”Det var ett ovanligt dystert och häpnadsväckande dödsbud … i det telegrafen meddelade, att löjtnanten vid skånska dragonregementet Bengt Edvard Sixten Sparre i Taasinge skog å Fyen burit hand på sitt eget lif, sedan han först med en revolverkula sändt sin älskarinna, cirkuskonstnärinnan, den 20-åriga Elvira Madigan, in i evigheten.” 

Nyaste Kristianstadsbladet 27 juli 1889

Men varför i hela friden sände Sixten både sig själv och älskarinnan in i evigheten? Vi har svårt att förstå 1880-talets mjältsjuka, den sk spleen. I den här boken, skriven med en underbar humor, tar Dorte Sondrup Andersen avstamp i skotten på Tåsinge för att beskriva det sena 1800-talets syn på kärleken.

Och om tidens dödslängtan skriver hon (klunketid = tiden 1880-1900, tiden med tjocka tofsar och mörka tjocka sammetstyger på möblerna, antimakasser och palmer – det var Lyckas tid):

Døden for egen hånd var ikke nogen ualmindelig foreteelse i klunketiden. Adskillige af åndslivets velbegavede og efter deres offentlige fremtræden at dømme ressourcestærke personer døde for egen hånd. Den ene af brødrene Brandes, Ernst, der var redaktør for Børstidende, tog cyankalium, den svenske forfatter Victoria Benedictsson, der havde indlogeret sig på et københavnsk hotel for at lave research om moderne parforhold, skar halsen over med en barberkniv, og Ingeborg Stuckenberg  skød sig efter at være udvandret til New Zealand.

http://www.historie-online.dk/nyt/bogfeature/gyldendal_klunketiden.htm