran är saftig så festivalen i Båstad saknar säkert stålar.”

Datorstädning

Oj – vilket myller!Zither1_David_Dupplaw Precis så ska det vara på en Kulturnatt! Trångt, svettigt och varmt. Tack alla sångglada som dök upp i Laholms mysiga bokhandel. Och tack Inka. Det är så roligt att jobba ihop med dig och så vackert när du spelar cittra.

Idag har jag ont i fötterna. Jag håller mig i stillhet och städar datorn. I en udda mapp fanns en text, tydligen skriven på Öresundståget 5 augusti 2013. Nu minns jag! Det var på väg till hkm.varberg.se/samlingar/arkiv/ Det var mitt första arkivbesök (om man undantar resorna till Tåsinge). Jag hade ett enda spår som Luitgard lämnat – hon hade besökt Varbergs kurort och nu ville jag se om det gick att få fram något mer.

timthumb

på tåget Halmstad-Varberg 5 augusti 2013, på väg till arkivet på Varbergs museum.

Jag reser i dina fotspår idag, Luitgard. Tittar mig i spegeln på Öresundstågets toalett. Har jag lite av dig? Jag vill tro det. Jag vill ta dig med in i en ny tid. Självständighet. Möjlighet. Frihet. Allt det du inte hade.

Ett enda spår har du lämnat. Jag har ett gulnat tidningsurklipp från 30-talet. Det berättar att du besökte Varbergs havsbad.

Idag kanske jag ska få något enda fragment av dig – du som förtegs för att dölja skammen. Skammen blev din, över något som DU inte gjort. Något som kom att krossa ditt liv.

Men inget av det visste du då, när fotot på tidningsurklippet togs. Det var 1875. Då hade du hela livet framför dig.

Lustigt att hitta den här lilla funderingen nu när boken är klar. Jag minns känslan – spänningen. Skulle jag hitta något?Badsocieten Vbg1875inskrivna3-7

Besöket på arkivet gav flera napp. Flickorna Adlercreutz fanns noterade i badjournaler, det gick att få fram i vilket hus i Varberg de bodde den där sommaren 1875 och jag fick hjälp att hitta en massa upplysningar kring balneologin (läran om badandets hälsobringande effekter) som var populär vid tiden. Familjen Adlercreutz var modern. Man tog på badsemester, och samtidigt fick döttrarna möjlighet att träffa andra unga. Som på festen, då Luitgard och Eleonora (Lycka och Nuttan) mötte den unge apotekarsonen Axel Munthe från Vimmerby. Mitt enda spår av Lycka.

Snart är det vår…

Nja, det är väl att ta i, men i Kirkeby/Lunde foredragsforening på Sydfyn har man programmet klart för vårens föreläsningar:
Skärmavbild 2014-09-27 kl. 09.28.22

 

Det var så himla kul igår, på Bokmässan, att snacka. Jag riktigt längtar till den 24 mars och utflykten till Fyn. Men nu: iväg till Inka och hennes cittra. Vi ska sjunga upp oss inför kvällen i bokhandelnlaholm.se

Bokmässan 2014

Linnéuniversitetets fräcka gula monter, kl 11-11.20, idag:IMG_2675

Så roligt det var! Professor Peter Aronsson och jag, i samtal om boken om Lycka, tillsammans med en, förhållandevis stor, monterpublik som blev kvar under hela vår stund. Det är kul att diskutera HUR man gestaltar släktforskarstoff!

På Släktforskardagarna i Karlstad häromveckan vimlade det av människor som sitter inne med massor av fynd ur arkiv och arkivalier. Men där fanns ingen direkt diskussion om VAD man gör med sitt material.

Jovisst – man kan fylla i släktträd (det ena finare än det andra, på Släktforskardagarna salufördes många varianter). Men visst vore det roligare om stoffet levandegjordes litterärt? Varför inte en kurs, t ex på Linnéuniversitetet, en kombinerad kurs i kreativt skrivande med utgångspunkt från historiskt material? Det vimlar av människor som är skrivsugna och som inte har några problem med VAD de ska skriva – de har ju hela släktberättelsen i form av data. Men hur? Jag skulle gärna gå den kursen!

Efter framträdandet i montern blev jag intervjuad av P1-programmet ”Släktband” sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2068&artikel=491799 för sändning längre fram i höst.

I övrigt kan man konstatera att bokmässan visar upp ofantliga mängder av ny svensk litteratur. Är det ”stresskottar”, allt innan boken, i den form vi känner, slutligen dör? Jag börjar tro det…. Lycka kom ut i pappersbok i allra sista stund.

Påminnelse: kulturnatt i Laholm på lördag

IMG_2648IMG_2650Laholms tidning påminde igår. Kul att de letat fram en bild från bokhandelskvällen i maj.Som alltid – nästan – presenteras programmet som att det ska handla om Elvira Madigan.

Så har det varit hela tiden, ända sedan boken kom ut och klassificerades som Lz Madigan av Bibliotekstjänst. Boken handlar inte alls om Elvira, men hon finns ju med som en ingrediens i den sorgeliga historien.

På lördag finns hon med, däremot – så lite stämmer bildtexten i tidningen. På lördag kväll ska vi sjunga om såväl de sorgeliga sakerna i Johan Saxon Lindströms ”Elvira Madigan”, som Julius Strandbergs ”Det var på Taasinge skønne egne”. Båda skillingtrycken skrivna veckan efter att kropparna hittades i Nørreskov. Nu har det gått 125 år och jag tror att vi ska ha hur kul som helst i bokhandeln på kulturnatten i Laholm!

 

Manliga ryttare till ”häst”

IMG_2647Sixten Sparre lär ha varit en skicklig ryttare och hästkarl, dragon som han var. Förmodligen hade han fått träna så här, på trähäst (även om bilden är tagen på regementets avdelning i Ystad – bilden är hämtad från Ystads militärmuseum).

I Kristianstadsbladet 4 mars 1939 berättar en man, med anledning av att det då var femtio år sedan de sorgeliga sakerna inträffade, att han brukade se:

”..den ståtlige dragonlöjtnanten rida ut varje morgon på en av sina vackra hästar, medan betjänten kom på aktningsfullt avstånd … herr löjtnanten var en friskus … inte bara rent fysiskt, han var en andligen mycket spänstig herre …som alltid hade ett gott ord till alla, även om de – så som skedde – kommo till honom och påpekade att han under ritten spräckt sina byxor därbak.”

Idag börjar Bokmässan. Välkommen till monter B04:70 i morron klockan 11!

lnu.se/om-lnu/evenemang/bok–och-biblioteksmassan/linneuniversitetets-program-vid-bokmassan

Snart kulturnatt i Laholm

us2.campaign-archive2.com/?u=f8085924dc54985bc7a7835a3&id=1a0d2fbfb0&e=296868f6b4

Det blir roligt att vara tillbaka i bokhandeln i Laholm! Det var hos Diana och Stefan det började, kvällen i maj då jag presenterade boken vid ett av deras författarmöten. Eller egentligen tidigare, den där gången jag dristade mig till att fråga: ”OM, alltså om, jag skulle ge ut en bok. Skulle jag kunna få ha en författarkväll här hos er?” Svaret blev ett alldeles självklart JA. Det kändes stort, och det liksom manade på.

_MG_2378Nu plockar Inka Persson och jag fram skillingtrycken igen.På lördag blir vi ”Inka och Kathinka”. Jag letar fram lite av Sixtens dikter och Inka tar med gitarren och cittran.SVA_I_SAMLINGARNA_visor_Fempuff_

Stefan och Diana har tryckt allsångshäften, så på lördag kväll sjunger vi ”Flickan och paraplyet”, ”Alpens ros”, ”Sinclairvisan” och ”Lejonbruden”.

Och så ”Sorgeliga saker hända” förstås. Den skrevs av Johan Saxon Lindström, en vecka efter det att Sixten och Elvira hittats i skogen på Tåsinge. Det är för övrigt inte den enda sången om den stackars Elvira Madigan. elvira-madigan-en-droppe-follKlas Grönqvist, författare till boken ”Elvira Madigan : en droppe föll”

adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065

uppmärksammade mig på en nyinspelad låt. Sockersöt och romantiserad, som allt om dramat. Hör här:

arenaluanda.dk/udgivelser/den-staklende-stabel-2/hedvig-jensen.html

fotnot: Elvira Madigans rätta namn var Hedvig Jensen

MP3 file of “Elvira Madigan”

Efter kraschen – allt krackelerar!

23 september 1889. Lycka infinner sig hos – ja, vem? Någonstans i hemstaden, hos banken eller på ett advokatkontor, sätts hon framför den bouppteckning som upprättats efter hennes döde make, Sixten Sparre. Hon tar av sig hatten, lägger den och handskarna på bordet vid sidan om sig. Och så börjar hon att läsa, från början till slutet.

Alla tillhörigheter. Möbler, husgeråd – allt känner hon igen. Det är ju deras hem som är förtecknat. Varje sak finns med, som brukligt är.

Sedan kommer hon till nästa avdelning:IMG_1133IMG_1113

Sida upp och sida ner. Sixten är skyldig pengar överallt. Hos arbetskamrater, släktingar och grannar. Hyran är inte betald på över ett år, hos specerihandlaren står familjen i skuld sedan månader. Och så vidare och så vidare.

Lyckas blick vandrar neråt i dokumentet. Inte en min rör hon – hon har ju övat i några månader, redan, på att inte visa några känslor. Totalt stilla registrerar hon nästa post: barnens banktillgågnar. Böckerna är tömda – ett sparkapital som motsvarar 175 000 kronor i dagens penningvärde. Lycka rör inte en min. Men i hennes inre rasar det. Familjelivet har kraschat, ja. Nu är det också krackelerat – allt de som de hade gemensamt (trodde hon) var inget värt. Hon känner sig helt tom. Värdelös.

Grundlurad och i en helt annan ekonomisk situation än hon trodde undertecknar hon med sitt namn.Lyckas namnteckning

Så funderade jag inför bouppteckningen, när jag fick fram den på Arkiv Syd förra hösten. Idag är det 125 år sedan Lycka fick veta sanningen. riksarkivet.se/default.aspx?id=101713IMG_1147

Lyckas 80-tal

1880- och 90-talens vurm för det nationella. Bland annat tog den sig uttryck hos fotografen. Man skulle vara klädd i folkdräkt eller, som när Lycka gick till Carls Krooks ateljé 1879 eller 1880, en egendomlig fosterländsk dräkt med runor:L1007913 2Hon är nyförlovad. Hon ser framtiden an med tillförsikt. Man märker det på hennes blick. Längre fram i tiden har någon annan skrivit dit hennes namn.

Ett halvt decennium senare har mycket förändrats. Året är 1886 eller 1887. Carl Krook har nu en ny och modernare logotype, och han har fått lite mera dramatiska fonder att välja bland.

Är det Lycka själv som valt det upproriska havet och orosmolnen till bakgrund? Hon ser inte glad ut där hon står, med vänsterhandens ring synlig. ”Här står en gift kvinna”.

Hon tittar inte rakt på oss. Det är som om hon ville dölja något. Det är ju så man gör, när äktenskapet knakar. Man döljer det och håller i det längsta uppe fasaden. Att inte projektet familjen blivit det man trott och hoppats, det är ju ett misslyckande.L1007913 copy