Hurdan var den manlige officeren, dragonen vid 1800-talets slut?
Jag försöker förstå min gammelmorfar Sixten Sparre när jag ser de nakna officerarna på ”Dragontavlan”.
Den stora tavlan ”Dragoner rida till bad” finns vid Ystads Militärmuseum. Den är målad av en dansk konstnär vid namn Oskar Matthiesen. Målningen väckte på sin tid (1908) stor uppmärksamhet därför att dragonerna är nakna och det ansågs vara mycket vulgärt på den tiden. Tavlan är stor, 10 meter lång och 5 meter hög och figurerna är större än naturlig storlek.
Texten, liksom bilden, är hämtad från www.ystadsmilitarmuseum.se.
Mina känselspröt är inställda på att finna förklaringen till Sixtens beteende. Hur kunde han?
I Peter Englunds utmärkta, synnerligen läsvärda, ”1914 : stridens skönhet och sorg” finner jag formuleringar som nog ger en bild av Sixten, även om det handlar om generationen officerare efter honom. www.nok.se/Allmanlitteratur/Bocker/Sakprosa/Sakprosa/Stridens-skonhet-och-sorg-1914/
Englund beskriver en kornett i ett ryskt husarregemente, Vladimir Littauer (s 52):
”Självsäker, självmedveten, arrogant och intelligent, har hans liv hittills varit tämligen sorglöst….. briljant ryttare, stilig, välklädd, väluppfostrad, som gjord för ett liv av etikett, fylleri, dueller, fruntimmersaffärer, baler, vaxade mustascher och välpressade uniformer. Precis som för hans officerskamrater är militärlivet inte så mycket ett kall som ett sätt att leva.
Det hör till att visa ett demonstrativt ointresse för olika militära innovationer. I både utseende och attityd lever han och de andra kvar i det tidiga 1800-talet. Vad är det för idé med manövrar och trista lektioner i taktik eller artilleriteknik? Det enda som egentligen spelar roll när det gäller är ens mod och skicklighet i sadeln. Så tänker de.”
Jag tror att det var precis sådan Sixten var. Livet i armén var en livsstil – regementet var hans familj. En ung hustru och två uppväxande barn… tja, vad spelade de för roll.
Egot gick före, och egot ville smaka mer av livets goda – så länge nu livet varade.