Bengt Edvard Sixten Sparre af Rossvik – har jag varit för hård mot dig? Jag, liksom din pappa. Idag är det 125 år sedan pappa Sigge skrev brevet som finns återgivet längre ner i bloggen. Han säger, att om man obducerade din hjärna så skulle man finna att något var fel på dig. Han måste ju försöka förklara det du gjort på något sätt.
Igår fick jag ett brev från en vän, en av de mera insiktsfulla och psykologiskt kloka. Han skriver så här, efter att ha läst boken, angående Sixten:
Hela historien är ju tragisk. För de implicerade, för dig och hela din familjehistoria.
Tragiskt för ”Lycka” naturligtvis. Den gången var det ju en social katastrof som spridde sig som ringar i vatten. Inte minst för henne och hennes barn, osv, som du skriver.
Men en sak som slog mig, och som du (naturligt nog) inte har större empati för, är Sparres tragik.
Som jag ser det är han ”dödsdömd” från starten. Han skulle givetvis inte varit miliär. Det var hans tids kultur och klass som drev honom in i det. Han skulle självfallet fått studera istället. Hela hans, delvist misslyckade, litterära produktion beror möjligtvis- och troligtvis – på att han inte fått tillräcklig bildning, stimulans och stöd i sitt skapande.
Tiden, samhället, klassen och kulturen hade predestinerat honom till den militära banan.
Visst var han en slarver. Men som man säger om Jeppe på Bjerget: ”Alle ved, at Jeppe drikker. Ingen spørger hvorfor”. Jag misstänker, att hans skuldsättande, drickande, utsvävande liv kan ha två sidor.
Dels som en – omedveten – protest mot sitt liv, i stil med Freuds kvinnliga neurotiska patienters rop på hjälp från en inlåst borgerlig tillvaro.
Dels som en gruppress från och livsstil hos vissa yngre officerare, som inte hade mycket att göra, men som bara skulle kompensera för adelns och den adliga officerskårens dalande betydelse.
Ju mindre inflytande, desto mer förstenas traditionen.
Sparres ”avskedssalut” var kanske hans sista desperata protest och rop om att ”Se mig”. Kanske för första – och avgjort för sista – gången.
Allt detta fråntar naturligtvis inte honom från skulden till alla de andra och till Elvira Madigan, som fick betala med livet. Men jag anar i glimt något i mörkret.
Intressanta tankar! Hur skulle Sixten ha utvecklats om han till exempel hade fått gå en av alla författarutbildningar som finns nuförtiden, istället för att skickas till Karlberg?