Karlstad, så fint! eller Tankar kan inte arkiveras!

IMG_2512

Den här fina utsikten hade vi som idag lyssnade på Eva Kaijser, när hon på Släktforskardagarna berättade om ”Sanningen bakom fröken Frimans krig”. www.sfd2014.se

Kongresscentret i Karlstad var en fantastisk plats för ett evenemang som detta och den mäktiga Klarälven flöt stilla utanför i det ljuva sensommarvädret!

Och Karlstad! Förutom släktforskning bjöd veckoslutet där på ”Sandgrund” (Lars Lerins museum), båtbusstur på Klarälven och teater på Tempelriddaren: ”Kalenderflickorna”. Därtill en massa möten med människor, OCH mitt första besök på farfars grav (den ligger till höger borta vid brofästet, på Ö Kyrkogården).

Givande på släktforskardagarna var också Christoffer O´Reagans lärda kåseri om hans 1700-tal. Det fanns massor av föredrag att välja bland. Mycket handlade om olika släktforskarprogram som man kan abonnera på (för det finns många som har  ekonomiska intressen i den här hobbyn!). Och man kunde lära sig hitta bland kartor, få veta mer om skogsfinsk invandring och om ”knekten i helg och söcken” bland mycket annat.

Men – nu i eftermiddag, på tåget hem, slog det mig. Inget seminarium handlade om VAD man ska GÖRA AV alla fynd från sin släktforskning. Hur presenterar man dem? Jo, några som ställde ut på mässan erbjöd konstnärligt utförda släktträd, gjorda på beställning, som en tavla. Men om man nu inte vill ha en sådan hängande på väggen – hur kan man presentera det man kommit fram till? Konstigt att inte den frågan diskuterades i ett forum som detta.

Jo, en namne till mig (nästan, hon heter Birgitta Renström Linde) hade givit ut en roman, ”Huldas hemlighet”. Den verkar intressant och läsvärd. www.adlibris.com/se/bok/huldas-hemlighet-9789187001093  Birgitta berättade på ett seminarium om hur hon gått tillväga vid sin släktforskning. Hon hade skrivit en roman, men där hade hon ändrat på en del av sina fakta.

Jag valde ju också att ställa samman mina resultat i en bok. Men jag ville vara tydlig med vad som var påhitt och vad som var fakta. Därför hittade jag på formen ”ett skönlitterärt inslag + ett faktainslag” kring varje fynd jag gjort. Varje skönlitterärt avsnitt byggde alltså på något jag funnit: ett foto, ett tidningsurklipp eller ett släktforskarfynd – någon händelse i min huvudpersons liv som var sant. För att göra berättelsen mer levande presenterade jag fynden i ”jag”- form, som om min huvudperson Lycka funderade kring upplevelsen. Dessa skönlitterära avsnitt rubricerade jag ”Lycka tänker”.

Aldrig trodde jag att någon läsare skulle tro att tankar finns arkiverade! I vilket arkiv skulle man kunna finna ”tankar”? Ändå har flera läsare blivit irriterade på att jag har ”lurat”dem.

Just denna diskussion, den om historiska ”sanningar”, tas upp på bokmässan tillsammans med professor Peter Aronsson lnu.se/om-lnu/evenemang/bok–och-biblioteksmassan/linneuniversitetets-program-vid-bokmassan Det ska bli spännande!

Mycket går att hitta i arkiven (det har tre dagar med släktforskarföreningarna verkligen givit inspiration till). Men tack och lov går våra tankar (ännu ) inte att lagra, arkivera och klasssificera. Däremot ger de fynd som vi efterlevande gör i arkiven upphov till många tankar. Tankar om VAD våra anfäder TÄNKT!tankar

 

Recension 14

Ännu en recension – och ännu en som stör sig på formen, den att jag låter Lycka ”tänka”. Alltså att jag gör en kombination av skön- och facklitteratur. Fy – så får man inte göra!

Nu är det en ung bibliotekariekollega som skriver. Det är ju fantastiskt med dessa bokbloggar – å vad boken behöver dem! Det är toppen – tänk om de hade funnits på min tid (1970- och 1980-talen)! Att min bok omnämns på dessa bloggar gör mig glad. Men vi har lite olika syn, bokbloggaren/bibliotekarien Eli och jag:

elilaserochskriver.se/sorgeliga-saker-hande-en-tvivelaktig-historia/sorgeliga-saker-hande-elvira-madigan-sixten-och-mig

Hösttecken

Ett tecken är alla studieprogram och trycksaker som ramlar ner i brevlådan. Fortfarande, frestas jag säga. Jag gillar broschyrer som man kan bläddra i och kanske fästa med en magnet, som en påminnelse. Det är något mer än bara ett mail.

Idag delades programmet ut för sockenstugans sammankomster i höst. Det gick till samtliga hushåll i Steninge och Haverdal. Hoppas att många sätter upp det på kylskåpet! Och att de (kvinnorna) kommer den 25 oktober:

IMG_2489www.sensus.se/Evenemang/Sorgeliga-saker-hande—Elvira-Madigan-Sixten-och-mig-963391/

 

Rysk docka

babushkaFörsta gången jag hörde liknelsen var det författaren Margareta Strömstedt som sa det i en intervju. Livet är som en rysk docka. Vi bär alla åldrar inom oss. Bilden är bra och tydlig – precis så känns det.

Har man en bunt fotografier på samma person från olika tider, ja – då blir det ju också som en rysk docka. Det slår mig när jag bläddrar i boken ”Sorgeliga saker” och följer Luitgard Sparre, född Adlercreutz, i olika åldrar. Här är första bilden på Lycka, tagen 1862 – och sista, tagen 1912. Det är 50 år mellan bilderna, men visst ser man att det är samma person.

Den 53 år gamla ”dockan”, märkt av sjukdom, bär den lilla, lilla dockan inom sig.Lycka1912lilla lycka

Manlighet

IMG_2331Hurdan var den manlige officeren, dragonen vid 1800-talets slut?

Jag försöker förstå min gammelmorfar Sixten Sparre när jag ser de nakna officerarna på ”Dragontavlan”.

Den stora tavlan ”Dragoner rida till bad” finns vid Ystads Militärmuseum. Den är målad av en dansk konstnär vid namn Oskar Matthiesen. Målningen väckte på sin tid (1908) stor uppmärksamhet därför att dragonerna är nakna och det ansågs vara mycket vulgärt på den tiden. Tavlan är stor, 10 meter lång och 5 meter hög och figurerna är större än naturlig storlek.

Texten, liksom bilden, är hämtad från www.ystadsmilitarmuseum.se.

Mina känselspröt är inställda på att finna förklaringen till Sixtens beteende. Hur kunde han?

I Peter Englunds utmärkta, synnerligen läsvärda, ”1914 : stridens skönhet och sorg” finner jag formuleringar som nog ger en bild av Sixten, även om det handlar om generationen officerare efter honom. www.nok.se/Allmanlitteratur/Bocker/Sakprosa/Sakprosa/Stridens-skonhet-och-sorg-1914/

Englund beskriver en kornett i ett ryskt husarregemente, Vladimir Littauer (s 52):

”Självsäker, självmedveten, arrogant och intelligent, har hans liv hittills varit tämligen sorglöst….. briljant ryttare, stilig, välklädd, väluppfostrad, som gjord för ett liv av etikett, fylleri, dueller, fruntimmersaffärer, baler, vaxade mustascher och välpressade uniformer. Precis som för hans officerskamrater är militärlivet inte så mycket ett kall som ett sätt att leva.

Det hör till att visa ett demonstrativt ointresse för olika militära innovationer. I både utseende och attityd lever han och de andra kvar i det tidiga 1800-talet. Vad är det för idé med manövrar och trista lektioner i taktik eller artilleriteknik? Det enda som egentligen spelar roll när det gäller är ens mod och skicklighet i sadeln. Så tänker de.”

Jag tror att det var precis sådan Sixten var. Livet i armén var en livsstil – regementet var hans familj. En ung hustru och två uppväxande barn… tja, vad spelade de för roll.

Egot gick före, och egot ville smaka mer av livets goda – så länge nu livet varade.

Tiden flyktar

BnmiVCMCEAASnWG.jpg-large

Vad fort denna sommar har gått! Jag minns som igår när balen med 900 böcker från tryckeriet i Litauen kördes in i garaget här hemma. Det var som en förlossning, nästan.

Och känslan när jag kom in i bokhandeln i Laholm den 14 maj och såg hur fint Diana och Stefan hade förberett för min författarafton. Det var då allt satte igång.

www.bokhandelnlaholm.se/14-maj-kl-19-kathinka-lindhe-sorgeliga-saker-hande/ Den kvällen sålde jag 37 böcker –  det var roligt, oväntat och härligt att mötas av ett sådant intresse.

Allt eftersom har garagehögen med lådor krympt. Viktigast, för mig, har varit att biblioteken har beställt flitigt. Nu har resterande 12 lådor flyttat inomhus inför vintern. De 240 exemplaren borde väl gå åt under höstens och vårens föredrag om de ”sorgeliga sakerna”?

Datum är spikat för Båstad filmklubbs ”Elvira Madigan-dag”: lördagen den 18 oktober. elvira_madigan_74Mer info kommer här: www.filmibastad.se

(O)ordning och (o)reda

Det vackraste mönster jag vet. Kanske för att jag som barn satt och tittade på de där slingorna – försökte komma underfund med ordningen på dem.

Skärmavbild 2014-08-24 kl. 09.05.46

De var de finaste blommor jag visste, i den finaste boken – familjealbumet. Det som jag ”plundrat” för att få illustrationer till min bok där, förresten, blommönstret fick bli för- och eftersättsblad.

Nu sitter jag här med alla bilderna i en enda röra. Projektet är att sortera in dem igen – de skall tillbaka på sina platser i den gamla tjocka boken med läderpärmar.
IMG_2451Ibland känns det som att hela livet är ett enda sorterande. Bilder, papper, pärmar, mappar. Men det fyller nog en funktion – man sorterar sina minnen och fragment.

En dag att minnas, 2014

www.tivoli.dk/da/haven/spillesteder/pantomimeteatret/ Var det just den föreställning vi såg igår, Harlekin Skelet, som gavs den där kvällen i juni 1889, då Elvira spatserade vid Sixtens sida i den ståtliga nöjesparken?

Pantomimeteatrets föreställningar är desamma nu som då – de överantvardas från dansare till dansare (pantomim har ju inget skrivet manus, den måste instrueras irl!). Enda skillnaden är att föreställningarna är kortare, en rest från första världskrigets ransonering på ljus. Från och med då är varje föreställning 30 minuter, och under dessa trettio minuter igår tänkte jag på Sixten och Elvira. Hur de satt där, precis om min bror Jens och jag. De skrattade åt samma saker som vi, häpnade över de fantastiska illusioner man lyckas ge publiken från en scen som invigdes 1844. IMG_2439Och som fortfarande har samma system för kulisser, samma maskineri för effekter och som varsamt restaurerats genom åren så att den gör oss lika hänförda som generationerna före oss.

Tänk att få komma in bakom scenen – att få gå runt och känna atmosfären!

Det var en dag att minnas för Jens och mig! IMG_2437Vi fick ett roligt möte med min vän Per (till höger), numera viceballetmester på teatern. Per som tidigare spelat Harlekins roll. IMG_2442Och ännu tidigare, som barn, spelade rollen som Lyckas son Erik i den stora uppsättningen ”Elvira Madigan” i Svendborg. Här ser vi familjen Sparre i 1980-talsupplaga.IMG_2448