Det är ljuv försommarkväll. Juni 1889 i Köpenhamn. Den pampiga entrén till nöjesparken Tivoli & Vauxhall (uppkallad efter sina två förebilder: Tivoliparken i Paris och Vauxhallparken i London) har lockat människor av alla samhällsklasser ända sedan sommaren 1843.
Det är själva meningen med parken, att den är som en egen värld. Där inne upphör klassgränserna. Har man bara råd med entréavgiften så kan alla – grevar och kvastmakare, sidenhandlare och pigor – umgås sida vid sida. Alla låter sig hänföras av de praktfulla illuminationerna och de vackra planteringarna på resterna av Kristian den IV:s gamla vallgravar.
Byggnaderna för tankarna till fjärran länder – där finns moriska salonger, japanska tehus och en teaterscen som ser ut att vara hämtad i Kina.
Man reste ju inte på den tiden som vi. Man reste i tanken, och miljöerna i Tivoli hjälpte fantasin att få vingar.
In genom entrén kommer nu ett vackert par. Hon är ljuv som denna försommardag – ljus, med det långa håret svallande ner på ryggen. Han är stram i ryggen – kan han vara militär?
I tidningen Politiken den 25 juli, kunde man senare läsa:
”For ikke mer end en Maandestid siden er Elvira Madigan set her i Byen. Sammen med en yngre elegant klædt Herre spadserede hun omkring i Tivoli; baade hun og han havde set glade og fornøjede ud … ”
Vårt lyckade program med skillingtryck, Inka Perssons och mitt, på Bollaltebygget har fått efterklang. Nu planerar vi att göra en variant på Kulturnatten i Laholm, i bokhandeln, den 27 sept. Och så ännu en variant på Föreningen Nordens arrangemang ”Kura skymning”, biblioteket i Laholm den 10 nov. Kul – det är så roligt att jobba ihop med Inka, hennes cittra och Inkas sånghäften (som hon utformar som gamla skillingtryck).
Överhuvudtaget har den här boken givit mig så många annorlunda och roliga kontakter. I morron, till exempel, ska jag åka till Pantomimeteatret i Tivoli i Köpenhamn för att träffa min nye kompis Per Lundsgaard, viceballetmester vid den traditionsrika teatern från 1844. www.tivoli.dk/da/haven/spillesteder/pantomimeteatret/
Per, som jag träffade i Svendborg hemma hos Marianne Kjær, journalist på FAA, ”min oldemor” och regisssör.
Per, som spelade Sixtens son Erik i den stora teateruppsättningen ”Elvira Madigan” på 1980-talet, långt innan jag börjat intressera mig för Sixten och Luitgard.
Nu ska vi ses i morron, precis som vi bestämde. Det gläder mig verkligen – hur ofta säger man inte: vi ses! Men så kommer annat emellan. Eller: man prioriterar annat – det är väl så det är.
En annan rolig sak med boken är alla mail som kommer från för mig helt okända människor. Tack alla!
Och så var det ju det där med skillingtrycken. Inka och jag har filat lite på dem. Och självklart vill vi ha med också det danska ”skillingstrycket”, det som skrevs precis samtidigt som J Saxon Lindström gav ut sitt, en vecka efter händelsen 1889.
I Danmark hette sången ”Det var på Tåsinge skönne egne” och författare var Julius Strandberg. Melodin? Ja, det är den för oss välbekanta ”I Apladalen, i Värnamo”. Så nu är det bara för dig, kära läsare, att sjunga (precis som besökarna i bokhandeln på kulturnatten i Laholm och Kura skymning på biblioteket i Laholm ska göra). Översättningen är väl sådär, det är jag som gjort den:
Det var på Tåsinge Skønne egne af Julius Strandberg 1889
Vittnen som sett är väl det vanligaste, men vittnen som hört finns också.
Titta här, i Fyns Amts Avis från den 13 juli! Sedan Ejvind Skov läst i tidningen om boken om Lycka i somras erinrade han sig sin morfars berättelse.
Morfar HÖRDE de två pistolskotten! Och Ejvind minns att morfar berättade.
Tätare inpå kan man ju inte komma idag!
Om nu inte berättelsen får räknas till den oändliga raden av myter som uppstått kring den vidunderlige kærlighedshistorie?
Artikeln som jag skrev tidigt i somras till tidskriften ”Släkthistoria” (nr 2014:4) väcker en längtan inom mig. En längtan efter ett nytt projekt. Men kring vem?
En kvinnai släkten ska det vara. Jag har funderat på min mormors mor, Kristina. Hon hade rakt motsatt bakgrund mot Lycka. Kristina kom från Oviken och blev ensam mor med olika fäder till barnen. Hon lämnade dem hemma hos släkten på landet, eftersom hon själv jobbade inne i stan. Jag tänker mycket på min anmoder Kristina och hennes öde.
Men den jag nu i vinter vill ägna mig åt är nog Zoïla – Lyckas faster.När Sixten och Lycka döpte sitt andra barn, min farmor Märta Sofia Margareta Luitgard 1883, var Zoïla ett av dopvittnena. Hon omnämns som ”Dopvittnet fru Homejer”. Zoïla var Lyckas pappa Carlos´ storasyster (hon var ett av de tre syskon som kom från Colombia till Sverige), född i Caracas i Venezuela 1825.
Zoïla (de två punkterna över i anger att båda vokalerna har betoning) var alltså Luitgards (Lyckas) faster. Kanske fick hon ersätta min farmor Märtas mormor som dopvittne, eftersom Märtas mormor, Luitgard Colliander, var död? Ett av de andra dopvittnena vid dopet i Kristianstads stadsförsamling var Märtas farmor, Adèle Sparre.
Zolïa Adlercreutz var gift med godsägaren Eberhard von Homeyer (1820-1878). Vid dopet av min farmor 1883 var hon 58 år och hade varit änka i fem år. Hon levde sina sista år i Cannes, där hon dog 1900. Hur hamnade hon på franska rivieran? Det skulle jag vilja fördjupa mig i. Och om det går: vad gjorde hon i sitt liv?
I Krigsarkivet förvaras en samling brev, skrivna på franska, som hennes far Fredrik Adlercreutz skrev till Zoïla när hon som tonåring kommit till Sverige. Fadern (och även modern, men hon försvann på något vis ur historien) var kvar i Colomiba. Breven är, enligt vad min far Casimir berättade, mycket ”kära” och omsorgsfullt förmanande till dottern.
Titta på Zoïlas klänning: en empireklänning avskuren under bysten. Så mycket bekvämare än de hemska, snörda kreationer som nästa generation kvinnor tvingades bära.
Senaste numret av den nya tidningen Släkthistoria (2014:4) har en sex sidor lång, vackert illustrerad, artikel om ”Löjtnant Sparres övergivna hustru”. Redaktören, Tord Karlsson, skriver: ”Elvira Madigan-dramat känner många till, men den övergivna änkan får först nu sin historia berättad, tack vare ihärdig släktforskning”. slakthistoria.se
1889, samma år som Sixten stack med Elvira, startades Bergdala glasbruk. Där, och på alla de andra glasbruken i östra Småland, har en stolt tradition av svenskt hantverk framställts i över hundra år. Nu är det slut på de flesta bruken (vilket gestaltas på ett enastående sätt i föreställningen ”Glasjesus” byteatern.se/forestallningar/sommar-2014/sommarteater som jag såg igår. Gertrud Larsson – tänk om man kunde skriva manus som hon! Komik och tragik på samma gång, genialiskt!).
Men på Bergdala och Skruv och något bruk till kämpar man vidare.
Bergdala, som drivs av en kines (så märkligt kan historien utveckla sig), tillverkade i morse glaset till den snygga utomhuslampan http://webshop.gysinge.nu/products.php?product=Funkis%2C-utomhuslampa som man tycker är så dyr. När man ser hur den tillverkas förstår man faktiskt. Hantverk blir vackert. Men det tar tid.
Bergdala bed & breakfast rekommenderas! Det var trevligt att bo i glasmästarbostaden, vakna på natten och se fabriksskorstenen stå mörk i fullmånens sken, för att sedan äta en god frukost efter att ha snackat med dem som arbetar i hyttan.
Vilken fin devis: ”Begrunda och respektera våra fäders gärningar”. Fast… det förstås…. jag vet inte riktigt om just jag kan begrunda och respektera min anfaders gärningar. Inte om det är Sixten jag tänker på….
Men jag begrundar och respekterar min anmoder Lyckas gärningar – det gör jag!
1 De tysta; Hellberg 2 Sorgeliga saker hände; Lindhe 3 Jan Hedhs sommarfrestelser; Hedh 4 Gofika; Hedh 5 Att dansa med vargar – en bok om relationen mellan slaven…..; Torekull
inte så illa, även om det bara är hos en liten bokhandel på landsorten. Stefan&Diana” Närproducerat är bäst, verkar sydhallänningarna tycka.
Så var då den värsta uppståndelsen över, i början av augusti 1889. Nu började historien leva på sångens vingar, till vevpositivets toner. Skillingtrycken om händelsen, både det svenska och det danska, berättade om hur allt gått till.
Och hemma på V. Storgatan i Kristianstad började det som är så känslomässigt jobbigt: att städa ut en människa. Alla efterlämnade papper, alla plagg och alla ting som påminner om personen. Rakdonen på lavoaren till exempel – nu skulle de väck…
Den pampiga entrén till nöjesparken Tivoli & Vauxhall (uppkallad efter sina två förebilder: Tivoliparken i Paris och Vauxhallparken i London) har lockat människor av alla samhällsklasser ända sedan sommaren 1843.
