Lördag morgon och dags att vända åter med färjan från Ærøskøbing. Först till Svendborg:
Färjan passerar Tåsinge på ett ”smukt” sätt, så kanske kan jag få ”nogle fede bilder” från sundet sett. Imorgon åker jag från Svendborg till Tåsinge museum:Hoppas på fint väder, så att ”fortellereftermiddagen” kan vara i haven. Det ska starta så här:
Poul Balslev, organist og klokkenist ved Vor Frue Kirke, kommer 12.30 og spiller på klokker bl.a. Elvira-hymnen. Vilken den är och hur den låter kan jag inte föreställa mig, men återkommer med rapport om detta.
Hej Luitgard! Så olika våra liv är! Medan du gick snärjd i samhällets konventioner och snörd i din korsett, går jag i linne, shorts och sandaler, som 64 åring (du blev ju inte ens 64!), på en dansk folkhögskola tillsammans med andra glada, mogna människor och lär mig nya saker. Idag har min kurskompis och jag färdigställt ett bildspel om ”Gud og djævelen” till exempel.
Det ska visas om en stund, för alla kursisterna.
Det skiljer inte ens hundra år på våra liv. Och bara två länkar, i kedjan av generationer! Jag brukar tänka på oss två när jag stiger av tåget i Båstad. Där finns ett staket som består av en tjock kätting. Då ser jag framför mig: Luitgard, Märta, Casimir, Kathinka…
Och så mina barn och barnbarn. I en lång ”rekke” (for at snakke dansk) – en rekke som hør sammen.
På tal om Båstad: i nyaste Magasin Båstad, sidorna 28-30, kan man läsa om dig, Lycka. Och om mig. Den som inte har tillgång till Magasinet i tryckt form kan hitta det här: www.magasinbastad.se
Det är något speciellt med att gå i de egna fotspåren – särskilt de där man gått i sina egna tankar. Man får liksom fatt i dem igen, tankarna alltså!
Kom just hem efter en sådan cykeltur. Mindes Ærø för snart två år sedan. Hur jag började förstå att min historia om Lycka inte kunde bli en film. Jag hade alltför få bilder.
Men en bok! Den som är klar nu. Man kan säga att födslovåndorna började här på Ærø.
Film eller bok – jag ville i varje fall luta mig mot Gustaf Hellströms ”Snörmakare Lekholm får en idé”. Den hade jag med som lektyr här 2012. Varje kväll tog jag ett stycke. Läste med markeringspenna och fann de partier som jag kunde ha användning av, vad gällde vardagsliv i Kristianstad på 1880-talet, officersrollen och, inte minst, officerarnas förhållande till växlar och pengar. Användbart! Förargligt bara att jag sedan, av en outgrundlig anledning, skrev fel i litteraturlistan. Snörmakaren är utgiven år 1927, INTE 1923. Synd att det blev fel, men nåt´fel måste det ju bli….
Idag, när jag cyklade i mina egna cykelspår från när jag var här första gången, 2010, erinrade jag mig också tankarna från då:
Dagens morgensang ur Folkehøjskolens sangbog – med en helt annan syn på barn än på Lyckas tid, då man använde riset som uppfostringsmedel. Benny Andersen diktar och har tonsatt fint:
För att erbjuda boken till Bibliotekstjänst krävdes en författarpresentation. Den kommer här:
Kathinka Lindhe (född 1950) är bibliotekarie, fil kand och radiojournalist, verksam i Halmstad. Under många år var hon programledare i UR:s populärvetenskapliga magasin Bildningsbyrån i P4-Riks. Idag hörs hon som reporter i SR Hallands förmiddagsprogram ”Carlsson & Co”.
Yrkesåren som bibliotekarie (1975-1988) ägnade hon åt ”Boken kommer” och bibliotekets programverksamhet. På senare år har hon kommit tillbaka till bibliotekarieyrket, nu på bokbussen i Laholm.
Kathinka Lindhe är barnbarnsbarn till Sixten Sparre. Med den inom familjen tabubelagda historien om Elvira Madigan i bagaget drogs hon till studier i släktforskning och kvinnohistoria.
I sin debutbok presenterar hon en ny förklaring till ”den vidunderliga kärlekssagan”. Boken blir ett stycke kvinnohistoria från 1880-talets Sverige.
Kanske är det för att jag är i Danmark som tanken slog mig? Läste Sixten kanske Kierkegaard? Var han möjligen påverkad av Sören Kierkegaards idéer?
Kierkegaard tillhörde generationen före Sixten. Han dog vid 42 (1855), året efter Sixtens födelse, men hans idéer levde vidare. I sitt verk ”Enten-Eller” (1843) talade han om tre olika existensmöjligheter:
den estetiska, den etiska och den religiösa.
Kanske kände Sixten en samhörighet med estetikern – den gudlöse egocentrikern, som föraktade vänskap och äktenskap?
Människan kan, sade Kierkegaard, i motsats till djuren, VÄLJA vad hon vill med sitt liv. Det är bara hon själv som kan bestämma över sitt liv.
Sixten hade inte fått välja sitt liv som militär, och säkert kände han sig föst in i äktenskapet. Och en dussinmänniska ville han verkligen inte vara.
Om han läste Kierkegaard fick han kanske impulsen att VÄLJA. Till exempel att leva med glans, så länge det går?
Idag är det den riktiga midsommarafton. Danskarna håller fast vid traditioner mer än vi, så om en stund ska jag cykla till Søby på 1. skulpturrunda, 2. S:t Hansfirande och bål. Vi tänker kanske på målningen från Skagen, midsommarbålet där Marie Krøyer, hennes älskare Hannes Alfvén och make P. S. Krøyer står på stranden i Skagen.
Och jag undrar: gick Sixten och Elvira till bål i Christiansminde i Svendborg, den här kvällen för 125 år sedan?
Men nutida danska bål har en häxa på toppen. Hemma hos Hanne i Svendborg mötte jag grannen häromdagen. Hon var i full färd med att förbereda midsommarfirandet. En människostor docka, fylld av halm, med sydda vårtor i ansiktet. Märkligt för oss, som har häxor till påsk. Vad har häxor med midsommar att göra? Här en massa intressant läsning www.historie-online.dk/special/sankthans/index.htm
”….. in its day, everyone was influenced by the movie Elvira Madigan and in fact it is showing at the Swedish Club in Seattle on June 27. You should be here to introduce it.”
Yes, I should! Så som det är tänkt i Båstad, den 20 september, när filmklubben där inbjuder till visning av Widerbergs film + mitt snack + mat à la Elvira på restaurangen ”Grodlår och timjan”.
Det gick många skrönor efteråt – efter dubbelmorden på Tåsinge sommaren 1889. Att änkan Luitgard och de två barnen skulle ha kommit ner till Svendborg och att de stod höljda i svart vid graven. Skidt og vrøvl, som Anders Enevig (författare till boken ”Fakta om Elvira Madigan og Sixten Sparre”) skulle ha sagt.
Men NU, nu finns Luitgard i Svendborg. I museumsbutiken, brevid flaskorna med Svendborgrom:
Och på det lilla museumet på Tåsinge kommer hon att närvara idag om en vecka:
Efter trevlig samvaro med Hanne skildes vi åt nedanför ”Sixtens torn” – och hon försäkrade mig att det verkligen var i tornet de båda bodde – just precis nu för 125 år sedan! Hanne, om någon, vet – hon jobbar i arkivet på museumet och är den som har samlat ihop papperna efter Sixten.