Underbara dagar vi har just nu! Jag var i Båstad igår – promenerade bland de gamla pensionaten från förra sekelskiftet, stora hus som nu är villor. I ett av dem, hos familjen Nilsson att döma av postkortet stämplat i Vetlanda 1903, levde Adèle Sparre pensionatsliv den sommaren1903 – det hade gått 14 år sedan dramat på Tåsinge. Vid namnet Sparre häftade något som säkert fick de andra pensionatsgästerna att haja till. ”Sparre? Inte kan hon väl vara…”. ”Jo, visst är det hemskt! Det var hennes son som…! Tänk, att vara mamma till en sån!”

Klart att Adèle kände blickarna. De måste ha bränt resten av hennes liv. Adelaide Peyron som hon hette som ung var född 1831. 23 år när hon fick sin förstfödde: Sixten. 58 när han dog. I 20 år, tills hon till hon själv dog 1909, fick hon leva med skammen.

Kortets framsida kommer här: svärdottern Lycka, som blivit stor och tjock, sitter på verandan till det hus som nu är konstföreningens i Apotekarparken i Vetlanda. Hon har de vuxna barnen på besök: Märta 23 och Erik 24. Det är Märta som skriver kortet till farmor som är på semester i Båstad tillsammans med sin dotter och dotterdotter. Båstad var lika fint (om inte finare) som nu – även om folk inte exponerade sig och sina kroppar på stranden som nu.