Första gången jag hörde liknelsen var det författaren Margareta Strömstedt som sa det i en intervju. Livet är som en rysk docka. Vi bär alla åldrar inom oss. Bilden är bra och tydlig – precis så känns det.

Har man en bunt fotografier på samma person från olika tider, ja – då blir det ju också som en rysk docka. Det slår mig när jag bläddrar i boken ”Sorgeliga saker” och följer Luitgard Sparre, född Adlercreutz, i olika åldrar. Här är första bilden på Lycka, tagen 1862 – och sista, tagen 1912. Det är 50 år mellan bilderna, men visst ser man att det är samma person.

Den 53 år gamla ”dockan”, märkt av sjukdom, bär den lilla, lilla dockan inom sig.