Month: juli 2014
Konflikter
Sommaren 2014 har bjudit på underbart väder och fina dagar. Ändå har det varit svårt att njuta. Rapporterna om vad som händer i Gaza och i Syrien plågar – hur ska det någonsin bli fred? Vi små människor, med våra korta liv – att vi inte kan klara att leva i sämja.
Kanske är det så här enkelt, i grunden:
Tavlan hänger i det lilla ”skipperhjemmet” (skepparhem) på Tåsinge museum i Danmark, det som hyser utställningen om Elvira och Sixten. www.taasinge-museum.dk
Har jag varit för hård mot dig, Sixten?
Bengt Edvard Sixten Sparre af Rossvik – har jag varit för hård mot dig? Jag, liksom din pappa. Idag är det 125 år sedan pappa Sigge skrev brevet som finns återgivet längre ner i bloggen. Han säger, att om man obducerade din hjärna så skulle man finna att något var fel på dig. Han måste ju försöka förklara det du gjort på något sätt.
Igår fick jag ett brev från en vän, en av de mera insiktsfulla och psykologiskt kloka. Han skriver så här, efter att ha läst boken, angående Sixten:
Hela historien är ju tragisk. För de implicerade, för dig och hela din familjehistoria.
Tragiskt för ”Lycka” naturligtvis. Den gången var det ju en social katastrof som spridde sig som ringar i vatten. Inte minst för henne och hennes barn, osv, som du skriver.
Men en sak som slog mig, och som du (naturligt nog) inte har större empati för, är Sparres tragik.
Som jag ser det är han ”dödsdömd” från starten. Han skulle givetvis inte varit miliär. Det var hans tids kultur och klass som drev honom in i det. Han skulle självfallet fått studera istället. Hela hans, delvist misslyckade, litterära produktion beror möjligtvis- och troligtvis – på att han inte fått tillräcklig bildning, stimulans och stöd i sitt skapande.
Tiden, samhället, klassen och kulturen hade predestinerat honom till den militära banan.
Visst var han en slarver. Men som man säger om Jeppe på Bjerget: ”Alle ved, at Jeppe drikker. Ingen spørger hvorfor”. Jag misstänker, att hans skuldsättande, drickande, utsvävande liv kan ha två sidor.
Dels som en – omedveten – protest mot sitt liv, i stil med Freuds kvinnliga neurotiska patienters rop på hjälp från en inlåst borgerlig tillvaro.
Dels som en gruppress från och livsstil hos vissa yngre officerare, som inte hade mycket att göra, men som bara skulle kompensera för adelns och den adliga officerskårens dalande betydelse.
Ju mindre inflytande, desto mer förstenas traditionen.
Sparres ”avskedssalut” var kanske hans sista desperata protest och rop om att ”Se mig”. Kanske för första – och avgjort för sista – gången.
Allt detta fråntar naturligtvis inte honom från skulden till alla de andra och till Elvira Madigan, som fick betala med livet. Men jag anar i glimt något i mörkret.
Intressanta tankar! Hur skulle Sixten ha utvecklats om han till exempel hade fått gå en av alla författarutbildningar som finns nuförtiden, istället för att skickas till Karlberg?
Recension 11
Götabiblioteken kallar sig biblioteken i Östergötland och Tranås gotabiblioteken.se Där kompletterar man katalogen med små recensioner, och boken om Lycka får 8 stjärnor av 10.
Intressant bok. Författaren är barnbarns barn till Sixten Sparre och dennes hustru. Hon har via släktforskning tagit reda på uppgifter om detta pars liv. Hon tecknar sin berättelse med utgångspunkt från hustrun. Bok ger en annan bild av Sparres kärleksaffär med Elvira Madigan än den vanliga. 2014-07-25 birgittageriksson Götabibliotek
Genialiskt eller fel? Om att välja form för berättelsen
En bok räknas som antingen skön- eller facklitteratur. Boken om Luitgard Sparre, född Adlercreutz och kallad Lycka,
är BÅDE OCH. Vilket har irriterat några läsare.
Det är avsnitten ”Lycka tänker” som skaver. Men greppet har också fått några att utbrista: genialiskt! Så olika kan man läsa!
Jag bar på en berättelse om människor, för länge sedan döda. Den hade följande element:
Släktforskarfakta som gav stommen till personernas liv. Född, flyttat, konfirmerad, lysning, giftermål – allt i datumform. Det går att läsa ut mera här än man i förstone kan tro. Vilka fler flyttade? Där får man veta något om familjens storlek. Fanns tjänstefolk? Säger en del om vilken ekonomisk standard man levde på. Dessa fakta bildar en tidslinje, och man kan lägga flera familjemedlemmars linjer parallellt. Deras liv gick ju in i varandra – en familjemedlems öde påverkade en annans, precis som i vår tid.
Gamla fotografier från släktalbumet. Och andra bilder, på hus och miljöer och föremål som tillhört personen.
Historiska fakta. Allt det som man kan hitta om tiden i fackböcker. Hur umgicks man, just där och då. Arbete? Kläder? Bostad? Vad betydde det till exempel att bli konfirmerad då, just under den tid som skall skildras? En viktigt hylla i biblioteket är den för hembygdslitteratur. I årsböcker finns många skildringar som kan vara relevanta: hur gick torghandeln till i Kristianstad på 1880-talet, till exempel.
Skönlitteratur med skildringar från just den tiden, helst från den platsen. Ovärderligt, för att flytta sig tillbaka i tiden.
Dagstidningar från orten och tiden – inte bara artiklarna, utan också annonserna säger mycket om tidsandan.
Ja, så sitter man där med sitt hopsamlade material. Hur ska det presenteras? Man kan berätta: född där och då, döpt då, konfirmerad då – och så komplettera med de historiska fakta man lyckats hitta. Som en tidslinje, med ”kött på benen”. Men det blir ju lite tråkigt: ”Lotten konfirmerades i Ödsmåls kyrka den 16 juni 1888. Konfirmationen innebar att flickan nu räknades som vuxen, vilket syntes på hennes klädsel. Hon fick nu bära håret uppsatt…. osv”. Har man en bild kan man komplettera med den här. Och så betar man av vidare, fortsätter att presentera sina fynd från kyrkböcker och husförhörslängder.
Ja, jag funderade mycket på formen för ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig”. Till sist fann jag den, inspirerad av nutidens bloggande.
Det fanns inga brev och dagböcker efter min huvudperson. Men jag konstruerade tankar, ”Lycka tänker”. Här presenteras mina släktforskarfakta, som om Lycka själv berättade dem:
Varje sådant stycke följs sedan av några sidor med fakta, plus bilder som passar in i ämnet. Det var bilderna och de släktforskardata som jag forskat fram som styrde VAD som skulle tas upp. Därför är det ibland hopp i tiden i ”Lycka tänker”, något som irriterat en recensent http://www.boktipset.se/bok/sorgeliga-saker-hande–elvira-madigan-sixten-och-mig som tycker att det saknas upplysningar i berättelsen om Lycka.
Men det finns bara ”Lyckas tankar” kring sådant som jag har fakta om. Den som vill att jag ska berätta mer måste förstå att detta är vad som har gått att hitta. Inget är påhittat – jo, sättet jag presenterar det på, som Lyckas tankar, som ju blir skönlitterärt.
De andra sidorna blir facklitterära. Och nu blir det kaos i huvudet på en del – så kan man väl inte göra? Det blir ju fel!!!! Fel, fel, fel! Tycker några. Å andra sidan har flera läsare spontant sagt: genialiskt! De tycker att formen levandegör det torra släktforskarstoffet.
Men inte kan man tillskriva Lycka tankar, säger någon: http://www.saganomsagorna.se/2014/07/recension-sorgeliga-saker-hande.html
Varför inte, undrar jag? Tänkte gjorde hon ju garanterat. Och när det kommer till de verkligt dramatiska delarna av hennes levnadslopp – då tänkte hon säkert som du och jag och de flesta andra skulle ha gjort:
Skillingtrycket fick liv!
Vilken eftermiddag – värre åska och hällregn har aldrig skådats i södra Halland! Från den vackraste (varmaste) sommardag förvandlades vädret, medan min lilla röda bil – fullproppad med cittra, gitarr, böcker, en tårta och tre damer (Inka, Ann-Margaret och jag) – susade ner till Bollaltebygget, till SKIT!
Från en finfin dag till det värsta skyfallet, med åskbuller och blixtar, någonsin. Vem skulle komma på idén att bege sig till ett friluftsarrangemang denna dag? Modstulet satt vi i bilen och väntade när vi väl kommit fram. Sedan började diskussionerna. Inne i stallet eller ute under baldakiner? Entusiasterna vann och det blev baldakiner.
Ett femtiotal personer kom och de var verkligen intresserade. Skyfall, åska eller knöliga omständigheter – de ville höra och sjunga historien ändå.
Och det blev en superlyckad kväll med glada gäster, som sjöng med i skillingtrycken av hjärtans lust. Ett värdigt sätt att uppmärksamma 125-årsdagen för begravningen av Sixten och Elvira.
Det var en bra kombination: historien om Sixten, Elvira och Luitgard, deras hjärteproblem och 1880-talets tidsanda. Tillsammans med skillingtrycken och Inkas cittra-ackompanjemang. Hoppas vi får tillfälle att göra detta fler gånger – det är hur kul som helst att jobba ihop med Inka. Vi har känt varann i snart 30 år men aldrig gjort något ihop.
Och 20 böcker fann sina läsare denna kväll …. vilken glädje för mig! Tack alla ni som kom och bidrog till sången under den blånande himlen!
Begravning för 125 år sedan
Söndag morron. Humlorna surrar men i övrigt är det lugnt, soligt och ”somrigt”.
Jag ska tänka på dig idag, Sixten. 
Lördagen den 27 juli 1889 ”begravdes Ligene af Løjtnant Sparre og Elvira Madigan paa Landet Sogns Kirkegaard under stor Deltagelse, særlig fra Badegjæsternes Side i Troense. Ca 150 Mennesker var til Stede.” berättade Svendborg Avis dagen därpå.
Under veckan som gått hade det surrat i luften på Tåsinge. Av humlor, kanske, men också av rykten och av åsikter. Hur skulle begravningen av dessa självspillingar ske?
Det fanns praktiska problem. I telegram no. 4552, som avsänts den 25/7 1889 kl. 10.52, från den svenska ambassaden i Köpenhamn meddelades: ”Løjtnant Sparres lik insatt i Landet kyrkas likkapell, stärkt upplöst; bör begravas snarast möjligt”.
Någon likklädsel (annonsen från Kristianstdsbladet 1887) var det inte tal om. Kistorna var enkla träkistor.
Men problemet var också moraliskt/religiöst. Liken hade hittats alldeles på gränsen mellan två församlingar. I den ena var prästen av den gamla stammen, en som aldrig skulle låta dessa båda osaliga komma i vigd jord. I den andra tjänstgjorde Pastor Schousboe. Han ”forrettede Jordpaakastelsen og bad Fader vor. Derefter talte han meget smukt og gribende, gaaende ud fra Skriftstedet ”dømmer ikke, at I ikke ogsaa skulle dømes” men mindes Herrens Ord: ”kaster ikke den første Sten”.
Talet var oerhört modernt, och det har citerats om och om igen. Han måste ha varit både modig och före sin tid, pastor Schousboe, som själv ligger begravd på Landet kirkegaard.
Där blir det idag en minnesstund vid graven, efter gudstjänsten – något som föranlett samma dispyter bland församlingsborna som begravningen gjorde 1889. Man ifrågasätter om en dubbelmördare ska hedras på detta sätt, i ett kyrkligt arrangemang.
Själv ska jag hedra dig, Sixten, med ett program på Bollaltebygget i Knäred. Min kompis Inka Persson och jag ska gjuta liv i skillingtrycket. Vi har gjort ett eget tryck, för här ska sjungas – till Inkas ackompanjemang på cittra.
Ära och berömmelse
Ett sätt att hedra en bortgången person som gjort viktiga insatser, är att namnge en gata efter denne. Det får anses som ett särskilt hedersbevis. Inte många får en gata uppkallad efter sig.
Igår var jag i Ystad. En trevlig stad, där det förr låg ett stort regemente: sedan 1897 var Sixtens gamla arbetsgivare i Kristianstad, Kungliga Skånska Dragonregementet, lokaliserat dit. Själv upplevde han inte omorganisationen, han var redan död sedan åtta år. Desto märkligare då, att finna den här gatan i Ystad, där Sixten inte hörde hemma:
Ännu märkligare: vem skulle komma på tanken att ge en gata i t ex Yngsjö namn efter Anna Månsdotter (Yngsjömörderskan)? Eller kunde man tänka sig en gata i Osby: Nils Peter Hagströms gata? Nils Peter, som kallades Glimmingemördaren, avslutade fyra människors liv genom knivhugg 1886. Nej, att ge gator namn efter mördare är otänkbart. Utom i Ystad….
Eller kan det vara för att ge lite spännande historisk klang till kasernområdet? Samma tanke som menighedsrådet hade i Landet forsamling då man förra året lät en arkitekt designa den nya gravplatsen åt Elvira och Sixten?
Lägg märke till vashållaren – man utgår ifrån att det bara är Elvira som får blommor. När jag besökte graven med en bukett fick jag sticka in den under gravplattan, den som i sin tur är skyddad av pansarglas.
Ära och berömmelse – vårt sätt att hedra historiska personer är att de får ge namn åt gator och att ge dem gravplatser som liknar monument. Var du, Sixten, värd detta?
Skillingtrycket får liv på söndag
Klipp ur Hallandsposten, kultursidan 25 juli 2014:
1800-talets nyheter och skrönor förmedlades via skillingtryck; billiga små häften som såldes på marknaderna. Sommaren 1889 förmedlades den stora händelsen, den om de ”sorgeliga sakerna” som timat på ön Tåsinge i Danmark, där löjtnanten Sixten Sparre och cirkusprinsessan Elvira Madigan hittats döda.
Skillingtrycken sjöngs och spelades på vevpositiv, melodierna var medryckande och man lärde texterna utantill. På så sätt spreds historierna från mun till mun.
På söndag får skillingtrycket om Elvira Madigan liv på Bollaltebyggets kulturminnesgård. Då berättar Kathinka Lindhe, barnbarnsbarn till Sixten Sparre och författare till boken “Sorgeliga saker hände”, historien om kärlekssagan, till Inka Perssons sång och ackompanjemang på cittra. Och det blir tillfälle att både höra och sjunga med i såväl Leijonbruden. Alpens ros som Sinclairvisan.
info:
Bollaltebygget ligger mellan Mästocka och Knäred. Programmet ges på innergården till hallandsgården från 1600-talet, och det börjar kl 17.30. Programmet heter “Skillingtrycket får liv – den röda romantiken och den svarta sanningen om Elvira Madigan”
Tröst
Nej, nån tröst fanns inte att få för Luitgard, 30 år och nu änka. Men den som gör sig stark för att inte visa utåt, den klarar sig också igenom. Hur hon sedan blev inombords, det är en annan sak. Känslomässigt urgröpt – självklart! Lycka bestämde sig: inte visa något för barnen. Allt ska vara som vanligt. Så kanske satt hon denna kväll, när hon hade nåtts av budet från Tåsinge, och läste sagor för de båda barnen – Erik 8 och Märta 7?
Inte skulle det vara till tröst för henne då, att få veta att den sanna historien skulle berättas 125 år senare. Som här t ex, i nättidningen Rötter:
http://www.genealogi.se/123-nyheter/2013/1101-den-sanna-historien-om-elvira-madigan
Och ännu hade Gustaf Fröding inte formulerat de trösterika orden:
si, efter natten kommer alltid dag
och såret läks och natten har en ände
Det gjorde han först 1894. www.svensklyrik.se/poeter/gustaf-froding/saul-och-david Men Lycka var ju inte särskilt intresserad av lyrik…
Bilden ovan skulle kunna föreställa Luitgard när hon läser godnattsaga. Men den är ett utsnitt av en bildfris på Nislevgaard Mødre- og Spædbørnehjem, målad av Georg Andersen.